Vi här nere – och dom där uppe

Större partier ogillar konkurrens.
S+M+V+C införde spärr på 3 % för
att få bort AP, MP, L, KD ur fullmäktige. 
Låt inte S+M lyckas – rösta på AP 11 sep
_     _     _     _     _

 

Ingress
Umeå kommun har präglats av turbulens under de senaste åren. Jag tänker bland annat på individ- och familjeomsorgen. Ett antal kartläggningar har satt fingret på brister i arbetsmiljön, tystnadskultur och ett auktoritärt ledarskap. Detta skulle kunna sammanfattas som att det råder ett demokratiskt underskott i Umeå kommun. Det finns flera källor till detta demokratiska underskott. Låt mig framhålla två av de viktigaste.

 

1. Politikernas kunskaper sackar efter tjänstemännens. Ett problem som ökar det demokratiska underskottet handlar om den ökande obalansen mellan tjänstemän och politiker. Sedan 1975 har befolkningen i Umeå nästan fördubblats. På många sätt har detta varit positivt. Men det har också skapat nya problem. Några exempel: Ökade utsläpp av avgaser från bilar och större krav på stadsplanering. Till detta kommer tendenser till utanförskap, hedersförtryck och religiös extremism.

De anställda i kommunen har blivit kunnigare och även fler. De har arbetat med de nya problemen nästan varje dag. Politikernas kunnande har däremot släpat efter. Detta har inneburit en förskjutning av kunnande, och därmed också av reell makt, från politikerna till tjänstemännen. Idag befinner sig de politiker, som är valda av folket och därför har det yttersta ansvaret för kommunens verksamhet, ”i händerna” på tjänstemän/specialister i långt högre grad än 1975. Denna ökade obalans mellan tjänstemän/specialister å ena sidan, och politikerna å den andra, är inte tjänstemännens fel. Men då politikerna, som har det yttersta ansvaret, blir allt mer beroende av tjänstemännen innebär detta ett växande demokratiskt problem. Och felet är politikernas. Deras kunskaper ökar långsammare än tjänstemännens.

 

2. Oklarhet om vilka politiska partier som styr i Umeå. Ett annat växande problem är oklarheten om vilka partier som egentligen styr kommunen. På papperet är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men (S) har endast 20 mandat av kommunfullmäktiges totalt 65 mandat. Och MP har endast (4) mandat. Detta innebär att ”de styrande” – Socialdemokraterna och MP – ständigt måste göra upp med andra partier. Dessa uppgörelser sker, mer eller mindre, i det fördolda. Situationen innebär att nästan ”alla” är med och styr. Mer eller mindre. Detta leder till en osund kollegialitet – främst mellan de större partierna. Situationen skapar också en tystnadskultur. Då något går åt skogen utkrävs sällan ansvar av någon.

Ta upphandlingen av Lundabron som exempel: Bygget av bron skulle ha kostat kommunen drygt 40 miljoner – men notan slutade på nästan 160 miljoner! Skälet till att det inte utkrävdes något, egentligt, ansvar för den skandalöst dåliga upphandling som låg bakom kommunen förlust på 100 miljoner är just oklarheten mellan vilka som styr och vilka som utgör oppositionen.

 

Avslutning
Arbetarpartiet vill rollerna ska vara tydliga. Då blir besluten mer transparanta och ansvar kan utkrävas. Arbetarpartiet kommer att arbeta för ett majoritetsstyre i Umeå kommun under perioden 2022 – 2026.

Större partier ogillar konkurrens.
S+M+V+C införde spärr på 3 % för
att få bort AP, MP, L, KD fullmäktige. 
Låt inte S+M lyckas–rösta på AP 11 sep
_     _     _     _     _

 

Ingress
På Umedalen bor idag drygt 4,000 människor. Västerbottens län har 15 kommuner. Om Umedalen var en egen kommun skulle den, befolkningsmässigt sett, vara större än Bjurholm, Dorotea, Sorsele och Åsele. Umedalens kommun skulle vara jämnstor med Norsjö och mindre än övriga kommuner.

Del ett
Positivt med Umedalen. Det finns en rad positiva saker med att bo på Umedalen. Nämnas bör närheten till naturen och lugnet – där älven utgör ett mäktigt inslag även om den ligger en bit bort. Bussförbindelserna är goda (även om allt kan bli ännu bättre) och även de som saknar bil kan förhållandevis enkelt ta sig in till centrala Umeå. Den som tar bilen till och från jobbet kan enkelt handla på ICA Kvantum. Förutom skolor och förskolor finns bland annat en fritidsgård, ett bibliotek, en skulpturpark, ett spa och Muskötens idrottsplats. De gamla byggnaderna från mentalsjukhusets tid innebär att Umedalen ruvar på mer historia än andra yngre stadsdelar i Umeå.

 

Del två
Levande stadsdelscentra saknas. Men Umedalen kan också beskrivas som en rad olika bostadskvarter, utan inre kitt, i form av ett gemensamt stadsdelscentra. Vi ska strax återvända till detta. En annan sak som utmärker Umedalen är hur tydligt avgränsad denna stadsdel är. Gränserna utgörs av Vännäsvägen, den blivande Västra Länken/12:an och bebyggelsen omkring Sockenvägen. Detta gör kontakterna med andra stadsdelar, exempelvis Rödäng, viktiga. Något som också kommer att bli viktigt blir möjligheterna att nå Klockarbäckens köpcentra som, i och med Västra Länken, kommer att växa och även innehålla livsmedelsförsäljning.
Men det är framförallt kontakterna inom stadsdelen Umedalen, i form av ett stadsdelscentra, som behöver förbättras.  Det bästa vore om ett sådant stadsdelscentra både kunde innehålla en rejäl livsmedelsbutik, fräscha kaféer samt kulturella mötesplatser. Det behövs en central mötesplats för unga. Ett sådant stadsdelscentra skulle innebära mycket för Umedalen. Både för servicen och för gemenskapen.

Precis som på andra stadsdelar runt om i Umeå har det, periodvis, funnits delar av Umedalen som känts ”stökiga”. Under den period då den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) försökte etablera sig i Umeå bosatte sig, medvetet eller inte, flera av dess medlemmar just på Umedalen. Deras klistermärken spreds på och omkring stadsdelen. Men av allt att döma är, åtminstone för tillfället, faran över när det gäller NMR.

 

Del tre
Kvarterspoliser. Umedalen tillhörde, tidigare, de stadsdelar som ansågs ha ett behov av kvarterspoliser. Poliserna döptes, i folkmun, till Tom och Jerry. Dessa utgjorde under en period ett mycket uppskattat inslag på stadsdelen. De ökade tryggheten. Arbetarpartiet anser att systemet med kvarterspoliser snarast bör återinföras – både runt om i landet och på en rad stadsdelar i Umeå. Detta skulle garantera att hela stadsdelen Umedalen, inklusive ett nytt stadsdelscentra, skulle kännas tryggt och säkert.

 

Avrundning
Västra Länken. Bygget av Västra Länken innebar en stor besvikelse för vissa av de som bor på Umedalen. Detta är begripligt. Dragningen av trafikleden skar nämligen av dessa från Prästsjön. Det som nu kommer att hända, på grund av Västra länken, är att Umedalen kommer att hamna närmare Umeå – i många umebors medvetande. Idag är Umedalen den avlägsna stadsdelen på väg mot Vännäs. Sedan trafikmönstret har ändrats, på grund av Västra länken och utbyggnaden av Klockarbäcken, kommer sannolikt fler att ”ha vägarna förbi” Umedalen. Detta innebär också en möjlighet att etablera ett stadsdelscentra. Diskussionen om var detta bör ligga borde därför påbörjas snarast.

