Vi här nere – och dom där uppe

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

 

Kostnaderna för kulturen år 2019 – kr per inv och år
Umeå:   2755
Lund:    1553
Örebro: 1379

Källa: Regionfakta

 

Tack för hjälpen.
När det gäller Umeås kostnader för kulturen har jag fått hjälp av ”Oberoende Observatör” med siffror som är mer aktuella än de som jag kunde redovisa i mitt förra blogginlägg. Tabellen ovan gjordes med hjälp av Observatörens siffror. Dessa kommer från Regionfakta och är från år 2019. Jag riktar ett stort tack till Observatören för hans hjälp.

 

Inledning
I Umeå kommuns nyss antagna kulturpolitiska program (december 2020) står det bland annat följande ”Umeå är sedan länge den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur sett till antal invånare och år” (avsnitt Kulturell hållbarhet).

De politiska makthavarna i Umeå vill dock inte redovisa de konkreta kostnaderna för att ”sedan länge [vara] den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur”. Makthavarna vill heller inte redovisa hur mycket andra kommuner satsar på kulturen i kronor räknat och jämföra detta med Umeås satsning. Därför saknas sådana siffror i Umeå kommuns kulturpolitiska program.

Bristen på siffror gör det svårt för umeborna att ta ställning.
Det blir svårt för umeborna att avgöra om de anser sig få ut tillräckligt mycket kultur i förhållande till hur mycket de satsar av sina skattepengar.
Det blir även svårt att avgöra hur mycket Umeå ska satsa på kulturen i förhållande till andra kommuner.
Det är för att vi, alla umebor, ska kunna göra sådana jämförelser som jag strävar efter att kunna presentera siffror på mina blogginlägg. Siffror över kostnaden för kulturen i Umeå, och i andra kommuner, gör de stora orden i det kulturpolitiska programmet mätbara – och jämförbara. Möjligheten att kunna mäta och jämföra har både med demokrati och ekonomi att göra. Speciellt så när de idag styrande makthavarna S+MP själva uppger att ”Umeå är sedan länge den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur”. Ett av partierna i fullmäktige uppger att Umeå satsar dubbelt så mycket på kulturen som de flesta andra kommuner i Sverige!

 

Del ett
Det måste finnas möjligheter att utvärdera den kulturpolitik som förs i Umeå. Speciellt så då makthavarna i kommunen, enligt egen utsago, ”sedan länge [är] den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur”.

Men det är uppenbart att de styrande inte vill bidra till en sådan utvärdering.

I Förordet till det nya kulturpolitiska programmet kan vi nämligen läsa följande: ”Det kulturpolitiska programmet stipulerar inte en detaljerad målbild i form av kostnadssatta kulturpolitiska initiativ under den kommande tioårsperioden”.

Detta är en oacceptabel attityd. En oacceptabel attityd uttryckt på en oacceptabel byråkratsvenska.

Alltså: Om en kommun satsar mer än någon annan på något – det kan handla om kultur, skola eller äldreomsorg – och medvetet undviker att redovisa såväl initiativ som kostnaderna för initiativen framstår detta som medvetet odemokratiskt. Det verkar finnas en självutnämnd-kulturpolitisk-elit i Umeå som inte litar på umeborna och som därför vill hålla umeborna ovetande om sina planer. Och om kostnaderna för sina planer.

Tvärtemot den självutnämnda kulturpolitiska eliten anser Arbetarpartiet att det är extra viktigt med ”kostnadssatta” (vilket eländigt byråkratuttryck) framtida kulturpolitiska målsättningar. Detta bland annat mot bakgrund av hur Umeås politiska makthavare tidigare har slösat med skattebetalarnas pengar under tioårsperioden 2010-2020. Bland det värsta med detta slöseri är att det har skett under rubriken ”kultur”. Men slöseriet är inte kulturutövarnas fel. Felet ligger hos de makthavare – politiker och vissa tjänstemän – som har utnyttjat ”kulturen” som ett fikonlöv för ansvarslösa ekonomiska satsningar.

Arbetarpartiet, och många med oss, anser därför att det är fullständigt oacceptabelt att mörka kostnaderna under tio år framåt när det gäller de kulturpolitiska initiativen. Vi anser att nämnda skrivning i det kulturpolitiska programmet utgör en direkt provokation. Skulle de tio åren fram till 2030 komma att präglas av samma hejdlösa lättsinne som har präglat de gångna tio åren kommer kulturpolitiken att bli ett av de verkliga politiska slagfälten. Detta redan innan valrörelsen 2022.

Det finns ingen som helst chans att de partier som ställde upp på formuleringarna ”Det kulturpolitiska programmet stipulerar inte en detaljerad målbild i form av kostnadssatta kulturpolitiska initiativ under den kommande tioårsperioden” kommer undan med detta. Det handlar om följande partier: S, MP, V, C, L och KD.

Vi i Arbetarpartiet tillhör de som inte kommer att lämna någon in blanco-check till makthavarna i Umeå när det gäller de kommande tio åren. Detta oavsett om det gäller framtida skol- eller kulturpolitik. Jag är också övertygad om att vissa av de ovan nämnda partierna ställde upp på in-blanco formuleringen av misstag och kommer att ändra sig vad tiden lider. Om inte annat så på grund av makthavarnas syndaregister.

Jag ska nedan redogöra för detta syndaregister.

 

Del två
Till makthavarnas syndaregister hör jippot Kulturhuvudstadsåret 2014 och de, till detta jippo kopplade, skrytbyggena kulturhuset Väven vid kajen samt äventyrsbadet Navet mitt i stan – två byggprojekt vars kostnader kommer att belasta umeborna under årtionden. Detsamma gäller kostnaden för idrottsliga arenor.

Det förhåller sig så att Umeå kommun förband sig att bygga det helt och hållet onödiga kulturhuset Väven, samt det onödigt dyra och felplacerade äventyrsbadet Navet, för att ”sockra” en av sina ansökningar till EU. Detta i syfte att få arrangera kulturhuvudstadsåret 2014. Ja, ansökan till EU ”sockrades” faktiskt ännu mer. Umeå lovade nämligen även att bygga en ”evenemangsarena” – något som vi ska återkomma till. Det kostsamma kulturhuvudstads-jippot och de nämnda skrytbyggena hänger ihop. Som ler och långhalm. Eller som som sms-lån och ockerräntor. Jag talar alltså om följande:
1. kulturhuvudstads-jippot anno 2014,
2. skrytbygget Väven,
3. skrytbygget Navet,
4. den ”evenemangsarena” som vi ska återkomma till.

Kommentar: Oviljan hos makthavarna – inklusive den självutnämnda politiska kultureliten – att ”kostnadssätta” framtida kulturpolitiska initiativ är ett förbannat fräckt försök att slippa stå till svars för de väldiga felsatsningar som gjordes under den förra tio-årsperioden. Men alla är inte politiskt dementa i kommunfullmäktige. Vi i Arbetarpartiet kommer ihåg. Och vi sa Nej till en rad huvudlösa satsningar. Vi hade nämligen egna alternativa förslag som var både bättre och billigare. Vi föreslog exempelvis följande:

a) att Umeå skulle ansöka om att få bli Miljöhuvudstad istället för Kulturhuvudstad,
b) att stadsbiblioteket vid Vasaplan skulle byggas ut och byggas ihop med Folkets Hus – som ett alternativ till det helt onödiga miljardbygget Väven vid kajen,
c) att ett billigare badhus med äventyrsdel skulle byggas på Nolia – som alternativ till det onödigt dyra Navet i centrum,
d) att en anläggning skulle byggas för matcher i fotboll med elva spelare – inte två anläggningar.

 

Del tre
I Umeås ansökan om att få arrangera Kulturhuvudstadsåret 2014 återfinner vi de skrytprojekt som idag bidrar till att tynga ned Umeås kommuns ekonomi. I en av ansökningarna från kommunen till EU (det förekom fler ansökningar) om att få arrangera kulturhuvudstadsåret 2014 ger Umeås politiska makthavare löften om att förverkliga det som kom att kallas för Kulturhuset Väven. Ett projekt som bara blev dyrare och dyrare och som idag alltså tynger ned kommunens ekonomi.
I samma ansökan återfinns även löftet att bygga det som kom att bli äventyrsbadet Navet – som också belastar kommunens ekonomi idag. Skrivningarna i ansökan visar att badet både skulle bli ett storstilat projekt samt ligga centralt – det vill säga på ett ställe som var olämpligt både ur trafiksynpunkt och vad gäller miljöfarliga avgasutsläpp. I nämnda ansökan talades det även om en ny inomhusarena i samarbete mellan kommunen och ”näringslivsaktörer”. Det begrepp som användes var ”evenemangsarena”.

Flera arenor har sedan byggts i samarbete mellan Umeå kommun och näringslivsaktörer. Ett av de projekt som passar in på beskrivningen i kommunens ansökan till EU, i samband med strävan att få bli kulturhuvudstad 2014, är den ”multiarena” som kommunen beslutade att ThorenGruppen skulle få bygga (och kommunen sedan hyra under 25 år). Intressant nog visade ThorenGruppen sitt intresse för detta projekt redan år 2014 – alltså Kulturhuvudstadsåret.

 

Del fyra
Men som om detta inte vore illa nog tillkom tron på ekonomisk VooDoo. I Umeå kommuns ansökan till EU om att få arrangera Kulturhuvudstadsåret kan även följande läsas: ”Vår strategiska satsning på Umeå 2014 [kulturhuvudstadsåret] utgör en hävstång för kommunens långsiktigt kulturdrivna utvecklingsplan, som sträcker sig fram till 2050”.

De sista formuleringarna visar att vissa av de politiska makthavarna hade börjat tro på en ”kulturdriven tillväxt” under perioden före Kulturhuvudstadsåret 2014. Detta innebar att en tro på ekonomisk VooDoo hade smugits sig in i cirkeln av makthavare! Vissa av de dåvarande tungviktarna inom Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och allianspartierna hade smittats av en sorts pandemi. Detta i form av en ny ekonomisk teori. Inte alla inom dessa partier. Men de som inte hade smittats höll tyvärr tyst. Det finns som många vet en tystnadskultur inom denna kommun.

Vad de tongivande makthavarna hade smittats av var tron på att att kulturen skulle kunna utgöra en ekonomisk tillväxtmotor i den bemärkelse som industri, jordbruk och handel utgör ekonomiska tillväxtmotorer. Det tankegods som ligger bakom detta brukar tillskrivas en viss Richard Florida. Han baserade sig på tron (just på TRON) att en s.k. ”kreativ klass – exempelvis kulturarbetare – skulle kunna utgöra denna ekonomiska tillväxtmotor. Och inom vissa kulturkretsar spred sig denna TRO som en pandemisk farsot.

För kulturen kan NATURLIGTVIS inte utgöra en ekonomisk tillväxtmotor av den typ som industri, jordbruk och handel. Det var att göra kulturen en fruktansvärd otjänst att belasta den med kravet att fylla en ekonomiska roll av denna karaktär. Det var även att göra kommunens ekonomi en fruktansvärd otjänst. Och såväl kulturen som skattebetalarna kom att drabbats. Hårt. Och de drabbas fortfarande. Hårt. Detta väldiga misstag visar att ekonomiska insikter inte tillhör de politiska makthavarnas kvaliteter i Umeå. Och de av makthavarna som förstod bättre höll alltså käften i vad som brukar kallas för ”umeandan” (you scratch my back, I´ll scratch yours). Idag hoppas jag att vissa av makthavarna står där med skammens rodnad på sina kinder.

Inom Arbetarpartiet anser vi att kulturen är viktig – men vi anser också att kulturen måste få vara just … kultur. Inte något annat.

 

Del fem.
Det var delvis i tron på att kulturen skulle kunna bli en ekonomisk tillväxtmotor – i den bemärkelse som industri, jordbruk och handel utgör en ekonomisk tillväxtmotor – som vissa av de politiska makthavarna, samt den självutnämnda kultureliten, entusiastiskt satte igång sin dryga miljardsatsning på kulturhuvudstadsåret, Väven, Navet samt på olika arenor. De politiska makthavarna var, under denna period, som förhäxade av tron på att att kulturen skulle kunna skapa tillväxt (på samma sätt som industri, jordbruk och handel). Dessa makthavare borde ha drabbats av en politisk omyndighetsförklaring. Men de höll ihop och försökte tysta ned det uppenbara ekonomiska misslyckande som följde.

Men när de nu, på ett så förbannat fräckt sätt, försöker skaffa sig fria händer för ännu en tio-årsperiod måste någon eller några sätta ned foten. Och det bästa sättet att sätta ned foten är följande:
att påminna om den tidigare miljardrullningen,
att kräva att framtida kulturpolitiska initiativ ska ”kostnadssättas”,
att förbereda en valrörelse där makthavarna, och den självutnämnda kultureliten, kommer att ställas till svars.

 

Avslutning
Dessa jippon och skrytbyggen i kulturens namn har bland annat inneburit följande:
a) att Umeå kommuns kostnader för kultur (och fritid) är för höga – skälet är att pengarna i alldeles för hög utsträckning har bundits upp i dyra byggprojekt istället för att gå till verkligt kulturarbete,
b) att umeborna får för lite kultur för sina skattepengar – skälet är att det var byggföretag och fastighetsägare som vann på miljardrullningen – inte kulturarbetarna och umeborna,
c) att det finns en hotfull aggressivitet mot alla ifrågasättanden av tidigare kultursatsningar – eftersom de ansvariga är rädda för att deras gigantiska misstag kommer att nå en bredare krets som då kommer att fråga sig hur dum får man va?

Men trots detta försöker sig alltså makthavarna på en repris. Återigen under kulturens täckmantel. Detta genom formuleringar om att framtida kulturpolitiska initiativ inte ska  ”kostnadssättas”. Här handlar det definitivt inte om att lära av historien.

Arbetarpartiet anser alltså att det är viktigt med kultur.

Men kulturen måste tillåtas vara det den är. De politiska makthavarnas tro på att kulturen kunde utgöra Umeå nya tillväxtmotor var så fel, och så amatörmässigt, att en stor del av förtroendet gick förlorat. Och Arbetarpartiet kommer att göra sitt yttersta för att inte släppa de ekonomiska tyglarna ännu en gång.

De stora misstagen – när det gäller satsningarna på kulturhuvudstads-jippot och på skrytprojekten – drabbar fortfarande både skattebetalare och kulturarbetare. Arbetarpartiet kunde inte ställa upp på ett Kulturpolitiskt program som öppnar för ytterligare tio år av ekonomiska felsatsningar i kulturens namn.

Arbetarpartiet utarbetade därför ett utkast till ett eget Kulturpolitiskt program. Och det var detta som vi röstade på den 21 december. Vi hoppas också att vissa partier ur gruppen S, MP, V, C, L och KD kommer att inse sitt misstag och hjälpa oss att ”kostnadssätta” alla stora initiativ under den kommande och ekonomiskt pressade tioårs-perioden. Detta både för kulturens och skattebetalarnas skull.

Vi hoppas på att delar av dessa partier ska drabbas av nya insikter snarast. Helst före valet. För detta kommer att bli en valfråga. Detta är ett vallöfte.

 

I ett av mina första blogginlägg nästa år kommer jag att
publicera Arbetarpartiets utkast till
ett kulturpolitiskt program
för Umeå kommun.

 

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

 

Ingress
På mötet med Umeå kommunfullmäktige den 21 december debatterades kulturpolitiken. Detta i samband med att kommunfullmäktige skulle anta ett kulturpolitiskt program för åren 2020-2030. Och i Umeå kommun behöver verkligen  diskussioner föras när det gäller kulturpolitiken. Några exempel:
* Hur mycket pengar ska satsas på kulturen,
* Vilka kulturyttringar (institutioner eller arrangemang) ska pengarna gå till,
* Vad ska satsningarna ha för målsättningar eller syften.

 

I. Det är lätt att diskussioner om kulturen vulgariseras.
Ett sätt att vulgarisera debatten om kulturen är att inte erkänna kulturens positiva betydelse och därför ställa en helt annan typ av bas- eller kärnverksamheter mot kulturen. SD:s Petter Nilsson närmar sig denna ståndpunkt då han på sin blogg den 17 december skriver följande: ”Vi menar att [ekonomiska] medel gör sig bättre i välfärden. I kommunens kärnverksamheter”.

Det Petter Nilsson SD glömmer är att även biblioteksverksamhet utgör en av de lagstadgade bas- eller kärnverksamheterna. Samtidigt utgör biblioteksverksamheten även en del av Umeås kommuns kultursatsningar. I Arbetarpartiets ögon utgör biblioteksverksamheten en av kommunens viktigaste kultursatsningar i Umeå. För oss utgör biblioteksverksamheten den kanske allra viktigaste kultursatsningen – näst skolan. Och, jag repeterar, biblioteksverksamhet utgör alltså en lagstadgad bas- eller kärnverksamhet.

Ett annat sätt att vulgarisera debatten om kulturen är att angripa alla som vill diskutera exempelvis frågor som:
* hur mycket pengar ska Umeå kommun ska satsa på kulturen,
* vad ska kultursatsningarna ska ha för målsättningar eller syfte.
Under mina nära 30 år i kommunfullmäktige har jag, och det parti jag har tillhört, blivit angripna många gånger för att vi över huvud taget har rest dessa frågor. Vi har både blivit angripna av andra partier i kommunfullmäktige och på lokaltidningarnas kultursidor.
Utgångspunkten för angreppen har inte sällan varit att alla ifrågasättanden av kulturen är närmast oanständiga. Den, mer eller mindre, uttalade ståndpunkten hos de som har stått för angreppen har varit att kulturen skulle ”stå över” futtigheter som behovet av att prioritera och utvärdera när det gäller vilken nytta som pengarna gör. Detta är alltså ett annat sätt att vulgarisera debatten.

 

II. Men frågorna måste ställas: Vad får vi för pengarna och vad är syftet med den kultur som produceras?
I ett samhälle med yttrande- och tryckfrihet måste även kultursatsningar (och kulturpolitik överhuvudtaget) få diskuteras. Hur mycket av skattemedlen ska satsas på kulturen; vad är syftet med satsningarna och vad får umeborna för pengarna? Behovet att diskutera dessa frågor är extra stort i Umeå.

Umeå tillhör nämligen de kommuner som satsar väldigt mycket på kulturen. Låt oss jämföra Umeå kommun med andra kommuner i Sverige i nedanstående tabell. Siffrorna är från år 2016. Då satsade Umeå kommun hela 2 686 kr per invånare per år. Detta var då mest i hela Sverige! Och Sverige har 290 kommuner.

Jag har inte hittat några senare jämförelsesiffror. Men jag vågar påstå att Umeå fortfarande tillhör de kommuner som satsar mest pengar på kulturen i hela Sverige.

 

III. Alltså: Hur mycket kultur produceras; vilken typ av kultur handlar det om?
Låt oss bryta ned detta på samma sätt som andra verksamheter bryts ned då de ska utvärderas:
* Vad är syftena eller målsättningarna med Umeå kommuns stora satsning på kulturen?
* Är syftena eller målsättningarna de rätta?
* Oavsett vad vi anser om målsättningarna: har satsningarna lyckats – eller inte?

 

Avslutning
Tabellen nedan visar att kommunens satsning på kulturen ställer Umeå i en särskild klass i Sverige. Och det är verkligen berättigat att ställa frågan: Vad får vi för pengarna?

 

Kommun	Kr per invånare
Umeå	2 686
Sundsvall	1 597
Luleå	1 519
Lund	1 348
Linköping	1 260
Örebro	1 102

 

 

Man ska vara snäll på julen sägs det. Men det tror jag inte på. Däremot kan man passa på att ge bort en och annan julklapp till folk som man ändå tycker om. Och en och annan smällkaramell till de som man kanske inte tycker om lika mycket. För att upprätthålla balansen. Så att säga.

Till er som följer min blogg regelbundet, för att ni får ut något positivt av den, vill jag säga GOD JUL.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

 

Ingress
Jag läste åter i VK att förmånerna skiljer sig mellan olika yrkesgrupper beroende på vad du arbetar med och var du är anställd inom Umeå kommun. Det skiljer både när det gäller de små, men dagliga och därför så viktiga, förmåner rörande kaffe. Är detta gratis. Eller inte gratis.

Förmånerna skiljer sig också när det gäller vad många anställda uppfattar som arbetsgivarens ”tack-för-ett-gott-arbete-under-året-som-gått” i samband med att julen närmar sig. Det kan handla om att arbetsgivaren bjuder på ett gott julbord som de anställda kan äta tillsammans med sina arbetskamrater (då det ej är coronatider) eller om hemkörning av julbordskassar. Det viktiga är att arbetsgivaren visar uppskattning – helst på ett sätt som de anställda kan ta del av tillsammans. Kort sagt: det handlar om en julklapp – eller ingen julklapp.

 

Del ett
Orättvisorna vad gäller förmåner har nu resulterat i att det nu ska göras en kartläggning inom alla verksamheter när det gäller olika yrkesgruppers tillgång till saker som gratis kaffe, eller inte. Tillgången till arbetskläder- och arbetsskor, eller inte. Tillgången till datorer och mobiltelefoner, eller inte. En kartläggning är bra. Men just nu, efter årtionden av nedskärningar, har dessutom de anställda dessutom ställts inför coronaviruset. Och detta har personalen bekämpat, och fortsätter att bekämpa, under hela året och som det ser ut även under större delen av nästa, Alltför ofta utan beröm och alltför ofta med kritik ringande i öronen. Detta trots att personalen gjort sitt allra, allra bästa.