 

 

 

De stora ogillar konkurrens.
S, M, V & C införde spärr på 3 % för
att få bort AP, MP, L, m fl, från fullmäktige. 
Låt dem inte lyckas – rösta på AP 11 sep
_     _     _     _     _

 

Ingress
Stadsdelarna Tomtebo och Tavleliden har idag ca 7300 invånare. Om de två stadsdelarna utgjorde en egen kommun skulle denna, befolkningsmässigt sett, bli ungefär lika stor som Nordmaling, Vilhelmina och Robertsfors. Så ser läget ut idag. Men området som helhet kommer att växa ytterligare. Tomtebo gård håller på att byggas och därefter ska Tomtebo strand följa. Enligt planerna kommer hela området att ha uppåt 13,000 invånare innan det är färdigbyggt. Inom Västerbottens län skulle endast Umeå och Skellefteå vara större än ”Stor-Tomtebo”. Vi ska strax återkomma till områdets fortsatta utbyggnad – både till dess möjligheter och problem.

 

Del ett
Det finns många positiva faktorer som gör att folk trivs på området Tomtebo-Tavleliden. En faktor utgörs av närheten till naturen – bland annat i form av pärlan Nydalasjön. Den sociala stabiliteten är en annan. Men inget är så bra att det inte kan bli bättre. Analysen måste göras utifrån att området kommer att fortsätta att växa.

 

Del två
Trafiksituationen är redan svår – och värre kommer den att bli. Redan i dag uppstår ofta bilköer på morgon och under eftermiddagar. På fredagar uppstår ofta en svår köbildning. Ibland ända nerifrån Tunnelbacken och upp längs Ålidbacken. Det kan vara riktigt trångt vid rondellen intill Ålidhems centrum och ännu värre vid rondellen där Ålidbacken och Tomtebovägen, från var sitt håll, möter Kolbäcksleden/E4:an. Så är alltså läget idag. Då befolkningen på området kommer att fördubblas är det uppenbart att den nuvarande trafiklösningen (Tomtebovägen) inte håller. Bilar som står stilla och väntar, i långa köer, skapar inte bara en väldig stress. Det är också väldigt dåligt ur miljösynpunkt. Något måste göras – annars kommer den fortsatta utbyggnaden av Tomtebo-Tavleliden att leda till en rejäl trafikinfarkt.

 

Del tre
Ett lokalt centrum saknas. Något som skulle utveckla området vore ett levande lokalt centrum. På Ålidhem – med ”endast” 6,000 boende – finns ett lokalt centrum. Men Ålidhem är planerat på ett annat sätt. Och Ålidhems centrum kan dessutom tillgodogöra sig folk från andra stadsdelar. Men, med tanke på att befolkningen på Tomtebo-Tavleliden kommer att öka – från dagens ca 7300 invånare till hela 13,000 – borde det börja planeras för ett levande lokalt centrum. Befolkningsunderlaget finns. 
Ett lokalt centrum bör innehålla livsmedelsbutiker, kaféer och mötesplatser för kulturella aktiviteter. Det finns idag en ungdomsgård på Tomtebo. Med ett befolkningsunderlag på 13,000 boende (där barn och ungdomar dessutom utgör en stor andel) finns det underlag för ytterligare en ungdomsgård. Om sedan en sådan ska ligga intill ett lokalt centrum, eller inte, är en annan fråga. Detta understryker att en diskussion bör påbörjas om var ett levande lokalt centrum skulle kunna växa fram. Kan det ske på Nornaplatsen, eller måste det ske någon annanstans, och i så fall vart?
En sak är klar: Den växande befolkningen skapar också möjligheter. Men om dessa ska kunna tas tillvara, på bästa sätt, måste en diskussion inledas om hur det växande området ska planeras då antalet invånare fördubblas!

 

Del fyra
Kollektivtrafiken måste förbättras. Den växande befolkningen på området har redan ”krockat” med dagens trafiklösning. Den växande befolkningen utgör samtidigt en god grund både för ett levande lokalt centrum och för en utbyggd kollektivtrafik. Idag går det nästan inga bussar från Tavleliden. Detta borde det göra. De bussarna som avgår från Tomtebo tar vägen via Ålidhem. För de som påbörjar bussresan redan på Tomtebo kan Ålidhem kännas som en omväg. Bussen riskerar att bli ett alltför tidskrävande alternativ. För att göra bussen mer attraktiv, både för de som saknar bil samt i syfte att locka bilisterna, bör vissa turer gå direkt från Tomtebo till Vasaplan (eventuellt via NUS).

 

Avslutning
Nydalasjön – juvel som kräver hänsyn. Vi inledde med det positiva och vi ska avsluta där – med närheten till till naturen. Den verkliga juvelen utgörs av Nydalasjön. Det som är bra att veta är att denna klassas som en ”ekologiskt känslig sjö”. Nydalasjön har tidigare hotats av algblomning. Om algblomning skulle ske i sjön skulle den bli FoF (ful och farlig). Detta skulle innebära en enorm förlust för alla umebor – men kanske mest för de som bor närmast. Ju fler som förstår att sjön utgör en tillgång – som måste vårdas – desto bättre. Arbetarpartiet har drivit frågan om ytterligare en reningsanläggning, placerad vid Nydalabadet, under tio år. Tyvärr utan stöd i fullmäktige.

 

Till sist
Antalet boende på ”Stor-Tomtebo” kommer nästan att fördubblas. Diskussionen om de problem, och om de möjligheter, som detta innebär bör påbörjas snarast bland de som bor på området.

De stora partierna ogillar konkurrens.
S, M, V och C har infört en spärr på 3 procent.
De vill få bort AP, MP, KD, L och SD – från fullmäktige. 
Låt inte Lindberg+Ågren vinna– rösta på Arbetarpartiet 11 sep
_     _     _     _     _

Detta är avsnitt två. Avsnitt ett utgörs av mitt föregående blogginlägg

 

Ingress
Under 1970-talet klarade makthavarna inte av att fatta framgångsrika beslut rörande vilka åtgärder som skulle användas för att bromsa dåtidens ekonomiska kris som kom att präglas av stag-flation. Svårigheten bestod bland annat i att makthavarnas tidigare misstag – i kombination med utifrån kommande påverkan som exempelvis ett fyradubblat oljepris hösten 1973 – hade skapat en kris som var sammansatt av både stagnation (lågkonjunktur och arbetslöshet) samt inflation (penningvärdesförsämring). Detta, en lågkonjunktur med ökande arbetslöshet (stagnation) och samtidig inflation, var något helt nytt. De gängse ekonomiska teorierna hade inte förutsett detta fenomen.

Låt mig försöka förklara varför det även idag, trots erfarenheterna från 70-talet, kan visa sig vara mycket svårt att bekämpa stag-flation.

 

Del ett
Då tillväxten avtar ökar arbetslösheten och lågkonjunkturen fördjupas. I detta läge brukar räntorna sänkas för att mildra lågkonjunkturen. Det fungerar i princip på följande sätt: Då privata eller offentliga aktiebolag ska bygga bostadshus finansieras dessa projekt till stor del genom lån. Sänks räntorna blir det billigare att låna och fler byggprojekt kommer att genomföras. Detta minskar arbetslösheten. Och det som gäller för byggbranschen gäller för ekonomin i dess helhet. Sänkta räntor bromsar nedförsbacken i ekonomin och kan, förhoppningsvis, få hjulen i ekonomin att börja snurra fortare igen. Fler löntagare behövs i produktionen av varor och tjänster. Tanken är bland annat att minska arbetslösheten. Därför brukar räntorna sänkas under en lågkonjunktur.

 

Del två
Inflationen brukar öka i en situation av högkonjunktur. Då ekonomins hjul snurrar allt snabbare dras en allt större del av arbetskraften in i produktionen av varor och tjänster och till slut kan en brist på arbetskraft uppstå. Detsamma gäller för råvaror, halvfabrikat och maskinkapacitet. Det kan även uppstå en brist på pengar (krediter). I situationer med ökande konkurrens om dessa produktionsfaktorer pressas priset på dessa uppåt. Priset på arbetskraft ökar (lönerna höjs). Priset ökar även för råvaror, halvfabrikat och ”maskintid”.  Företagen kommer därefter att överföra kostnadsökningarna till de producerade varorna och tjänsterna som därmed blir dyrare i affären. Detta är inflation. I mitt tänkta exempel beror inflationen på att efterfrågan på varor och tjänster, från företag och hushåll, är större än tillgången. Detta brukar kallas för efterfrågedriven inflation.

(Idag är inflationen, delvis, utbudsdriven. Den beror till stor del på ökade priser på bland annat råolja, el, livsmedel samt på störningar i leveranskedjorna. Att förklara innebörden av detta ligger dock utanför ambitionsnivån för detta blogginlägg).

 

Del tre
Inflation innebär att alla – löntagare, arbetslösa, pensionärer och studerande – får allt mindre mat för varje hundralapp då de besöker affären. Därför brukar man kalla inflation för penningvärdesförsämring. För att bromsa inflationen brukar räntorna höjas. Detta minskar både företagens och hushållens vilja att låna pengar. Med ökade räntor blir ju lånen dyrare. Om vi återgår till byggbranschen kommer färre byggprojekt att förverkligas. Och det som gäller för byggbranschen gäller för ekonomin som helhet. Hushållen vill exempelvis inte låna för att köpa en bostadsrätt eller en ny bil. De höga räntorna gör detta för dyrt. Samtidigt innebär höjda räntor att det blir mer attraktivt att sätta in pengarna på banken och spara. För den som sparar är höga räntor positivt. Allt detta innebär att efterfrågan minskar och att inflationen avtar.

 

Del fyra
Man vad händer i en situation av stag-flation? Stagnationen – eller lågkonjunkturen med ökande arbetslöshet – innebär ett behov av att stimulera ekonomin. Detta betyder bland annat ett behov av sänkta räntor. Men inflationen, som gör att varor och tjänster blir dyrare, innebär ett behov av höjda räntor. Räntepolitiken är en kraftfull ekonomisk åtgärd. Och räntepolitiken blir desto kraftfullare ju mer en regering höjer eller sänker räntan. Det stora problemet – och det är verkligen ett STORT problem – är att i en situation med stag-flation motverkar ”räntevapnet” sig självt. Stag-flation innebär en situation då ekonomin är på väg in i en lågkonjunktur samtidigt som det råder inflation. Så om räntorna sänks för att bromsa lågkonjunkturen kommer inflationen att öka. Och om räntorna höjs för att bromsa inflationen kommer lågkonjunkturen att fördjupas med ökande arbetslöshet som följd!

Det kraftfulla räntevapnet motverkar alltså sig självt. Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna.

 

Avslutning – en tillbakablick.
Detta var ett (av flera) skäl till att makthavarna på 70-talet (och under början av 80-talet) inte klarade av att utforma en politik som kunde lindra den djupa ekonomiska krisen. Eller, rättare sagt, de flera och på varandra följande kriserna som drabbade samhällena och knegarna under denna period.
I mångt och mycket var stagflations-krisen under främst 70-talet en sjukdom mot vilket det inte fanns något vaccin. Krisen (sjukdomen) fick helt enkelt vandra genom samhällskroppen och döda de svagare delarna. Tyvärr dödades även friska delar. I många länder slogs stora delar, eller mycket stora delar, av tillverkningsindustrin ut. En av Sveriges viktigaste industrigrenar, varvsindustrin, utplånades helt. Detta trots att Sveriges varvsindustri var väldigt effektiv i jämförelse med andra länders. Men i flera andra länder hjälptes varvsbranschen igenom krisen av sina regeringar. Men i Sverige bedrevs ingen överbryggningspolitik. Politikerna beslöt, med berått mod, att låta den svenska varvsindustrin gå i graven. Detta var en industriell tragedi.

Inflationen under dessa år tog en väldigt stor del av småspararnas pengar. En hundring blev alltså mycket mindre värd i mataffären under dessa år på grund av den snabba inflationen (penningvärdesförsämringen). De som däremot vann på inflationen var de som tagit stora lån. Det gällde exempelvis för företag och även för hushåll som lånat till villa eller bostadsrätt – och där låntagarna hade trygga jobb. Hur då? Jo, även en skuld på hundra kronor minskade i värde på grund av inflationen. Inflation innebär, förenklat sett, en värdeöverföring från den som sparar till den som lånar!

Bonuskunskap: Sveriges specialitet bestod, under början av 80-talet (81-82), av väldiga devalveringar av valutan (depreciering). På två år blev kronan hela 25 procent mindre värd i förhållande till andra valutor. Detta gynnade de svenska exportföretagen men gjorde alla importerade varor väldigt mycket dyrare – exempelvis importerad mat. Devalveringarna drev i sin tur på inflationen och tog därför ännu mer av småspararnas pengar. Knegarna, med en slant på banken, var de stora förlorarna under stagflations-krisen. Vissa drabbades både av arbetslöshet och inflation!

 

Till sist
Dagens konjunkturnedgång, präglad av stag-flation, kan bli djup och långvarig som under 70-talet. Den kan också bli mildare och kortare. Jag har, naturligtvis, inte kunnande nog för att avgöra karaktären på lågkonjunkturen. Men även experterna kommer att ha svårt att avgöra hur djup och lång som lågkonjunkturen blir. Ingen kan vikta alla faktorer som påverkar på exakt rätt sätt. Inget kan heller förutse vilka ekonomiska och militära beslut som olika makthavare kommer att fatta framöver – beslut som i sin tur påverkar den ekonomiska utvecklingen. Som påpekats tidigare: Även idag har ekonomin drabbats av chocker ”utifrån”. Det handlar bland annat om väldiga prisökningar på olja, el, livsmedel samt av rubbade leveranskedjor.

Men under alla förhållanden måste innehållet i EU-kommissionens rapport, som jag refererade till i mitt föregående blogginlägg, framhållas. I rapporten från den 13 juli sägs att dagens lågkonjunktur kommer att drabba Sverige hårdast av alla 27 EU-länder!

Detta borde statsminister Magdalena Andersson kommentera och därefter borde hon redovisa hur hon tänkt mildra krisen. Detsamma gäller för oppositionsledaren Ulf Kristersson. Men båda statsministerkandidaterna verkar vara, otäckt, överens om att valrörelsen inte ska handla om arbetslöshet och penningvärdesförsämring – faktorer som kommer att påverka vår vardag under de kommande två-tre (eller fler) åren framöver. Lågkonjunkturen som vi är på väg in i kanske, i värsta fall, kommer att påverka hela mandatperioden 2022-2026. Trots detta lyser åtgärds- eller krisprogrammen med sin frånvaro.