När det gäller orättvisorna finns det två olika attityder: Den ena attityden innebär att eftersom kartläggningen ännu inte är gjord ska ledande politiker inte uttala sig om orättvisorna. Detta är en sorts attityd. En annan sorts attityd är att kartläggningen är en sak och personalens behov av uppmuntran och uppskattning är en annan. Skälet är alltså att personalen har gjort ett extra bra arbete under corona-året 2020. Eller som en i personalen sa till VK:”Vi har dåliga arbetstider, vi har dålig lön, vi går kort om folk, det är så mycket som är negativt att det skulle behövas så lite för att vi ändå skulle känna oss nöjda”

 

Del två
En annan sorts attityd nödvändig. Den går ut på följande: De anställda behöver och har gjort sig förtjänta av julklappar som består av checkar som visar de olika arbetslagen kan gå ut och äta en rejäl lunch eller middag tillsammans – så snart som detta är möjligt. Eller så kan de anställda få en matkasse hemkörd till sig och sin familj. För personalen, i bland annat Umeå kommun, skulle denna attityd innebära en tydlig vink om att deras arbete är uppskattat av arbetsgivaren.

En rejäl och frikostig julklapp till personalen har inget med orättvisorna att göra. En sådan beror helt enkelt på att de anställda har gjort sig förtjänt av en rejäl julklapp på grund av sitt extra hårda slit i Coronatider. Detta oavsett orättvisorna.

Sedan kan olika förändringar göras när det gäller orättvisor. När kartläggningen är klar. Om kartläggningen blir klar.

 

Avslutning
De verkliga förändringarna handlar dock om kommunens personaltäthet. Denna har minskat sedan 1990-talets första halva. Då fanns det 0,9 årsarbetare på varje brukare på Umeå kommuns särskilda boenden för äldre. Idag ligger den siffra som jag har tagit del av under 0,5 årsarbetare. Här behövs ett trendbrott.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingress
De senaste veckorna har det pågått en debatt om de privata hemtjänstutförarna i lokaltidningarna. Debatten utlöstes av att tre ledande representanter för Socialdemokraterna i Umeå försökte göra en koppling mellan de privata utförarna av hemtjänst i Umeå med den organiserade brottsligheten – i Södertälje.
Jag publicerar här den debattartikel som vi i Arbetarpartiet fick publicerad på VK:s debattsida i tisdags (15 dec) – som svar på de tre socialdemokraterna.
Jag har gjort några få redaktionella förändringar med anledningen av att den debattartikel jag var med och besvarade publicerades redan den 16 november – alltså för en dryg månad sedan.

 

Replik: Menar S att hemtjänsten öppnar för brott?

Menar S i Umeå att regeringens lagskärpning för att hindra oseriösa och brottslingar att bedriva hemtjänst är otillräcklig?

Socialdemokraterna i Umeå har brutit med den 15-åriga tradition av kundval inom hemtjänsten som S var med och införde år 2005. Detta framgår av en debattartikel undertecknad av Hans Lindberg, Janet Ågren och Andreas Lundgren (16/11).

Vid en omröstning i fullmäktige i januari 2018 beslöt en majoritet – M, KD, C, L, SD, MP och AP – att valfriheten inom hemtjänsten skulle behållas. Det Arbetarpartiet tog fasta på var följande: dels berömmet brukarna gav både till kommunen och de privata utförarna – men också det plus som gavs till de privata för att de inte bytte personal så ofta, dels effekten av det fria kundvalet – de privata utförarna hade ökat sin andel från två procent av brukarna 2007 till hela 54 procent 2018.

En sådan ökning förtjänar respekt av de politiska partierna.

Tyvärr drog S och V motsatt slutsats. Det första angreppet blev att försvåra för de mindre av de privata utförarna. Detta genom att öka storleken på de geografiska områden som dessa har att verka i. Det andra angreppet är både skamligt och lögnaktigt. Hans Lindberg försöker i dag, tillsammans med andra inom S, göra en koppling mellan privata utförare av hemtjänst i Umeå, de partier som röstade för fortsatt valfrihet samt den organiserade brottsligheten – i Södertälje!

Låt oss visa detta genom att citera S:
”Socialdemokraterna tittade av olika skäl på Södertäljes modell för hemtjänsten… Tyvärr röstades detta ned… högerpartierna och Arbetarpartiet [har] med sitt stoppbeslut gjort Umeå kommun sårbart för en kommande etablering av organiserad brottslighet i välfärdssystemen”.

Där finns den alltså: den koppling som S försöker göra mellan hemtjänsten och partierna i Umeå och den organiserade brottsligheten i Södertälje. Skamligt S.

I dag påstår S att det var problemen med organiserad brottslighet som fick partiet att vilja avskaffa valfriheten i hemtjänsten. Detta är en direkt lögn. Skälet var att de privata utförarna hade ökat sin andel av brukarna till 54 procent. Detta framgår väldigt tydligt i en debattartikel från den 20 november 2018. I denna argumenterade S för att avskaffad valfrihet skulle gynna landsbygden, förbättra möjligheten att planera samt förbättra situationen för den kommunala hemtjänsten. Däremot skrevs inte ett enda ord om Södertälje eller organiserad brottslighet. Detsamma gällde för den muntliga debatten i fullmäktige.

Med anledning S debattartikeln (16/11) ställer vi två frågar till de tre undertecknarna inom S: anser ni att någon av dagens tio privata utförare av hemtjänst i Umeå öppnar för organiserad brottslighet; menar ni att regeringens lagskärpning för att hindra oseriösa och brottslingar att bedriva hemtjänst är otillräcklig? Om inte – tagga ned.

Davis Kaza, gruppledare (AP), Umeå kommunfullmäktige
Jan Hägglund, ordförande Arbetarpartiet

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

 

Ingress
Hur många olika roller är det lämpligt att Umeås och Västerbottens helt dominerande tidning tar på sig i förhållande till de politiska partierna? Frågan gäller, som rubriken visar, Västerbottens-Kuriren och partierna i Umeå kommunfullmäktige.

Jag bestämde mig för att skriva detta då jag läste den intervju med Ulrika Edman som VK publicerade som huvudnyhet på förstasidan i lördagens tidning (12 /12). Detta beroende på att VK, utan en enda kritisk fråga, köper Ulrika Edmans NYA version av varför hon lämnade rollen som gruppledare för Vänsterpartiet den 29 september i år.

 

Del ett
Den 29 september kunde bland annat följande läsas på Vänsterpartiets facebooksida i en text som var undertecknad av ”Ulrika Edman Fd. gruppledare Vänsterpartiet Umeå”. Texten var en förklaring till varför Edman avgick som gruppledare.

”Politiken har blivit en arena där mobbaren och kvinnohataren får verka fritt, vilket har utmattat mig. Umeå kommun styrs av en gubbklubb som har mer gemensamt med varandra än de partier de säger sig företräda.”

I denna text utsåg även Ulrika Edman sin egen efterträdare. Jag citerar igen:

”Det naturliga och minst dramatiska för partiet är att vice gruppledare Bore Sköld kliver in i rollen som gruppledare.”

Samma dag, den 29 september, skrev VK en artikel om Ulrika Edmans avgång. Denna byggde i huvudsak på den text som Ulrika Edman själv hade lagt ut på Vänsterpartiets facebooksida. Det som tillkom var ett par korta intervjuer med två av Edmans partikamrater.

Kommentarer:
Om ord har någon som helst betydelse så innebar Edmans ord den 29 september följande:
Det var den gubbklubb som styr Umeå kommun som bar ansvaret för att hon, Ulrika Edman, hade blivit så utmattad att hon kände att hon måste avgå. Av vilka kan då denna gubbklubb ha bestått? Edman besvarade själv denna fråga: Gubbklubben bestod av de som ”[styr] Umeå kommun” samt ”har mer gemensamt med varandra än de partier de säger sig företräda”. Vilka är det då som styr Umeå kommun, och som Edman pekade ut i slutet på september?

 

Del två
Låt oss börja med det mest ledande politiska organet i kommunen nämligen Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott (KSnau). Här har vi de ordinarie ledamöterna i detta utskott:
Hans Lindberg, S, ordförande i Kommunstyrelsen och 1:e kommunalråd,
Anders Ågren, M, 1:e vice ordförande i Kommunstyrelsen och oppositionsråd,
Janet Ågren, S, 2:e vice ordförande i Kommunstyrelsen och 2:a kommunalråd,
Tomas Wennström, S,
Mattias Larsson, C,
Peder Westerberg, L,
Ulrika Edman, V,

Vi fortsätter med Kommunstyrelsens ordinarie ledamöter. Förutom de sju ovanstående innehåller Kommunstyrelsen följande ordinarie ledamöter:
Moa Brydsten, S,
Carin Nilsson, S,
Lena Riedl, M,
Gunilla Berglund, M,
Bore Sköld, V,
Nils Seye Larsen, MP,
Marcus Bornemisza, politisk vilde, tidigare SD,
Veronica Kerr, KD.

Kommunstyrelsen innehåller även ett planeringsutskott samt ett hållbarhetsutskott. De som tillkommer i dessa utskott, och som inte sitter i KSnau eller KS är följande:
Mikael Berglund, S,
Andreas Lundgren, S,
Åsa Bäckström, V,
Robert Axebro, C,
Björn Kjellsson, L.

Detta är alltså de som styr Umeå kommun. Alla kan själva gissa vilka ”gubbar” – i plural och i andra partier än i V – det var som Ulrika Edman syftade på den 29 september då hon skrev att kommunen styrs av en ”gubbklubb”. En gubbklubb som hon alltså pekade ut som orsaken till att hon då ansåg sig nödgad att avgå som gruppledare. I slutet av september.

 

Del tre
Fem dagar senare (4/10) gjorde Petter Bergner, som tillhör VK:s ledarsida, en analys. Analysen handlade om motsättningar inom Vänsterpartiet i Umeå, motsättningar som bland annat framgår av ett årsmötesprotokoll från mars månad. De motsättningar som Bergner beskriver i sin analys är bland annat följande:
* Hur stor partiskatt ska gruppledaren Ulrika Edman betala,
* Hur ska maktdelningen vara mellan styrelsen för V:s lokala partiförening, å ena sidan, och kommunfullmäktigegruppen å den andra.

Det intryck man får av Bergners analys är att styrelsen för partiföreningen ville begränsa fullmäktigegruppens möjligheter att agera fristående från medlemmarna i partiföreningen. Därför ville partiföreningens styrelse att det kommunalpolitiska handlingsprogrammet skulle beslutas av medlemmarna i partiföreningen samt att den politiska sekreteraren skulle rekryteras i samråd mellan styrelsen och fullmäktigegruppen.

Bergner avslutar analysen med reflektionen att många kommer att tolka de interna motsättningarna inom V i Umeå, som fullmäktigegruppens ledning inte varit speciellt öppen med, som huvudskälet bakom Ulrika Edmans avgång.

 

Del fyra
Jag repeterar: Hur många roller ska Umeås helt dominerande tidning ta på sig i förhållande till de politiska partierna? Ska VK analysera partierna – eller delta i deras inre strider? Petter Bergner gjorde en analys av de interna motsättningar som kan ha legat bakom Ulrika Edmans avgång som gruppledare. Jag tolkar detta som ett försök av Bergner att ge en alternativ förklaring till Ulrika Edmans egen förklaring om ”gubbklubben”. Det hör till en tidnings roll att analysera – kritisera och/eller berömma – de politiska partierna. Ibland det ena, ibland det andra.