Detta inger inget förtroende. Varken för ”Magda” eller för ”Uffe”.

 

Detta var avsnitt två. Avsnitt ett utgörs av mitt föregående blogginlägg

 

 

 

 

De större ogillar konkurrens.
S, M, V och C har infört en spärr på 3 %.
De vill få bort AP, MP, KD, L och SD – från fullmäktige. 
Låt inte Lindberg+Ågren vinna  – välj Arbetarpartiet 11 sept.
_     _     _     _     _

 

Ingress
EU-kommissionen utkom med en olycksbådande ekonomisk rapport den 13 juli i år. I rapporten räknar EU-kommissionen med att en kombinationen av lägre tillväxt och högre inflation kommer att prägla ekonomin och samhället framöver! En lågkonjunktur med ökande arbetslöshet (stagnation) kombinerad med inflation kallas för stag-flation. Detta ekonomiska fenomen – kombination av stagnation (lågkonjunktur med ökande arbetslöshet) och inflation – ansågs utesluta varandra ända fram till den ekonomiska krisen under 1970-talet. Då drabbades en rad länder – bland annat USA, Storbritannien och Sverige – av just stag-flation. Krisen under 70-talet blev både djup och långvarig. Den lämnade djupa sår efter sig. Krisen innebar bland annat att stora delar av tillverkningsindustrin slogs ut i en rad länder. Idag vet ingen om den ekonomiska kris som både Europa och USA redan är inne i kommer att bli lika djup och långvarig som den på 70-talet. Men allt tyder på att marknadsekonomin går in i en period som kommer att präglas av både ekonomisk nedgång med ökande arbetslöshet och inflation. Alltså av stag-flation!

Detta borde prägla valrörelsen i Sverige.

 

Del ett
Den endast två veckor gamla rapporten från EU-kommission har skrivit ned prognosen för den ekonomiska tillväxten inom EU-området) nästa år betydligt bara sedan i maj. (Tillväxten för i år ligger fast för EU-området). BNP inom EU-området som helhet beräknas öka med 2,7 procent i år för att sedan sjunka till endast 1,5 procent nästa år. Detta kommer att leda till ökande arbetslöshet (min kommentar / JH).

Även när det gäller prognosen för inflationen har EU-kommissionen blivit mer pessimistisk än vad den var bara i maj. Om tillväxten beräknas sjunka beräknas däremot inflationen att stiga till hela 8,3 procent i år och vara fortsatt hög (6,8 procent) nästa år. Återigen: Prognosen beskriver utan tvivel en situation präglad av stag-flation!

 

Del två
En stag-flationskris är väldigt svår att bemöta. Det är naturligtvis svårt att vikta alla faktorer mot varandra och avgöra hur djup, och hur lång, som konjunkturnedgången kommer att bli. Det som däremot är uppenbart är att det finns en djup oro bland ekonomiska experter och politiker för att 70-talsfenomenet stag-flation (lågkonjunktur med ökande arbetslöshet och samtidig inflation) återigen kommer att leda till en djupare ekonomisk kris. En kris präglad av stag-flation är nämligen väldigt svårt att motverka.

 

Del tre
Sverige sämst inom EU. Kommissionens rapport pekar ut Sverige som det land som beräknas få sämst ekonomisk tillväxt inom hela EU! Detta gäller både för i år och nästa år (1,3 respektive 0,8 procent). Detta innebär i praktiken nolltillväxt. Detta kommer att öka arbetslöshet – frågan är bara med hur mycket! I april låg Sveriges arbetslöshet på hela 7,7 procent. Bland de 27 EU-länderna var det endast Spanien, Grekland och Italien inom EU som hade högre arbetslöshet än Sverige (i april). Den svenska arbetslösheten är dessutom väldigt snedfördelad. Bland utrikesfödda låg arbetslösheten på hela 17,0 procent. Bland inrikes födda låg arbetslösheten på 5,4 procent. Den ekonomiska nedgången kommer alltså, med största sannolikhet, att ytterligare öka arbetslösheten fram till utgången av 2023. Och eventuellt under en längre period än så.

Varför präglar detta inte valrörelsen?

 

Del fyra
Värsta scenariot. Det fanns även ett ”worst case scenario” i den rapport som EU-kommissionen presenterade i maj. Detta utgick ifrån att Ryssland skulle svara på västvärldens ekonomiska krigföring (som startats på grund av Rysslands militära angrepp Ukraina) genom att införa ett totalstopp för gasleveranser till EU. Detta skulle slå mycket, mycket hårt. Istället för en avtagande – men dock – tillväxt under andra halvan i år samt under nästa år skulle ett stopp för gasleveranserna innebära att ekonomin inom EU skulle börja krympa redan under andra halvan av i år och fortsätta att krympa även under nästa år.

I maj ansågs detta vara endast ett hypotetiskt scenario. Men Paolo Gentiloni, EU:s ekonomikommissionär, sade i samband med presentationen av den nya rapporten (den 13 juli) att risken för ett totalt gasstopp har blivit mer än endast ett hypotetiskt scenario. Nu är detta något som EU-länderna måste förbereda sig för. Paolo Gentiloni sade även att en storm är möjlig – men att detta värsta scenario ännu inte blivit verklighet. Som tur är, tillägger undertecknad.

 

Avslutning
Det är alltså väldigt svårt att vikta alla faktorer mot varandra och försöka avgöra hur djup, och hur lång, som konjunkturnedgången kommer att bli. Men det som alltså är uppenbart är att det finns en djup oro, både bland ekonomiska experter och politiker, för att en djup kris präglad av stag-flation kommer att uppstå. Och som jag tidigare skrivit: En ekonomisk kris präglad av stag-flation är väldigt svår att motverka. Jag ska försöka förklara varför detta är så svårt i mitt nästa blogginlägg.

Jag vill avsluta med att säga följande: Både Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) – de två som hoppas på att få bilda regering efter valet – borde dels erkänna allvaret i den ekonomiska situationen, dels förklara hur de vill bemöta densamma. Men båda håller tyst. Därmed visar både Socialdemokraterna (med stödpartier) och Moderaterna (med sina stödpartier) hur likgiltiga de är för de vanliga knegarna.

 

 

 

De större ogillar konkurrens.
S, M, V och C har infört en spärr på 3 %.
De vill få bort AP, MP, KD, L och SD – från fullmäktige. 
Låt inte Lindberg+Ågren vinna  – välj Arbetarpartiet 11 sept.
_     _     _     _     _

Uppdaterad 23 juli 13:05

Ingress
På Ålidhem bor det drygt 6,000 människor. Skulle stadsdelen vara en egen kommun skulle den bli jämnstor med Nordmaling, Robertsfors eller Vilhelmina. Sett till befolkningens storlek. De enda kommuner inom Västerbottens län som har en tätort med större folkmängd än Ålidhem är Umeå, Skellefteå och Lycksele. Ålidhem är en av de stadsdelar som har präglat, och som fortsätter att prägla, Umeå.

Del ett
Storleken på Ålidhems befolkning, och stadsplaneringen, har tillsammans kommit att utgöra en av stadsdelens starka sidor. På Ålidhem finns nämligen ett levande centrum – och dessutom inomhus. Detta är ett resultat av att kommunen, via Bostaden, fattade ett medvetet beslut att bygga en galleria. På Ålidhems centrum finns, idag, tre traditionella matvaruaffärer, en matvaruaffär vars sortiment speglar stadsdelens mångkulturella sammansättning samt fem restauranger / matställen. Plus frisör. Med mera. Även kollektivtrafiken är (mer än) utmärkt. Det går hela fyra busslinjer till och från stadsdelen. Du behöver inte ha bil om du bor på Ålidhem. Bostadshusen ligger dessutom ofta i fyrkanter till vilka man tar sig via stora p-platser, där man lämnar bilen, för att sedan promenerar dit man ska. Stadsdelen innehåller inga inre vägar för personbilar – bara bussgator. Bra för barn.

Del två
Ålidhem har låg-, mellan- och högstadium. Stadsdelen är även rik på fritidsaktiviteter. Bredvid centrum ligger kulturhuset ”Klossen” och strax intill ett högstadium samt en fotbollsplan (Ålidhems arena). Denna är väldigt populär. På andra sidan fotbollsplanen återfinns såväl bibliotek som ungdomsgård. Stadsdelen har tveklöst en rad positiva sidor.

Del tre
Ålidhem har alltid varit en omdiskuterad stadsdel – och var det första exemplet på ett bostadsområde i Umeå som präglades av miljonprogrammets epok. Redan från början fick Ålidhem karaktären av att vara ett genomgångs­område. De första delarna som byggdes var Pedagoggränd och Stipendiegränd. Dessa innehöll studentlägenheter och studentkorridorer. (Under slutet på 60-talet busade undertecknad, tillsammans med kompisar, i stadsdelens första hus – men detta är preskriberat). De flesta studenter visste att de skulle lämna Ålidhem efter avsluta­de studier. Därav stadsdelens genomgångskaraktär. En stadsdel med genomgångskaraktär slits ofta hårdare.

Del fyra
Det var även på Ålidhem som den första segregeringen kunde anas i Umeå – mellan medborgare födda i Sverige och invandrare. Redan under 1970-talet placerades, medvetet, många flyktingar på Ålidhem. Denna trend har sedan fortsatt. Arbetslösheten är betydligt högre bland utlandsfödda än bland personer födda i Sverige (17,0 procent respektive 5,4 procent, riket, april). En högre arbetslöshet innebär en minskad social stabilitet. Genomgångskaraktären och arbetslösheten har delvis präglat Ålidhem.Nästan alla – både svenskar och invandrare – vill ha ett jobb och en anständig lön. Satsningar på riksplanet för att minska arbetslösheten skulle gynna hela Sverige. Däribland Ålidhem.

 

Del fem
En långsiktig social stabilitet skapas, bland annat, av barnfamiljer med förvärvsarbetande föräldrar som planerar att stanna kvar på en stadsdel under många år. Idag utgör dessa en för liten andel av de boende på Ålidhem.

 

Del sex
Under de senaste åren har den negativa sida av Ålidhem förstärkts. Våren 2018 skedde ett knarkrelaterat mord på stadsdelen. Knarkhandeln, på kvälls- och nattetid, intill centrum blev ett problem. Kameror sattes upp och detta innebar att handeln med droger flyttade bort från centrum. Men inte bort från Ålidhem.

 

Avrundning
Ålidhem är en stadsdelar med stora positiva inslag. Men det finns också problem som vi inte får blunda för. På Ålidhem brottas det positiva och det negativa. Arbetarpartiet arbetar aktivt för att de positiva sidorna ska vinna. Vi anser att följande insatser är nödvändiga:

* Den sociala stabiliteten måste öka – detta kräver fler barnfamiljer med förvärvsarbetande föräldrar,
* Droghandeln måste trängas tillbaka. Det mest effektiva sättet att bekämpa denna typ av brottslighet är att återinföra kvarterspoliser på Ålidhem. Poliserna (som kallades för ”Kling” och ”Klang”) hade ett kontor på just den sida av Ålidhems centrum som idag bevakas av kameror,
* Det behövs nattvandrare, bosatta på området, som stärker den sociala sammanhållningen. Dessa måste samarbeta med kvarterspolisen,
* Insatser mot arbetslösheten,
* De drogliberala attityderna måste bekämpas – något som alltid har varit en av Arbetarpartiets uppgifter.

Arbetarpartiet tror på Ålidhem. Vi känner stadsdelens olika sidor. Det är nämligen här som vi har haft vårt högkvarter – ända sedan i början av 70-talet!

 

 

 

 

Våra motståndare har infört en gräns på
3 % för att få bort oss från fullmäktige. Det var
S, M, C o. V som angrep AP, MP, KD, L, FI o. SD.
Låt inte Lindberg+Ågren segra – rösta på AP den 11 sept.
_     _     _     _     _

 

Ingress
Om Ersboda vore en egen kommun skulle området bli den fjärde största kommunen i Västerbottens län!

Del ett
Ersboda består av flera stadsdelar. Det är stor skillnad mellan radhusområdena på norra delen av Östra Ersboda och området på södra delen av Östra Ersboda intill Folkets Hus. Det är stor skillnad mellan området runt Västra Ersbodas tynande centrum och Ersbodas stora handelsområden intill väg 364 med Stora Coop, Willys, Jula, o s v. Men dessa olika stadsdelar har sam­ma namn – Ersboda.
Hela området har idag drygt 10 000 invåna­re. Detta är nästan lika många som Lycksele – som utgör centrum för Västerbottens inland. Det är inte konstigt att Ersboda både förknippas med idyll – och med bilbränder.

Del två
Trots att så många bor på Ersboda saknar de olika stadsdelarna levande lokala centra. Betydelsen av levande stadsdelscentra är mycket stor för olika stadsdelars identitet, sammanhållning och sociala stabilitet. När nya stadsdelar byggs upp på relativt kort tid, och då befolkning har olika bakgrund, leder detta ibland till problem. Detta gäller för hela Sverige. Ersboda-området har genomgått flera olika faser. Den första fasen i en stadsdels utveckling kan vara stökig. Sedan ”mognar” ofta stadsdelar då folk ”bor in sig” och sociala kontaktnät brukar växa fram. En sådan stadsdel blir sedan lugn och trygg. Andra stadsdelar fortsätter däremot att vara ”stökiga”. Eller kan bli stökiga. Ersboda-området präglas föga förvånande av olika trender. Vi har dels ett borttynande centrum på Västra Ersboda och samtidigt ett växande handelsområdet vid väg 364 i form av Stora Coop, Willys, Jula, o s v. Vi har dels lugna radhusområden och samtidigt oroliga kvarter vid Östra Ersboda – under kvällstid. För vissa idyll – för andra bilbränder.

Del tre
Arbetarpartiet vill se satsningar för att Västra Ersboda centrum ska återfå den livfullhet som fanns där en gång. Tyvärr tror vi att det nya handelsområde som växer fram, på andra sidan väg 364, kommer att motverka en önskvärd utvecklingen mot levande lokala centra på Ersbodas olika stadsdelar. Det nya handelsområdet är ett exempel på dålig stadsplanering.

Del fyra
Beslutet att lägga ned ungdomsgårdar i Umeå under 90-talet var mycket olyckligt. Arbetarpartiet organiserade stora manifestationer mot detta beslut. Uppåt tusen deltog utanför kommunfullmäktige. Då fritidsgården Athena tvingades lämna Ersboda Folkets Hus, för att flytta in i Er­sängsskolan, följde inte alls alla ungdomar med. Detta beslut var en, av många, faktorer som bidrog till en negativ utveckling på Ersboda. Men tiderna förändras.