Men är det verkligen VK:s uppgift att delta på den ena sidan i en intern politisk strid inom Vänsterpartiet? För detta är, enligt min uppfattning, exakt vad som sker i VK:s reportage den 12 december. Reportaget, som utgör lördagens huvudnyhet på tidningens förstasida, går ut på att Ulrika Edman ges möjligheten att föra fram en HELT NY version av skälen till sin ”avgång”. Utan en enda kritisk fråga.

 

Del fem
Jag utgår ifrån att det verkligen förekommer / förekommit en dragkamp inom V i Umeå. Detta framgår bland annat av det årsmötesprotokoll som Petter Bergner citerar ur i sin analys (4/10). I det reportage som VK gjorde den 12 december om skälen till Ulrika Edmans avgång som gruppledare – ett reportage som alltså slogs upp som huvudnyhet på tidningens förstasida samt på tre sidor inne i tidningen – förde alltså Edman själv fram en HELT NY version av skälen bakom sin avgång.

Den 12 december nämnde hon inte, med ett enda ord, något om att en ”gubbklubb” utgjort orsaken till att hon blivit så utmattad att hon tvingats avgå som gruppledare. I den NYA versionen från Edman pekas inget kollektiv, från andra partier, ut som orsak. Istället lägger Edman skulden på en enskild individ – som dessutom hör hemma i det egna Vänsterpartiet. I den nya versionen påstår Edman att det finns det en (1) man som är skyldig – tillsammans med de tysta partimedlemmarna. I den NYA versionen är det detta som har orsakat hennes avgång. Nu handlar det om singularis – i det egna partiet.

VK:s journalist – som för övrigt var densamma som refererade Edmans FÖRSTA och helt annorlunda version, den om ”gubbklubben” (29/9) – ställer inte en enda kritisk fråga! 

Det självklara hade varit att åtminstone ställa följande tre frågor till Edman:
* Har hon, under de 2,5 månaderna av tystnad, omvärderat skälen bakom sin avgång? Edman pekar ju NU ut en helt annan person som orsak till att hon kände sig tvungen att avgå. Det enda som ligger fast är att hon själv är utan skuld. Gubbklubben i andra partier har nu omvandlats till en (1) man i det egna partiet. Det borde vara självklart att fråga Edmans om denna påtagligt förändrade förklaring till varför hon avgick,

* I reportaget framträder två fränder till Edman. Den bild läsaren får är att Edman och hennes två fränder, trots de positioner dessa tillsammans besatt, ändå inte lyckades tygla en ensam man. Det kan tyckas självklart att fråga hur det kan komma sig att en (1) individ kunde besegra dem alla tre. Speciellt som denne varken var gruppledare som Edman, eller satt i kommunstyrelsen som den ena av Edmans fränder som framträdde i VK eller var politisk sekreterare som den andra av Edmans fränder. Frågan som hade varit självklar att ställa lyder: Vilket stöd hade den utpekade mannen inom V i Umeå?

* En tredje fråga som också kan tyckas självklar är följande: varför har Ulrika Edman inte lämnat Kommunstyrelsen och dess näringslivs- och arbetsutskott (KSnau) trots att det har gått 2,5 månader? Frågan blir extra självklar mot bakgrund av att Edman, sedan sin avgång som gruppledare, har skaffat sig ett ”civilt” jobb som kurator vid Region Västerbotten. Detta framkommer i reportaget från den 12 december!

Självklarheten i denna fråga understryks ytterligare av att alla partier, som är tillräckligt stora, alltid har placerat sin gruppledare i KSnau. Där sitter gruppledarna Hans Lindberg, Anders Ågren, Mattias Larsson, Peder Westerberg (och Ulrika Edman). Skälet är alltså att KSnau är Umeå kommuns viktigaste politiska organ. Kopplingen mellan gruppledarskapet och en plats i KSnau har alltid varit självklart. Det var den även för Ulrika Edman själv då hon blev gruppledare efter Tamara Spiric. Och då Spiric avgick överlämnade hon både gruppledarskap, och platsen i KSnau, till Edman. Detta var självklart även för Spiric.

Men VK:s journalist ställer inte en enda av dessa så självklara frågor till Edman. Och detta är bakgrunden till att jag ställer frågan om VK ska analysera partierna – eller om VK ska delta på den ena sidan i ett partis inre strider? Som det nu framstår gör VK både och. Neutraliteten upprätthålls på ledarsidan. Ställningstagandet sker på nyhetsplats. Detta anser jag vara helt upp-och-ned.

 

Del fem
Men frågorna till Edman behöver ställas – och besvaras. Alltså: Varför har Ulrika Edman helt plötsligt en NY version av skälen till sin avgång? Och varför har inte Ulrika Edman överlämnat de så viktiga platserna i KS och KSnau till sin efterträdare som gruppledare? Mina egna svar på dessa frågor är följande:

* Ulrika Edman avgick därför att de interna motsättningarna inom V, som Bergner beskrev, ledde fram till förändringar. Förändringarna var inte oacceptabla för hela fullmäktigegruppen. Men de var uppenbarligen oacceptabla för Ulrika Edman. Förändringarna begränsade sannolikt Edmans möjligheter att agera på egen hand. Det är endast hon, av Vänsterpartiets elva ordinarie ledamöter i kommunfullmäktige, som både har avgått och gett offentligt uttryck för sin bitterhet (som ibland har riktats hit, ibland dit).

* Skälet till att Ulrika Edman inte har lämnat kommunstyrelsen och KSnau till sin efterträdare som gruppledare – något som var självklart både för Lennart Holmlund (S) då han avgick och alltså även för Tamara Spiric (V) då hon avgick – är det frikostigt tilltagna årsarvodet för de som sitter i KSnau. Det handlar om ett årsarvode på 609 981 kr.

Ibland är sanningen smärtsam.

Vänsterpartiet i Umeå, och inte minst Ulrika Edman själv, har under många år profilerat sig som ett av de partier som anser att heltidspolitikerna har för mycket i arvode. Just detta gör det extra stötande att Ulrika Edman, fast det nu har gått hela 2,5 månader, hittills har vägrat att lämna sin plats som ledamot i KSnau. Det är extra stötande därför att Edman, trots att hon inte ens går på mötena med KSnau, fortsätter att uppbära ett årsarvode för sin plats i detta politiska fora på hela 609 981 kr per år.

Ulrika Edman bör tänka på sin heder och lämna poster och pengar. Annars blir hennes eftermäle inte bra alls.

 

Avslutning
Nu handlar denna blogg i första hand om VK:s roll i förhållande till de politiska partierna. Inte om Ulrika Edman. Som har framgått ovan anser jag att det är naturligt för en tidning att analysera – kritisera och/eller berömma – de politiska partierna. Men jag anser definitivt inte att det är naturligt för VK att ta ställning för den ena sidan i en intern dragkamp i Vänsterpartiet. Speciellt uppseendeväckande blir det då tidningens ställningstagande sker på första sidan och som huvudnyhet.

Men jag vill också rikta kritik mot Vänsterpartiet eftersom detta, precis som det parti jag själv tillhör, har profilerat sig såsom varande kritiskt mot de höga politikerarvodena. Detta går inte ihop med att Vänsterpartiet, samtidigt, tillåter en av sina egna medlemmar att inneha en position i KSnau – med ett årsarvode på hela 609 981 kr – utan att ens behöva besöka detta politiska organs möten.

Det hela blir ännu mer stötande då medlemmen i fråga samtidigt har skaffat sig ett ”civilt” arbete som kurator vid Region Västerbotten. Platsen i KSnau ska nämligen utgöra en heltidssyssla. (Det borde den vara för 609 981 kr / år). Detta är principiellt sett lika illa som då riksdagspolitiker, efter att ha suttit ett visst antal mandatperioder, kunde uppbära pension efter sin avgång. Detta oavsett om de fick ett nytt och väl avlönat arbete eller inte.

Vänsterpartiet i Umeå gör naturligtvis som det vill. Men om partiet inte kan ersätta Ulrika Edman i KSnau med den nye gruppledaren blir det väldigt svårt för detta parti att kritisera höga politikerarvoden inom andra partier. De ledamöter som uppbär dessa arvoden, i de andra partierna, går i alla fall på sina möten …

Den 11 mars skrev jag mitt första blogginlägg om coronapandemin. Det har blivit ca 45 inlägg. Många av dessa har handlat om de höga dödstalen i Sverige jämfört med övriga länder i Norden. Detta har inneburit att jag bland annat har tittat på WHO:s rekommendationer. Dessa gick ut på masstestning, smittspårning och isolering som en grundläggande strategi i kampen mot coronapandemin. WHO:s rekommendationer blev kända och anammade av en lång rad länder, på ett mycket tidigare stadium än i Sverige. Därför har många av mina blogginlägg varit kritiska mot den svenska strategin eftersom den i så hög grad har avvikit mot bland annat övriga nordiska länder.

Det gläder mig att Expressen har synat Anders Tegnells sätt att resonera. Det är väldigt ovärdigt av Tegnell att försöka rättfärdiga Sveriges höga dödstal på det sätt som han gör. Det blir allt tydligare att Sveriges strategi har misslyckats. Dödstalen är ett uttryck för detta.

Jag rekommenderar alla att läsa denna artikel från Expressen:

https://www.expressen.se/nyheter/coronaviruset/norrlandska-dodstalen-visar-att-tegnells-teori-inte-stammer/

 

Stycke ett
Den stora majoriteten av muslimer är beredda att leva efter de svenska grundlagarna. Då de bor i Sverige. Detta är Det Stora Positiva som det gäller att bygga vidare på. Men detta gäller inte för islamisterna i Muslimska Brödraskapet samt de wahhabitiska salafisterna.

Dessa islamister erkänner inte att de grundlagar som har antagits av Sveriges riksdag är det som ska gälla i landet. Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna erkänner inte grundlagarnas legitimitet. Jag ska förklara varför.

Det Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna anser inte att grundlagarna är legitima, trots att grundlagarna har antagits av riksdagen, som i sin tur har fått sin legitimitet genom att den har utsetts via demokratiska och fria val.
Skälet är att riksdagen och de av riksdagen antagna grundlagarna är verk av människan. Islamisterna anser att sharia innebär en gudomlig rättsskipning och att denna därför står över grundlagarna och alla andra lagar som har instiftats av människan – oavsett om lagarna har införts på demokratisk väg eller genom diktatur. Sharia innebär även att religionen islam inte är en privatsak – som kristendom och judendom – utan ska styra även det världsliga samhället. Då sharia innebär tron på en gudomlig rätt kan dess anhängare inte kompromissa när det gäller vad som ska styra samhället. Sharia är gudomlig och står därför över de svenska grundlagarna. Detta är islamisternas ståndpunkt.

Islamisterna arbetar envetet på att öka inflytandet för systemet med sharia. Hörnstenarna i sharia består av ett självutnämnt prästerskap som alltså ska styra även det världsliga samhället. Detta genom en lagstiftning baserad på 350 verser ur Koranen, berättelser om profeten Muhammeds handlingar och uttalanden samt via tolkningar av dessa urkunder.

Men islamisterna utgör en liten minoritet.

Men det handlar om en välorganiserad minoritet. Därför har islamisterna under årtionden lyckats få politiska partier, olika myndigheter, kulturföreningar och studieförbund att acceptera att de – islamisterna i Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna – representerar alla muslimer. Detta är Det Stora Negativa.

 

Stycke två
Det är bland islamisterna som den miljö finns som har bidragit till den religiösa radikalisering som har underlättat för terrorister som Al-Qaida och Daesh / Islamiska Staten (IS) att värva anhängare.

Så även i Sverige.

Det var i samband med kampen mot detta mellanled – islamister som inte själva strider med vapen i hand men som bidrar till den radikalisering som gynnar direkta terrorgrupper – som myndigheter och regering grep och utvisade sex personer i tre olika instanser under 2019. De sex som greps och utvisades (utan att utvisas fysiskt) ansågs bland annat ha en radikaliserande inverkan på den omkrets av andra islamister som utgör själva livsluften för de som tar steget fullt ut till terrorism.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingress
Jag väntar med del fyra i bloggserien om hur de Nya Socialdemokraterna bäddar för en moderatledd regering efter valet 2022. Istället sticker jag emellan med en kort kommentar rörande Sveriges mindre lyckade bekämpning av Coronapandemin. Titta på följande korta tabell:

Avlidna på grund av COVID-19:
Sverige under november månad: 1006
Norge under hela pandemin: 354

Källa: European Centre for Disease Prevention and Control
(Europeiska smittskyddsmyndigheten).

 

Kommentarer:
Det går inte för Stefan Löfvén och minoritetsregeringen att skylla de höga dödstalen på Sveriges 21 regioner (tidigare landsting) för att frita sig själva från ansvar när det gäller de höga dödstalen.

*De dubbla budskapen från regeringen har naturligtvis gjort sitt till. Jag tänker naturligtvis på följande: Den 1 oktober hävde regeringen besöksförbudet på särskilda boenden för äldre och den 22 oktober höjdes gränsen för antalet personer som tilläts delta på sittande evenemang – exempelvis för idrott och konserter – från 50 till 300. Men redan den åttonde november meddelade samma regering att antalet personer vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte fick överskrida 8 personer (fr o m den 24 november)!

*Sanningen är att varken Regeringen, Folkhälsomyndigheten (FHM) eller regionerna var beredda på pandemin. Regeringen i Sverige överlät ansvaret för att slå an tonen till Anders Tegnell, dennes ”gudfader” Johan Giesecke och övriga på FHM.

*Då regionerna bland annat saknade skyddsutrustning gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att upphandla och fördela utrustning. Då det gick trögt att komma igång med testning och smittspårning gick regeringen in med statliga pengar samt tillsatte en nationell samordnare för att dessa verksamheter skulle komma igång snabbare.

Ingen regering kan komma ifrån sitt ansvar – detsamma gäller för riksdagspartierna.
Detta inkluderar tidigare Alliansregeringar och dagens oppositionspartier. (Ta bara exemplet med beredskapslagrens avveckling). Naturligtvis delas skulden för de höga dödstalen mellan regering och riksdagspartier, FHM OCH regionerna. Det är inte acceptabelt att en seriös analys av de olika skälen till att Sverige misslyckats med att hålla nere dödstalen skulle dränkas av en ovärdig diskussion om vems felet är. En diskussion där huvudfrågan, analysen av misstagen och bristerna, dränks av att alla skyller på alla: regering och riksdagspartier, myndigheter, regioner och kommuner.

 

En regering är till för att regera landet. Inte för att skylla ifrån sig –
som om valrörelsen redan hade börjat.

 

 

Europeiska smittskyddsmyndigheten

Jag håller, nästan, alltid mina löften.
Utom när det gäller när mina blogginlägg blir klara.
Denna gång hade jag en färdig artikel som grund. Bara att
stycka upp den i tre delar tänkte jag. Men, väl vid tangentbordet insåg
jag att det gick att ”förbättra” både det ena och det andra. Jag kan inte låta bli.
Jag får lov att be om ursäkt

 

 

Inledning
Jag har skrivit att Socialdemokraterna bäddar för moderatledd regering. Detta genom att bland annat angripa arbetsrätten tillsammans med MP, C och L. Socialdemokraterna borde naturligtvis istället vara de som försvarar arbetsrätten mot partier som MP, C och L. För kom ihåg: Både Lagen om anställningsskydd (Las), och Lagen om Medbestämmande (Mbl), antogs under Olof Palmes tid som statsminister. Las kom 1974 och Mbl kom under våren 1976. Men Socialdemokraterna har, minst sagt, förändrats. De bör hädanefter kallas för de Nya Socialdemokraterna.

NÄR skedde omvandlingen från Socialdemokraterna till de Nya Socialdemokraterna. Enligt min uppfattning skedde förändringen under perioden i opposition åren 2006 – 2014. Detta speglades bland annat i de brutala, och för S unikt öppna, partiledarstriderna kring Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Vad innebär denna omvandling? Det är för tidigt att säga. Men en sak är tydlig: de Nya Socialdemokraterna baserar sig mindre och mindre på fackföreningarna och mer och mer på den mest anti-fackliga partiledaren av alla: Centerns Annie Lööf.

Fråga: – Vad skulle de Nya Socialdemokraterna ha gjort efter valet 2018 istället för att bilda en minoritetsregering tillsammans med MP som baserade sig på mindre än en tredjedel – både av landets väljare och av riksdagens ledamöter
Svar: – Vad som helst, höll jag på att säga, men jag ska försöka utveckla svaret litet mer.

 

Stycke ett
Två saker som måste accepteras av de aktiva socialdemokraterna
* Det första är att acceptera att de faktiskt förlorade valet 2018
* Det andra, och långt svårare, är att acceptera att partiet befinner sig i sin djupaste kris sedan det bildades för drygt 131 år sedan.

Jag ska, helt kort, repetera varför även de socialdemokrater som är politiskt blinda borde ha kunnat inse sitt valnederlag.
a) Det uppenbara handlar om att både Nya S och MP fick färre röster 2018 än i det föregående riksdagsvalet. Dessa båda partier förlorade, sammantagna, nästan en sjundedel av sina väljare. I riksdagsvalet erhöll S och MP, tillsammans, färre än en tredjedel av rösterna och av mandaten i riksdagen.
Under vissa omständigheter kan detta vara ett tillräckligt underlag för en minoritetsregering. Men inte för S+MP efter valet 2018. En minoritetsregering kan inte basera sig på färre än en tredjedel av mandaten i riksdagen – inte då den borgerliga oppositionen har erhållit nästan 60 procent både av väljarna och av mandaten. Jag har då räknat in SD – för detta parti ingick definitivt i den borgerliga front som en ny minoritetsregering S+MP hade emot sig efter det senaste valet.
b) Valförlusten ledde till att de Nya Socialdemokraterna inte fick sitt budgetförslag, utarbetat tillsammans med MP, antaget av riksdagen. Istället antogs den budgetreservation som hade utarbetats av M tillsammans med KD!

Detta visade styrkeförhållandena i riksdagen och underströk hur svag ställning Nya S+MP hade – och har!

 

Stycke två
Det är en brist i den svenska regeringsformen att det är möjligt för partier att först få sitt budgetalternativ nedröstat och sedan, ändå, kunna bilda regering med andra partiers budget som grund! Det är också absurt att partier, vars budget antas av riksdagen, inte själva ska försöka förverkliga denna budget.

Omröstningen kring de olika partiernas budgetalternativ skedde den 12 december. Därefter stod det helt klart vilken budget som riksdagen hade beslutat att alla regeringsalternativ skulle basera sig på.
Trots att S+MP visste att de skulle tvingas regera med en M+KD:budget fortsatte Nya S att strida för sina egna regeringspositioner (genom att försämra anställningstryggheten, försvaga kollektivavtalen samt öppna för marknadshyror). Detta ovärdiga dribblande höll sedan på under mer än en månads tid. Dribblandet ledde slutligen fram till det förödmjukande Januariavtalet – som ju var förutsättningen för att Löfvén skulle bli statsminister och kom bland annat att innebära ständiga hot om misstroendeförklaringar från V.

 

Stycke tre
De Nya Socialdemokraterna borde ha bytt strategi den 12 december. Denna dag borde de aktiva socialdemokraterna ha överlåtit regeringsbildandet till den samlade politiska borgerligheten (Alliansen+SD). De fyra allianspartierna + SD var nämligen endast enade i sitt motstånd till en andra S+MP:regering (Löfvén II). Men de fyra allianspartierna var djupt splittrade på frågan om ifall de skulle göra sig politiskt beroende av SD, eller inte, i samband med en borgerlig regeringsbildning.

Det krävs både styrka och insikt för att acceptera ett valnederlag. Och för att orka dra slutsatsen att det bästa är att avgå, för att möjliggöra en kraftsamling, och därmed öka sannolikheten för en politisk comeback i valet 2022.

 

Stycke fyra
Det Nya S hade fyra väldigt goda skäl för att inte bilda en ny minoritetsregering:
– partiet gick bakåt i riksdagsvalet och erhöll endast 28,3 procent av väljarna,
– partiet var djupt oenigt med MP bland annat om den så viktiga migrationspolitiken,
– om allianspartierna hade varit tvungna att bilda regering hade sprickan mellan M+KD å ena sidan och C+L å andra sidan vidgats: detta på grund av deras djupa oenighet vad gäller synen på att bli politiskt beroende av SD,
– men det helt överskuggande skälet till att de Nya Socialdemokraterna inte skulle ha bildat en ny minoritetsregering var, och är, behovet av en kraftsamling för att göra comeback i riksdagsvalet 2022. Ska Nya S fortsätta att utgöra ett statsbärande alternativ till Moderaterna måste partiet återvinna väljare. Det handlar inte endast om några procentenheter hit eller dit. Det handlar om oändligt mycket mer. Jag ska strax återkomma till detta.

 

Stycke fem
Kraftsamling för arbetarpolitik – eller utförsäljning av anställningstryggheten? Valresultatet 2018 ställde den tidigare metallordföranden Stefan Löfvén inför ett avgörande vägval. Skulle han samla SSU och kvinnoförbundet, och allra viktigast, LO-förbundens medlemmar kring partiet i följande syften:
att försvara anställningstryggheten,
att förstärka kollektivavtalens ställning,
att  avskaffa allmän visstidsanställningar – som Alliansen infört.

Eller skulle etablissemanget i de Nya Socialdemokraterna sätta sig i diskussioner med bland annat Annie Lööf för att diskutera:
hur Las skulle angripas,
hur kollektivavtalen skulle försvagas,
hur marknadshyror skulle införas!

De Nya Socialdemokraterna valde. Och som de valde! De valde bort fackföreningarna och löntagarna samt tanken på en kraftsamling för en comeback i valet 2018. Istället satte de sig ned med Centerns Annie Lööf, representanter för Liberalerna samt MP. Ledarna för Nya S satte sina egna (på makt tömda) regeringspositioner före löntagarnas och hyresgästernas bästa.