Idag gläds Arbetarpartiet åt att det, sent omsider, åter har öppnat en ungdomsgård i Ersboda Folkets Hus. Detta samtidigt som ungdomsgården på Ersängsskolan får finnas kvar. Men det krävs mer.

Avrundning
Ett levande lokalt stadsdelscentra måste skapas på Östra Ersboda. Gärna med torghandel. Detta utgör en av Arbetarpartiets viktigaste prioriteringar. En sådan satsning ska naturligtvis ske i samverkan med de boende på denna stadsdel. Få saker är så viktiga som levande lokala centra för Ersbodas olika stadsdelar. Återigen: Levande centra skapar identitet, sammanhållning och sociala stabilitet. Flera levande stadsdelscentra är viktigt för hela Ersboda-området.

Ersbodas utveckling kommer att påverka hela Umeå.

 

Våra motståndare har infört en gräns på
3 % för att få bort oss från fullmäktige. Det var
S, M, C o. V som angrep AP, MP, KD, L, FI o. SD.
Låt inte Lindberg+Ågren segra – rösta på AP den 11 sept.
_     _     _     _     _

 

Bara en kommentar: Jag har inte fått någon tand utslagen – även om det ser ut så. Med åren har tänderna blivit ännu mer sneda. Jag funderar faktiskt på tandställning. Efter valet.

När det gäller intervjun – både text och bild – är det bara att klicka på bilden nedan.

Du kan även läsa intervjun genom följande länk: https://www.vk.se/2022-07-16/ap-vill-satsa-mer-pa-valfarden-och-mindre-pa-skrytprojekten

 

Ha en trevlig lördag. Trots regnet.

Våra motståndare har infört en gräns på
3 % för att få bort oss från fullmäktige. Det var
S, M, C o. V som angrep AP, MP, KD, L, FI o. SD.
Låt inte Lindberg+Ågren segra – rösta på AP den 11 sept.
_     _     _     _     _

 

Ingress
Drogliberalerna har under en tid flyttat fram sina positioner. Arbetarpartiet är oroade över denna utveckling, speciellt i en situation med hög och bestående ungdomsarbetslöshet. En arbetslöshet som nu dessutom hotar att öka.

 

I. Missbruket har ökat med legaliseringen
Legaliseringen har bland annat inneburit en kraftig ökning av antalet småbarn som förgiftats av cannabis. Detta sedan cannabisindustrin började sälja ätbara produkter som krämer, kakor och godis med cannabis! Långt tidigare har det varit känt att missbruk av cannabis, precis som alkoholmissbruk, bland annat leder till sämre minne, inlärningsförmåga och impulskontroll bland ungdomar.

Bakgrunden till att cannabisindustrin har fått så fria händer är att i Kanada, och i en rad delstater i USA, har cannabis (marijuana och hasch) legaliserats. Detta har alltså inneburit ett ökat missbruk.

 

II. Men sprit är ju också farligt …
Detta argument brukar alla, aktiva, förespråkare för en legalisering av cannabis använda sig av. Och även de som försvarar sitt eget missbruk. Syftet med argumentet ”men sprit är ju också farligt” är inte att göra något åt faran med alkohol. Absolut inte. Syftet med ”spritargumentet” är att styra in debatten i en återvändsgränd (”allt är ju farligt”) som är ofarlig för drogliberaler och för de som försvarar sitt eget missbruk.

Hur hanterar alla vi som bekämpar en legalisering, med bland annat cannabisgodis som följd, detta ”spritargument”?

Vi ska naturligtvis säga det uppenbara: ”Javisst, sprit ÄR naturligtvis också farligt. Hade samhället inte redan godkänt alkohol, och nikotin, skulle dessa båda substanser inte haft en chans att bli lagliga idag”. Sedan ska vi – till drogliberaler och de som försvarar sitt eget missbruk – tillägga följande: ”Vårt mål är att både motarbeta missbruk av narkotika och av alkohol – vill du hjälpa oss att pressa tillbaka användandet av alkohol och narkotika i samhället?”

Det slår aldrig fel. Då jag ställt denna fråga till drogliberaler, och till de som försvarat sitt eget missbruk, har de alltid blivit svarslösa. Det har nästan omedelbart visat sig att de inte alls är oroade för riskerna med ”den farliga spriten”. Det visar sig att ”spriten” bara var ett fikonlöv som de använder för att försvara narkotikan. Ända sedan 80-talet har jag bett legaliseringsivrare som använt ”sprit-är-ju-också-farligt” argumentet att hjälpa till med att pressa tillbaka både användandet av alkohol och narkotika. Men då jag styrt diskussionen åt detta håll har de alltid velat avbryta samtalet.

 

III. Blandmissbruk
Jag växte upp då mellanölet släpptes fritt samtidigt som cannabis romantiserades via en rad pop- och rockgrupper. Min erfarenhet av gamla kompisars missbruk är inte att någon enda lämnade alkoholen för (exempelvis) cannabis. Min erfarenhet är att mina gamla kompisar gick från alkohol till både alkohol och cannabis, det vill säga till blandmissbruk. Tyvärr gick det mycket illa för många kompisar ur min generation.

 

IV. Kampen mot narkotikan är i högsta grad en politisk fråga.
Ungdomsförbunden inom M, C och L förespråkar en legalisering av cannabis – med sikte på försäljning över disk. Ungdomsförbunden inom MP och V vill avkriminalisera cannabis. Även inom Socialdemokraternas ungdomsförbund finns grupperingar som vill legalisera cannabis.

 

Avslutning
Kampen mot narkotikan kommer att vinnas eller förloras av den sida som har folkopinionen med sig. Föräldrar måste klara diskussionen om hasch och marijuana (cannabis) med sina barn. Ungdomar måste våga ifrågasätta sina kompisars missbruk. Det är därför som Arbetarpartiet, tillsammans med andra, arbetar för att återskapa en folkrörelse mot legalisering av nya droger – i syfte att pressa tillbaka användandet av både alkohol och narkotika !

För användandet av både alkohol och narkotika måste pressas tillbaka. Samtidigt måste resurserna öka till de som söker hjälp för att sluta missbruka. Detta oavsett om det handlar om narkotika, alkohol eller blandmissbruk. En beslutsam attityd riktad mot faran med dessa substanser måste kombineras med en bevarad respekt för, och ett stöd till, de som missbrukar. Det är människor vi talar om.

Till sist: Ingen som söker hjälp ska behöva oroa sig för att bli bestraffad.

Våra motståndare har infört en gräns på
3 % för att få bort oss från fullmäktige. Det var
S, M, C o. V som angrep AP, MP, KD, L, FI o. SD.
Låt inte Lindberg+Ågren segra – rösta på AP den 11 sept.
_     _     _     _     _

 

Ingress
Det var två frågor som partiledarna ägnade ringa, eller ingen, uppmärksamhet åt under veckan i Almedalen. Den första frågan som  partiledarna mer eller mindre struntade i var hur de skulle bemöta den rekordhöga inflationen och den hotande lågkonjunkturen. Den andra frågan var klimathotet. Jag ska återkomma till frågan om klimathotet. Just detta blogginlägg kommer att handla om den hotande lågkonjunkturen.

 

Del ett
Partiledarna talade alltså väldigt lite om de ”magfrågor” som blir alltmer kännbara för många hushåll. Detta visar att den politiska debatten i Sverige har rört sig bort från vad jag vill kalla för ”knegarnas vardag”.