 

Stycke sex
Omvandlingen av S till de ”Nya Socialdemokraterna” har inneburit en partisplittring! Splittringen har inte sett ut som splittringar brukar. Det har inte handlat om olika politiska falanger som haft skillda förslag till partiprogram som medlemmarna debatterar och sedan voterar om. Sådana splittringar leder inte sällan till att en minoritet lämnar partiet med flaggan i topp. Men det nya S hade hunnit bli alltför toppstyrt för att öppen debatt skulle vara möjlig. Därför tog sig partisplittringen andra former. Dess vanligaste, men inte enda, uttryck är att LO-arbetare, under en lång tidsperiod och på individuell basis, slutar att engagera sig i S och i fackföreningarna för att till sist även sluta rösta på Nya S. Detta har dels skett genom att gamla socialdemokrater övergivit partiet. Dels genom att yngre löntagare – inte sällan medlemmar i något LO-förbund – som tidigare skulle ha vänt sig till S – allt oftare vänder sig direkt till något annat parti. Över tid har detta andra parti blivit främst SD.

Även om partisplittringen har sett annorlunda ut jämfört med hur splittringar brukar se ut är det uppenbart att de Nya Socialdemokraterna har splittrats. Detta visas av den lilla, men ack så tydliga, tabellen nedan:

Förändringar riksdagsval (procent)

Partier	1994	2018	Differens
Socialdemokraterna	43,5	28,3	-17,0
M, C, KD och L	41,4	40,2	-1,2
SD	0,3	17,5	+17,2
Övriga (V + MP)	11,2	12,4	+1,2

 

Kommentarer till det som skett i väljarkåren under kvartsseklet 1994 – 2018:
– De Nya Socialdemokraterna har tappat uppåt 4 av tio väljare – vilket saknar motstycke,
– SD:s frammarsch saknar också motstycke och motsvarar, siffermässigt, tillbakagången för Nya S,
– De borgerligas andel av väljarkåren har varit stabil – om de fyra partierna räknas samman,
– Detsamma kan sägas om V+MP – om dessa partier sammanräknas.

I början på detta blogginlägg skrev jag även att de aktiva socialdemokraterna, förutom valnederlaget, även måste acceptera att partiet befinner sig i sin djupaste kris sedan det bildades för drygt 131 år sedan. Tyvärr saknar majoriteten av dagens socialdemokrater denna styrka. Men det är tydligt, enligt min mening, att det verkligen har skett en partisplittring inom de Nya Socialdemokraterna – om än i en annorlunda form. Det är också tydligt att Nya S riskerar en katastrof i valet 2022.

 

Avrundning
Men min uppfattning är denna: De Nya Socialdemokraterna skulle inte ha bildat en ny minoritetsregering. En minoritetsregering i vilken även Centern, i praktiken, hittills ingått (det är mindre tydligt vad gäller Liberalerna). De Nya Socialdemokraterna skulle inte ha offrat sitt ideologiska arv. Istället skulle partiet ha accepterar både sitt valnederlag samt att partiet befinner sig i sin djupaste kris sedan bildandet 1889. Det Nya S skulle ha accepterat att driva sin politik utifrån rollen som opposition mot en svag och splittrad Allians. Detta hade möjliggjort en kraftsamling för en politisk comeback i valet 2022. Men val förutsätter att Stefan Löfvén, och de övriga i partietablissemanget, verkligen har kvar något av den tidigare ideologin – vilket är osäkert.

Men om Nya S fortfarande haft kvar något av sin tidigare ideologi fanns verkligen möjligheten att, i oppositionsställning, samla arbetarrörelsen för att påbörja en politisk comeback genom att mobilisera väljarna kring bland annat följande frågor:
* försvara anställningstryggheten,
* förstärka kollektivavtalens ställning,
* avskaffa allmän visstidsanställningar (som Alliansen infört).

Tyvärr gjorde Nya Socialdemokraterna motsatsen. Det måste sägas igen: partietablissemanget har ingått en allians med fackets fiende nr 1 – Centerns Annie Lööf.

 

Ett fjärde blogginlägg har blivit nödvändigt.
Då kommer ¨jag att ta upp om vem
sannolikt vinner valet 2022.
Och Arbetarpartiets roll.

 

 

Om näste statsminister heter Ulf Kristersson,
och Jimmie Åkesson deltar i utarbetandet av politiken,
har Socialdemokraterna endast sig själva att skylla. Del två av tre.

 

Repetition

”Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”

Orden är den tyske författaren Bertolt Brechts. Brecht skrev dessa ord 1953, då han bodde i dåvarande Östtyskland, som en satirisk kritik riktad mot ledningen i landet. Naturligtvis ska inte Socialdemokraterna i Sverige jämföras med regimen i DDR. Likheten finns i den bitterhet som man idag kan finna hos vissa socialdemokrater när det gäller väljarkåren i allmänhet och LO-grupperna i synnerhet. Väljarna har sedan 1994 har övergett Socialdemokraterna på ett sätt som är oemotsvarad i landets historia. Partiet förlorade nästan fyra av tio väljare under perioden 1994-2018. Sverigedemokraternas tillväxt motsvarar nästan exakt Socialdemokraternas tillbakagång.

Socialdemokraterna verkar behöva en ny väljarkår. Men någon sådan står icke att finna.

 

Socialdemokraterna förlorade valet 2018
Socialdemokraterna och MP vann inte valet 2018. Sanningen är att dessa partier, sammantaget, gick kraftigt bakåt i jämförelse med valresultatet 2014 (se tabell).

 

Regeringspositioner och regeringsmakt
Vi måste göra en distinktion mellan regeringsmakt och regeringsposition. Det som Socialdemokraterna har innehaft efter valet 2018, tillsammans med MP, är regeringspositionen. Inte regeringsmakten.
Regeringsmakt kräver nämligen att en regering har ett någorlunda stort och stabilt underlag i riksdagen. Detta kan, stundom, lyckas även för en minoritetsregering. Men Socialdemokraterna och MP lyckades varken erövra det ena eller det andra i det senaste riksdagsvalet.

För att sammanfatta: Det var omöjligheten att skapa ett regeringsalternativ som vilade på en majoritet i riksdagen som tvingade fram en minoritetsregering. Då denna minoritetsregering kom att bestå av S och MP blev det, dessutom, en sällsynt svag minoritetsregering. Detta dels beroende på regeringens sällsynt svaga ställning i riksdagen. Dels på att S+MP var djupt oense i exempelvis en så avgörande fråga som migrationspolitiken.

Denna svaghet har styrt agerandet från S och MP i avgörande situationer efter valet 2018. Detta har i sin tur minskat minoritetsregeringens möjligheter till framgång i valet 2022. Låt oss göra en återblick på perioden efter valet 2018 och titta på den vanmakt som kännetecknat minoritetsregeringen.

 

Löfvens många misslyckanden
Kom ihåg: Socialdemokraterna vann inte riksdagsvalet 2018. Partiet gick bakåt. Och Miljöpartiet gick också bakåt. Även om vi räknar samman S+MP+V gick denna konstellation bakåt. Resultatet har blivit som följer:
1. Det budgetalternativ som S+MP lade fram hösten efter valet för 2019 röstades ned av riksdagen. Detta borde ha avhållit Socialdemokraterna från att försöka sig på att bilda en minoritetsregering. De visste ju att de skulle bli tvungna att regera med på ett borgerligt budgetförslag. Det budgetförslag som riksdagen ställde till S+MP:s förfogande var det budgetförslag som utarbetats av M och KD.

2. Samtidigt drog regeringsbildandet ut på tiden. Först drygt fyra månader efter valet, den 18 januari 2019, släpptes en ny regering S+MP igenom av riksdagen.

3. Regeringen Stefan Löfven II hade minst sagt bundna händer. Det var inte endast att den måste regera med en budget som utarbetats av M och KD. På detta följde även Januariavtalet. Detta var en uppgörelse i 73 punkter mellan regeringen och samarbetspartierna Centern och Liberalerna. Bland det mest uppseendeväckande i Januariavtalet var att Socialdemokraterna där gick med på att försämra anställningstryggheten, försvaga ställningen för kollektivavtalen samt öppna för marknadshyror i nyproducerade bostäder!

4. Dessa eftergifter – speciellt frågan om att förändra ”Lagen om anställningsskydd (Las)” och därmed försämra arbetsrätten – lade grunden till sprickan mellan S och V. Det är främst frågan om anställningstryggheten som har gjort att Vänsterpartiet, gång på gång, hotat att ta initiativ till en misstroendeomröstning i riksdagen som skulle ha kunnat fälla regeringen, d v s , leda till dess avgång.

5. Slutligen: i den budget som togs under denna höst gick Socialdemokraterna med på ytterligare eftergifter till samarbetspartierna – främst Centern. Trots att Socialdemokraterna, i samband med sin partikongress 2017, stolt deklarerat att skattesänkningarnas era var över gick partiet med på att sänka skatterna med 30 miljarder.
Detta visar på minst tre saker:
a) Socialdemokraterna bröt sitt löfte om att skattesänkningarnas era var över för att behålla regeringspositionen,
b) Skattesänkningen på 30 miljarder innebar även ett indirekt godkännande av Alliansens tidigare skattesänkningar på cirka 140 miljarder,
c) Socialdemokraterna kan sälja ut allt – arbetsrätt, kollektivavtal, motståndet mot marknadshyror och skattepolitiken – för att få behålla, inte regeringsmakten, utan en allt mer tom regeringsposition.

 

Dessa ideologiska svek från S har bäddat för Ulf Kristersson.
Hur kunde Socialdemokraterna ha agerat istället
och lagt grunden till en valseger 2022?

Läs morgondagens blogg.

 

 

 

 

Detta är det första av tre blogginlägg rörande den
politiska situationen i Sverige knappt två år
före nästa val. De övriga två delarna
i analysen kommer på tisdag
och onsdag.
____________

 

Ingress
Om näste statsminister heter Kristersson, och Jimmie Åkesson deltar i utarbetandet av en moderatledd regerings politik, har Socialdemokraterna endast sig själva att skylla.

”Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”

Orden är den tyske författaren Bertold Brechts.
Brecht skrev dem 1953, då han bodde i dåvarande Östtyskland, som en satirisk riktad mot ledningen i landet. Naturligtvis ska inte Socialdemokraterna i Sverige jämföras med regimen i DDR. Likheten finns i den bitterhet som man idag kan finna hos vissa socialdemokrater när det gäller väljarkåren i allmänhet och LO-grupperna i synnerhet. Väljarna har sedan 1994 har övergett Socialdemokraterna på ett sätt som är oemotsvarad i landets historia. Partiet har förlorade nästan fyra av tio väljare under perioden 1994-2018. Sverigedemokraternas tillväxt motsvarar nästan exakt Socialdemokraternas tillbakagång.

Socialdemokraterna behöver alltså en ny väljarkår.

 

Stycke ett
Sannolikheten att Stefan Löfven ska kunna erövra regerings-makten år 2022 minskar stadigt. Samtidigt håller förutsättningarna för att Ulf Kristersson ska kunna bilda nästa regering tillsammans med Kristdemokraterna på att mogna fram.

Den grundläggande förutsättningen för detta är att moderaternas och kristdemokraternas väljare är beredda att accepterar att en regering ledd av Kristersson blir politiskt beroende av Sverigedemokraterna. Och att respektive partiledning (m och kd) kan bedöma opinionen inom sina partier på ett riktigt sätt när det gäller förhållandet till SD.