Samtidigt varnar allt fler bedömare för att Sverige kan vara på väg mot en ekonomisk lågkonjunktur. Den höga inflationen är, enligt Konjunkturinstitutet (KI), en av de faktorer som kan utlösa en lågkonjunktur. Under maj månad var inflationstakten 7,2 procent – den högsta sedan 1991! Detta innebär att priserna i Sverige, i genomsnitt, var 7,2 procent högre i maj 2022 än i maj 2021. Det är främst priserna på livsmedel, el och drivmedel som har ökat.

Prognoserna för BNP-tillväxten har skrivits ned till 1,9 procent för i år och till endast 1,2 procent för 2023. Detta har, i sin tur, fått Konjunkturinstitutet (KI) att även skriva ned tillväxten i sysselsättningen. En annan faktor som kan minska tillväxten är de höjda räntorna. KI hoppas dock, pliktskyldigast, på en s.k. mjuklandning. Detta till skillnad från en djupare ekonomisk nedgång (en recession).

Inflationen, uttryckt i form av stigande priser, kommer att leda till sänkta reallöner för en majoritet av Sveriges löntagare under 2022. Även levnadsstandarden för studerande ungdomar och pensionärer kommer att drabbas av stigande priser. Men hittills har inte riksdagspartierna satt dessa frågor i centrum för debatten i valrörelsen. Och detta märktes under Almedalsveckan. Men det är inte möjligt att tiga ihjäl en sänkt levnadsstandard och en hotande ökning av arbetslösheten.

 

Del två
Något av de politiska blocken kommer att få bilda regering efter valet 11 september. Naturligtvis. Och det är inte oväsentligt vilka som får bilda regering. Men om vi skulle ställa frågan på följande sätt: Vilket av de båda politiska blocken förtjänar att få bilda regering? Själv anser jag att svaret på en sådan frågan blir … inget! Detta även om jag kommer att använda min rösträtt till att rösta emot ett av blocken. Och skälet till att jag anser att inget av blocken förtjänar att få bilda regering är att inget av dem verkar bry sig om ”knegarnas vardag” på det sätt som inflationen och den hotande lågkonjunkturen kräver.

 

Del tre
I Storbritannien har en rad fackföreningar diskuterat att strid för att försvara sina medlemmars reallöner. Detsamma skulle behövas i Sverige. Men fackföreningarna i Sverige har inte endast devalverats av Socialdemokraterna. Fackföreningarna har även devalverat sig själva. De har accepterat att deras medlemmar reducerats till ett ”särintresse” bland andra ”särintressen”. Men så är det ju inte. Knegarna utgör den viktigaste av ekonomins alla produktionsfaktorer. Och nu inställer sig sanningens ögonblick för de fackliga ledarna:
a) Ska de kräva kompensation åt sina medlemmar för ”dyrtiden”,
b) Eller kommer de fackliga ledarna att kräva att deras medlemmar ska acceptera en sänkt levnadsstandard – med argumentet att det är medlemmarna som ska bromsa inflationen trots att denna beror på faktorer utanför medlemmarnas kontroll som höjda priser på el, drivmedel och mat.

Kom ihåg: Många av storföretagen och bankerna har gjort rejäla (och ibland större än så) vinster under pandemiåren!

Det är alltså inte endast de två politiska blocken som borde ställa kampen mot arbetslöshet och inflation i centrum. Det är de två blocken OCH fackföreningarna. Men ändå står inte frågorna om vad som borde göras åt inflationen med rekordhöga prisökningar, och en hotande lågkonjunktur med ökande arbetslöshet, i centrum. Ur led är tiden!

 

Del fyra
Sveriges arbetslöshet är fortfarande bland de högsta inom EU. Detta även om den har minskat. I april låg Sveriges arbetslöshet på 7,7 procent. Bland de 27 EU-länderna var det bara Spanien, Grekland och Italien som då hade en högre arbetslöshet än Sverige! Den svenska arbetslösheten är dessutom väldigt snedfördelad. Bland utrikesfödda låg arbetslösheten i april på hela 17,0 procent. Bland inrikes födda låg arbetslösheten på ”endast” 5,4 procent. Skillnaden är skrämmande stor och försvårar integrationen. Bland mycket annat.

 

Avrundning
Vad vill då riksdagspartierna göra åt detta? Almedalsveckan lämnade få svar. Snarare ställde partiledarnas (brist på) engagemang följande fråga: Varför handlar valrörelsen i så liten utsträckning om ”knegarnas vardag”?

Och vi måste lägga till: Varför kom även frågan om klimatet bort i Almedalen?

_     _     _     _     _

 

Vilket block vinner valet?

Sifo, juni 2022

Parti	Procent
Socialdemokraterna	33,7
Miljöpartiet	3,4
Vänsterpartiet	7,9
Centerpartiet	6,0
Moderaterna	19,3
Kristdemokraterna	6,3
Liberalerna	4,4
Sverigedemokraterna	17,4
Övriga	1,7

 

Kommentar:
I Sifo-mätningen ovan når Miljöpartiet inte upp till gränsen på 4 procent. Detta ger S, V och C tillsammans 47,6 procent av väljarna. Blocket med M, KD, SD och L får tillsammans 47,4 procent av väljarna. Det är alltså omöjligt att säga vilket av blocken som kommer att få bilda regering i höst.

 

PS. Socialdemokraterna böjer sig nu för Moderaterna i fler frågor än den om Nato. De böjer sig även när det handlar om kärnkraften. S-regeringen öppnar nu, bland annat, för helt nya reaktorer. DS.

Detta är mitt sista, personliga, blogginlägg denna sommar. För även om sommaren inte är slut, egentligen, så är min semester strax slut. Jag börjar arbeta på måndag. Så avskedens tid har börjat. Bland annat till sommaren.

För mig har avsked alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, varit ångestladdade. Ofta väldigt ångestladdade. Då de första, kyligare, kvällarna kan anas – ofta redan i slutet på juli – börjar processen av avsked. Jag älskar hösten. Men jag tycker att det är vemodigt, smärtsamt vemodigt, då jag kan ana den första lilla antydan om att sommaren, i år liksom alla andra år, kommer att ta slut. Då börjar avskedet. Men klarar jag bara av detta avsked, och det har jag gjort hittills, och lyckas ta mig igenom en period som brukar börja i slutet på juli och vara till andra halvan av september – den tid det tar för mig att acceptera att sommaren kommer att ta slut – så börjar jag må bra igen. För jag älskar verkligen hösten i alla dess faser. Den färgsprakande perioden i rött, gult och grönt som utmärker september. Oktobers regn och det tilltagande behovet av att klä sig varmt. Men också novembers kala och kalla period med aningar om snö.

För många som jag känner innehåller perioden från slutet av juli till andra halvan av september så mycket av sommar, sol och bad. De har hela augusti och mer därtill. Men för mig är det varken en fråga om antalet soltimmar eller om temperatur. Inte heller för mig är sommaren slut – men perioden av avsked har börjat och präglar det som återstår av sommaren. Har jag fyra veckors semester trivs jag mycket bättre under de två första veckorna. Då jag vet att jag har passerat mitten börjar redan avskedet. Ibland brukar jag försöka säga till mig själv ”men du har ju hela två veckor kvar och det är ju lika mycket som du har totalt sett under de somrar då det är val”. Men det går inte att lura sig själv. Naturligtvis. Avsked är en smärtsam process.