 

Stycke två
Liberalernas kamp för sin överlevnad. Denna utgör en annan del i den process som kan göra det möjligt för Kristersson att bilda regering. I Ipsos mätningar har partiet nu hamnat under fyraprocentsspärren sex månader i rad. Om (lib) åker ur riksdagen är sannolikheten stor att resterna av partiet desintegreras och att Liberalerna försvinner som en nationell politisk kraft. Liberalernas ledning, medlemmar och väljare är idag splittrade i frågan om ifall partiet ska stödja en regering som gör sig politiskt beroende av (sd). Men med små möjligheter att profilera sig inom ramen för Januariavtalet, och med hotet om utplåning i nästa val hängande över sig, kan (lib) mycket väl komma att stödja en regering ledd av Kristersson. Förutsättningen är att dagens partiledning gör analysen att detta är vad som krävs för att klara fyraprocentsspärren. Åtminstone över valet 2022.

 

Stycke tre
Kristerssons ökade, och Löfvens minskade, möjligheter att bilda regering utspelar sig mot bakgrund av framväxten av en ny ekonomisk-politisk karta. Förändringarnas sker allt snabbare. Både globalt, inom Europa och i Sverige.

Förändringarna påskyndas av coronapandemins effekter på folkhälsan runt om i världen samt på världsekonomin. Andra faktorer som påskyndar framväxten av den nya ekonomiska-politiska kartan är USA:s minskande ekonomiska och politiska dominans, vilket kommer att tvinga denna nation att mer och mer förlita sig på sin militära styrka. USA håller på att omgruppera. De minskar sitt militära engagemang bl a i Europa och för att bygga upp sin styrka i Asien. Närmare bestämt i Kinas närhet. Detta får en påtaglig betydelse för Sverige. Endast de blinda kan missa processen, för vilka både regering och opposition är ansvariga för, att påskynda Sveriges inträde Nato.

Detta utan någon som helst demokratisk debatt.

Avslutning del ett
Andra faktorer som bidrar till den snabbt förändrade kartan är den nya vågen av terrordåd i Europa. Terrordåden sker inte i ett vakuum. De kan komma att få en radikaliserande effekt på den växande andelen av befolkningen som lever i områden där parallella samhällsstrukturer, baserade på ett shariastyre, växer fram och utmanar det sociala och politiska system som bygger på de svenska grundlagarna. För Sveriges del tillkommer å ena sidan en snabbt ökande arbetslöshet och de största inkomstklyftorna sedan början på 1990-talet, å andra sidan allt hårdare angrepp på bland annat anställningstrygghet och sjukvård. Den nya ekonomiska-politiska kartan innebär för Sveriges del att faktorer byggs upp som kan ge upphov till sociala spänningar och explosioner som landet aldrig varit med om sedan tiden mellan första och andra världskrigen.

 

Nästa avsnitt kommer på tisdag. Detta har följande utgångspunkt:
Socialdemokraterna och MP förlorade valet 2018
men bildade ändå regering. Detta har kraftigt
bidragit till att öka Kristerssons
möjligheter inför 2022.

 

 

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

 

Donald Trump har äntligen gjort det som förväntades av honom:
A. Han har lovat att avgå,
B. Han talar om detta – offentligt,
C. Han kommer inte att erhålla lön som president – efter den 20 januari!

Ulrika Edman, däremot, har inte gjort det som förväntas av henne.
Hon har inte lovat att lämna sin post i Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott (KSnau). I alla fall inte offentligt. Skälet till att jag återkommer till detta är följande: Det finns endast sju ledamöter i detta politiska organ – det allra viktigaste i Umeå kommun.

Så länge Ulrika Edman inte avsäger sig sin plats i KSnau kan hon fortsätta att erhålla en månatlig ersättning som är baserad på 70 procent av ett årsarvode som uppgår till  871 401 kr / år.  Ulrika Edman erhåller därmed en månadslön vars storlek är baserad på 609 981 kr / å r. Detta är pengar som hon plockar skattebetalarna på utan att ta sig till sammanträdena. Inte ens via länk!

Tipsfrågan:
1.   Kommer Edman att lämna KSnau före nyår,
X.  Efter nyår,
2.   I samband med valrörelsen 2022.

 

Se Donald Trump göra det Edman inte klarar.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingess
JA. Vad finns det för likhet mellan Ulrika Edman och Donald Trump? Likheten består i att ingen av dem vill avgå. Men hade inte Ulrika Edman redan avgått, frågar sig då någon, och svaret är Nej. Inte på riktigt. Edman har visserligen lämnat uppdraget som gruppledare. Men Edman har inte lämnat den position som, i hennes fall, följde med gruppledarskapet. Detta är den långt viktigare positionen som ledamot i KSnau – en position som alla gruppledare i större partier strävar efter p g a all information positionen ger – och alla pengar som följer med positionen. Edman behåller alltså positionen i KSnau – och detta utan att ens besöka dess möten!

Kommer Edman och Trump att lämna sina uppdrag?

Ingen vet… åtminstone inte när det gäller Edman.
Det har snart gått två månader sedan Edman under lika stora som tomma åthävor lämnade rollen som gruppledare. Men hon behåller alltså fortfarande positionen i KSnau – utan att ens besöka dess möten – och tjänar fortfarande pengar på sitt outnyttjade innehav av denna position.

Troligen kommunicerar Edman endast med några ”kronprinsar” och ”kronprinsessor” inom Vänsterpartiet i Umeå som stöder henne. Detta är sannolikt det enda sättet på vilket Edman kan upprätthålla denna orimliga situation. Detta till skam för såväl Vänsterpartiet och Umeå kommun i övrigt. Men vad spelar detta för roll för Edman. Och det är här som likheten mellan henne och Donald Trump blir så tydlig. För även Donald Trump vägrar tala med andra än en liten utvald skara. Även han struntar i den skada han riskerar att åsamka såväl sitt parti som det ”rike” han sattes att styra. Slutligen vägrar Trump att informera världen om sina planer. Han flyger istället i väg och spelar golf. Medan världen i övrigt hålls på halster.

Ulrika Edman vägrar också att informera världen. Fast i hennes fall handlar det om den lilla värld som består av Stadshusets korridorer i Umeå. Och Edman styrde inte – men hon tillhörde den krets på sju personer som satt i kommunens viktigaste organ (KSnau). Och hon håller (nästan) alla i okunnighet om sina planer. Så vad gör Edman på dagarna? Spelar hon golf med Trump? Inte så sannolikt. Men hon lägger beslag på skattebetalarnas pengar – utan att ge något tillbaka – precis som Trump.

Ska politikerna kosta mer – eller inte?
Under mina år i Umeå kommunfullmäktige har det funnits två trender vad gäller synen på hur mycket skattebetalarna ska betala för sina förtroendevalda. De som förespråkar att politikerna ska kosta skattebetalarna mer. Vi som anser att politikerna ska kosta skattebetalarna mindre. Det handlar bland annat om följande kostnader:
a) resor
b) mötesarvoden
c) fasta arvoden – utbetalade i procent av politikernas riktmärke på 871 401 kr / år.

 

Resor
Umeå kommun har under åren skaffat sig både vänorter och samarbetsorter. Dessa uppgår tillsammans till tolv stycken. Inte illa.

Vänorter
1. Harstad, Norge
2. Vasa, Finland
3. Petrozavodsk, Ryssland
4. Helsingör, Danmark
5. Würzburg, Tyskland
6. Saskatoon, Kanada

Samarbetsorter
7. Guanajuato, Mexiko (samarbetsområden: kultur, utbildning)
8. Qufu, Kina (samarbetsområden: kultur, undervisning, turism, city management och näringsliv)
9. Xián, Kina (samarbetsområden: kultur, näringsliv)
10. Lanzhou, Kina (samarbetsområden: miljöteknik, energi)
11. Seychellerna
12. Komatsu, Japan

Kommentarer:
När vi läser denna, alltför långa, lista inser vi att Umeå kommun har ersatt Sveriges Utrikesdepartementet med ett eget Resedepartement. Det är självklart att vissa umepolitiker måste hålla relationerna till vänorter och samarbetsorter varma. Detta sker, givetvis, genom krävande resor. Det är nämligen ofta varmt dit resorna går. Det är krävande att vara toppolitiker – och ligga på topp.

 

Tre orter i Kina – inte två orter utan just tre.
En intressant fråga är vilket stöd de resande umepolitikerna – till vilkas skara jag aldrig hört – har kunnat ge till demokrati-rörelsen i Hongkong. Umeås skattebetalare finansierar nämligen de resandes kontakter med hela tre (3) samarbetsorter i Folkrepubliken. Dessa städer heter Xián, Lanzhou och Qufu. De resande måste ju tala med representanter för Kina. Tyvärr verkar det som om de resandes resmål går ut på att träffa representanter för regimen i Kina – och att det saknas inplanerade träffar med oppositionen. Nåväl. Man kan ju inte hinna med allt på dessa krävande resor. Ska man ersätta Utrikesdepartementet gäller det att träffa pampar och att äta, dricka och diskutera viktiga frågor, exempelvis när de regimtrogna kinesiska värdarna kan återgälda besöket samt vad dessa då vill äta och dricka. Här i Umeå.
Lägg till Seychellerna och Komatsu i Japan, plus alla övriga resmål på (utanför) listan så inser alla att Umeås Resedepartement har kostat skattebetalarna pengar genom åren. En hel del dessutom.

Finska Vasa och Mellanöstern.
Jag anser att Umeå ska behålla Vasa som vänort. Från detta viker jag inte en tum. Ej heller ett årtag. Men i övrigt bör kommunens resebehov prövas i samråd med Utrikesdepartementet. OM, säger om, Utrikesdepartementet tror att Umeås politiker kan främja svensk export kanske Utrikesdepartementet ska byta ut sina egna diplomater mot ett glatt umegäng. Och vem vet: kanske kan Umeås friska grabbar och tjejer förhandla fram en fred i Mellanöstern. Så sätt upp Gaza, Västbanken och Israel på listan över samarbetsorter! (Varning: ironi). Fredspriset till Alfred Nobels minne kanske kan kammas hem av Umeå.
Umeå vill ju mer …

Lagstadgade basverksamheter.
Umeå lider brist på pengar till skolor och omsorger. Men inte på självförtroende. Jag minns när en S-politiker föreslog att Umeå skulle arrangera ett vinter-OS tillsammans med några andra orter i norra Sverige. Herregud så dumt!
Arbetarpartiet tyckte att idén präglades av storhetsvansinne. Det gjorde alla andra också. För förslaget fördes endast fram en enda gång. Arbetarpartiet anser att kommunen ska prioritera lagstadgade basverksamheter. Exempelvis skola, äldreomsorg, individ- och familjeomsorg plus de byggnader som krävs för att dessa verksamheter ska kunna utföras. Vi anser även att det krävs gator utan hål i – avlopp undantagna. Avloppshål krävs för att undvika översvämningar. Vi är nämligen emot översvämningar ifall översvämningarna inte kan användas i simundervisningen (varning ironi). När det gäller kultur och fritid vill vi freda bibliotek, museer och föreningarna. I övrigt finns det en hel del att dra ned på. Men åter till arvodena.

Mötesarvoden.
Det finns minst två typer av arvoden. Låt mig ta upp de vanligaste.
Mötesarvoden: Dessa får politiker för att mötas! Hör och häpna. Tanken är att arvodet ska täcka förberedelser inför möten som att läsa in handlingar, ringa telefonsamtal till kunniga experter och dessutom ska de motivera. Däremot syftar inte mötesarvodet till att täcka ersättning för förlorad arbetsinkomst. Umeå kommun har nämligen en annan typ av ersättning som heter just ”Ersättning för förlorad arbetsinkomst” som just täcker ersättning för förlorad arbetsinkomst. Så mötesarvodena är just … arvoden för att man möts på möten. Mer eller mindre påläst. Detta varierar från person till person. För politiker är precis som andra människor. En del sitter av mötena och får arvoden – ändå. Andra kämpar för sina åsikter. Men ingen får mötesarvoden som uteblir från mötena. Minimikravet för att få mötesarvoden är att man dyker upp. Live eller via digital anslutning – med eller utan väggbonad.

 

Fasta arvoden.
Det är här som Pengarna finns. Sitter du i kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott – 47 nedslag om vi räknar in blankslagen så låt oss därför förkorta till KSnau. Sitter du i KSnau får du hela 70 procent av politikernas riktmärke på 871 401 kr / år. Detta blir 609 980 kr per år. Detta oavsett om du går på ett enda möte – eller stannar hemma.

Ja. Sitter du i KSnau får du alltså 70 procent av 871 401 kr per år – oavsett ifall du flyger iväg för att spela golf med Donald Trump. Eller kommer till mötena, påläst, och gör ditt jobb.

Avrundning
Ulrika Edman behåller alltså sin position i KSnau. Men hon deltar alltså inte i den verksamhet som bedrivs i kommunens viktigaste politiska organ. Senaste gången som Edman deltog på ett möte med KSnau var den 8 september. De sex möten som genomförts sedan dess har Edman uteblivit ifrån. Däremot har hon, hittills, tagit ut det fasta arvode som hon får för detta uppdrag!

Nämnas bör också att Edman har inte heller har avsagt sig sitt uppdrag som vice ordförande i ”Beredningen för socialpolitik och individomsorg” inom Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Vi vet inte om Ulrika Edman har plockat ut arvodespengar utan att delta på möten även där. SKR omfattas nämligen inte av offentlighetsprincipen.

Edmans agerande är lika stötande som när en politiker har suttit i riksdagen under ett antal mandatperioder och sedan förtidspensionerar sig själv trots att personen är fullt kapabla att göra ett hederligt dagsverke.

Ulrika Edman är alldeles förbannat pinsam för Vänsterpartiet och hela Umeå kommun. V har, liksom Arbetarpartiet, argumenterat för att politiker inte ska kosta så mycket. Men ingen politiker från något parti har, under alla mina (nästan) 30 år i Umeå kommunfullmäktige, haft mage att plocka ut en månadsersättning baserad på en årsinkomst på över 600 000 kr – utan att ens visa sig på de möten som KSnau har.
Edman har ännu inte fått ut hela årsinkomsten.
Hon har sysslat med denna, tyvärr lagliga, form av plundring i snart två månader. Jag hoppas hon tar sitt förnuft till fånga och lämnar ifrån sig uppdraget i KSnau.

Det Edman sysslar med har ett namn: rättshaveri. Politiskt och personligt.

 

Donald Trumps eftermäle kommer att bli dåligt.
Detsamma gäller nu även för Ulrika Edman.
I båda fallen för att de inte avgår.
Edman kan dock ångra sig.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

 

Ingress
Folkbladets socialdemokratiska skribent på ledarsidan, Stellan Elebro, agerar på ett politiskt bisarrt sätt. Han skriver bland annat, följande:
”Att påstå att demokratin blir lidande för att kommunfullmäktige kallar in färre representanter, eller har sina möten online, är helt inkorrekt och reducerar demokratin på ett mycket farligt sätt”.
Jag vill understryka följande: Stellan Elebro påstår alltså att det skulle vara vi, som oroar oss för att kommunfullmäktige krymps och ställs in, som skulle vara de som ”reducerar demokratin på ett mycket farligt sätt”.

Detta är nog det mest fräcka, minst logiska och direkt odemokratiska resonemang som jag någonsin hört från en socialdemokratisk ledamot i Umeå kommunfullmäktige. Eller på Folkbladets ledarsida. Som vi ska se nedan är detta en och samma sak i form av Stellan Elebros person!

Stellan Elebro verkar ha svårt att förstå följande: Ett skäl till att vi oroar oss för att fullmäktige krymps, och ställs in, beror på att fullmäktige är det politiska fora som bäst speglar folkviljan som den uttrycks i det lokala valet i Umeå kommun.

 

Del ett
Elebro ljuger rakt ut på Folkbladets ledarsida.
Lögnen från Stellan Elebro består i att något enda parti i fullmäktige skulle ha framfört att det, i nuvarande smittspridningsläge, skulle vara negativt för demokratin om Umeå kommunfullmäktige genomför sina sina möten online.
Sanningen är ju att kritiken från olika partier riktar sig just emot att kommunfullmäktiges presidium (S, C och V) inte har lyckats åstadkomma en lösning så att fullmäktiges möten kan hållas via länk (on line) vilket just är vad vi vill – i nuvarande smittspridningsläge.
Vi anser att Umeå kommunfullmäktige, genom sitt presidium, ska klara det som klaras i Nordmaling, Vännäs, Vindeln, Region Västerbotten – på nära håll – samt i ett växande antal kommuner och regioner på andra håll i Sverige.

 

Del två
Vilka är då ”vi”? Vi är de partier som faktiskt anser att det innebär en allvarlig demokratisk förlust då Umeås högsta beslutande organ, kommunfullmäktige – Umeås motsvarighet till riksdagen – krymps eller helt enkelt ställs in. Sedan i mars har fullmäktige krympts vid fem tillfällen och helt ställts in vid två tillfällen. Mitt intryck har varit att alla fullmäktiges nio partier har varit fullständigt eniga i uppfattningen att detta – att krympa eller ställa in fullmäktige – har inneburit en allvarlig demokratisk förlust. Mitt intryck har varit att även Socialdemokraterna har delat denna uppfattning.

 

Del tre
Antingen har alltså S spelat falskt. Eller så representerar Stellan Elebro en från Socialdemokraterna i Umeå skild hållning – stödd endast av enmansarmén Stellan Elebro. Eller, möjligtvis, framodlad på Folkbladets ledarsida. Det skulle vara mycket värdefullt att få veta vad Elebros uppfattning speglar:
a) Socialdemokraternas syn på kommunfullmäktiges demokratiska värde,
b) hans egen syn på värdet av kommunfullmäktige,
c) uppfattningen om kommunfullmäktiges värde på Folkbladets ledarsida.

Del fyra
Tyder något på att Elebro skulle kunna representera uppfattningen hos vissa inom S?
Ja. Stellan Elebro är nämligen både skribent på Folkbladets ledarsida OCH ordinarie ledamot för S i Umeå kommunfullmäktige! Detta ger Elebro en unik position. Han har nämligen möjlighet att lyssna på de interna diskussionerna inom S i Umeå och kan sedan skriva om dessa stämningar på Folkbladets ledarsida.
Men varför skulle Socialdemokraterna i Umeå vara nöjda med att kommunfullmäktige krymps, eller helt ställs in, vilket antyds av Stellan Elebros ledare (eller text på ledarsidan) i Folkbladet.

 

Del fem
Svar: Det har att göra med styrkeförhållandena i följande organ:

* Kommunfullmäktige:
Kommunfullmäktige är det fora som bäst speglar folkviljan. Just därför utgör det ett problem för Socialdemokraterna. I fullmäktige har S+Nya MP endast 24 av fullmäktiges 65 mandat. De tidigare allianspartierna+SD har hela 28 mandat. Och i fullmäktige kan ibland S inte ens lita på Nya MP. Detta gör att V+Arbetarpartiet skulle kunna ha en chans att avgöra vissa voteringar. Detta ifall de tidigare allianspartierna höll ihop. Fullmäktige är alltså ett svårt kapitel för Socialdemokraterna. I detta fora, som utgör Umeå kommuns motsvarighet till riksdagen, avslöjas nämligen partiernas egentliga styrka. Eller partiernas svaghet. Återigen: Kommunfullmäktige är det fora som bäst speglar folkviljan. S har inte ens en tredjedel av väljarna bakom sig. Därför har de också mindre än en tredjedel av mandaten i fullmäktige (20 mandat av totalt 65). Detta gör alltså fullmäktige till ett problem för Socialdemokraterna.

Det ser helt annorlunda ut i nedanstående politiska organ:

* Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott (KSnau):
där har S själva hela 3 av totalt 7 ledamöter medan allianspartierna, om de håller ihop, också har 3 ledamöter. Detta gör det mycket lätt för S att binda upp V (som har 1 ledamot). Kort sagt: Det är lätt för S att erhålla en majoritet i KSnau.
* Kommunstyrelsen (KS),
Samma förhållande råder här. S har ensamma 5 av totalt 15 ledamöter. Allianspartierna+SD har 7. Detta gör det lätt för S att erhålla en majoritet med hjälp av Nya MP och/eller V,
* Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden (GVN),
Här har S 4 av totalt 11 ledamöter och allianspartierna också 4. Detta gör det lätt, även här, för S att erhålla en majoritet med hjälp av V och/eller Nya MP.
* För- och grundskolenämnden:
Samma förhållande som i GVN
* Äldrenämnden (ÄN):
samma som ovan,
* Individ- och familjenämnden (IFN):
samma förhållande som ovan.

 

Avrundning
Om ingen ledande Socialdemokrat tar avstånd ifrån det Elebros skriver tvingas vi utgå ifrån att hans uppfattningar om demokratin speglar uppfattningen hos hela eller delar av S.
Kom ihåg hur Stellan Elebros ord löd: ”Att påstå att demokratin blir lidande för att kommunfullmäktige kallar in färre representanter, eller har sina möten online, är helt inkorrekt och reducerar demokratin på ett mycket farligt sätt”.

Stellan Elebro påstår alltså att det skulle vara vi, som oroar oss för att kommunfullmäktige krymps och ställs in, som skulle vara de som ”reducerar demokratin på ett mycket farligt sätt”.

För andra gången: Detta är nog det mest fräcka, minst logiska och direkt odemokratiska resonemang som jag någonsin hört från en socialdemokratisk ledamot i Umeå kommunfullmäktige. Eller på Folkbladets ledarsida. Något som är en och samma sak i form av Stellan Elebros person!

Stellan Elebro verkar ha svårt att förstå följande: Ett skäl till varför vi oroar oss för att fullmäktige krymps, och ställs in, beror på att fullmäktige är det politiska fora som bäst speglar folkviljan som den uttrycks i det lokala valet i Umeå kommun.

 

Har S råd med åsikter som Elebros?
Har S råd med Elebro?