Sommaren 2009 hade jag arbetat för ett annat parti än Arbetarpartiet under hela 34 år. Jag visste att detta andra parti, som jag lämnade 2010 då vi bildade Arbetarpartiet, inte längre var förenligt med vad jag själv stod för. Vi var många som, mer eller mindre, hade insett detta vid den tidpunkten. Naturligtvis. För mig hade det dock förhållit sig på detta sätt under en lång tid. Inför valet 2006 hade jag och en av mina närmaste vänner, en politisk medkämpe sedan mitten av 80-talet, lovat varandra att detta var den sista valrörelsen för detta andra parti. Men det kan vara svårt att skiljas från något som man gett drygt 30 år av sitt liv till. Du hoppas på en förbättring in i det sista. Det är svårt att veta exakt när mina tvivel blev så starka att det skapade problem. Men jag minns att då detta partis medlemmar tvingades att ställa upp, ensamma, i valet till EU-parlamentet 1999 hade tvivlen börjat äta i mig på allvar. Denna hopplösa satsning, mot bättre vetande, gjorde tvivlen ännu starkare.

Senare, under hösten det året, ringde jag och stämde träff med Margot Wikström. Jag frågade henne om vi kunde träffas på Kafé Mekka och snacka lite. Hon svarade omedelbart ja. Och kom cyklandes dit. Vi samtalade under 3½ timme. Vi var politiska motståndare men hade en sorts respekt för varandra. Åtminstone jag för henne. Vi lovade varandra att det som sagts skulle stanna mellan henne och mig. Då vårt långa samtal var slut synade Margot mig och fällde sedan följande kommentar: ”Sök till forskarutbildningen”! Dessa ord visade att Margot, utan att jag med ett enda ord hade antytt mina politiska tvivel, hade förstått. Jag svarade därför bara: ”Märks det så tydligt?” Margot log, på sitt ibland lite sardoniska sätt, och replikerade med vänlig röst: ”Jag förstod ju att det fanns något skäl till att du ville att vi skulle träffas”.

Då jag var ny, och oerfaren, i fullmäktige 1991 skonade Margot mig vid ett par tillfällen. Detta genom att, i en paus, tala om vad jag hade missuppfattat. Hon hade kunnat ”krossa” mig i talarstolen vid dessa tillfällen. Om hon velat. Jag ångrar verkligen att jag inte besökte Margot under hennes sista år. Det är svårt med avsked – både de avsked som man genomlider och de avsked som man inser att man borde ha tagit.

I nästan elva år ytterligare arbetade jag vidare för det parti som jag slutligen kom att lämna våren 2010. Och jag gav inte mindre av mig själv. Men det som skedde var att en allt större del av min tid, och av min energi, gick åt till att neutralisera inflytandet från partiets centrala ledning på partiavdelningen här i Umeå. Tala om en destruktiv tid av mitt politiska och personliga liv. Slutligen, efter en rad av händelser under åren 2008 – 2009, tog jag tjänstledigt från det tidigare partiet. Detta efter att ha sökt och fått jobb på annan ort. För att få perspektiv på tillvaron arbetade jag då som kriminalvårdare i Västervik under en period året 2009.

Men det var inte om mina politiska kval som jag ville berätta. Det var om de, så svåra, avskeden.

Jag hade aldrig bott någon annanstans än här i Umeå innan jag arbetade som kriminalvårdare i Västervik. Detta understryker hur svårt jag har för avsked. Även temporära. Det som gjorde att jag klarade det hela var att jag hade bilen med mig. Och alla kassettband till bilstereon. Jag, och samma kompis som jag nämnt tidigare, åkte bil ända från Umeå ned till Västervik. Det blev 103 mil, inklusive en felkörning i Stockholm p g a vägarbeten, innan vi kom fram. Nåväl: Bilen och Musiken var en del av ”mitt” Umeå i det förbannade Västervik. Jag hade hört om sådana samhällen. Men aldrig upplevt något. I Västervik accepterades du inte ifall du inte hade, minst, fyra generationer med släktingar begravda på någon kyrkogård i denna avkrok av världen. En kvinna, ny liksom jag, som arbetade i ett annat av de sju husen som fängelset i Västervik då bestod av sökte upp mig under en lunch. Hon storgrät. Kvinnan tillhörde ett gäng på fyra kvinnor. De andra tre var alla från V-vik. Hur kvinnan än hade försökte så fick hon inga svar i deras ”gemensamma” samtal. De var fyra som bidrog till samtalen – men bara tre som fick något tillbaka. Kvinnan hade, nästan direkt, märkt att hon var en icke-person. Hon var nämligen inte från V-vik.

För mig var läget inte fullt så dåligt. Men även jag anade den stämning som kvinnan talade om. Varje dag. Detta gjorde även de killar som satt i fängelset. Då jag var promenadvakt under en lunch – då alla 25 killarna och två av oss kriminalvårdare var utomhus på den muromgärdade gården – ställde sig en kille som stannade inne i fönstret på andra våningen och skrek följande: ”Om man skulle vara ståuppkomiker här i Västervik skulle man begå självmord efter en vecka” !

Jag minns att jag skrattade mest av alla. Mer än killarna. Jag skrattade så att tårarna rann. Den andra kriminalvårdaren, vi var alltid två stycken på rasterna, var från Västervik. Han förstod inte alls vad som var så roligt. Men det gjorde alltså jag. Killen hade fattat det hela rätt – var du inte från Västervik skulle du aldrig släppas in. Som tur var för killarna var ingen av dem från V-vik. Men genom, vissa, av kriminalvårdarna kände även de av stämningen. Killar som sitter inne är verkligen otroligt känsliga – för vissa saker. Inte för andra.

Jag bjöd ned min tonåriga dotter till Västervik för att bo och umgås med mig på min lediga tid under två-tre veckor. Och till min enorma glädje kom hon. Detta gjorde tiden i Västervik sååå mycket bättre. Men jag minns den dagen då dottern skulle åka hem. Det var fruktansvärt. Jag hade tre veckor kvar på min tid där nere. Det kändes som en evighet. Den dag dottern åkte hem hade jag ett kvällspass på fängelset. Jag följde henne till tåget, kramade om henne hårt och såg henne försvinna. DET är ett av de värsta – fast helt normala – avskeden i mitt liv. Jag skulle ju själv snart återvända hem till Umeå. Men ändå kändes det som om jag skulle dö. Absolut förlamande tomhet. Jag hade förberett mig för denna känsla. Eftersom jag började sent den arbetsdagen hann jag köra ett halvtungt styrketräningspass på gymmet innan jag skulle till jobbet. Jag har alltid tränat styrketräning för att det dämpar ångest – och för att kunna försvara mig fysiskt. Så har det alltid varit. Jag har tränat regelbundet sedan jag var sju år. Först mest kondis och sedan jag fyllde 18 år även på gym. Men jag har aldrig tränat för att det skulle vara fysiskt nyttigt. Det är fysiskt nyttigt att promenera 25-30 minuter om dagen och köra lätt styrketräning. Det är inte alls fysiskt nyttigt att träna så hårt som jag, och många andra (som tränat mycket, mycket hårdare än mig) har tränat. Samtidigt kan jag inte leva utan träningen.

Det börjar bli dags att avsluta. Och ta avsked av de personliga blogginläggen. För denna gång.

På söndag tar sommaren slut. I år är det nämligen valår. För mig betyder detta att då jag börjar jobba, på måndag, är sommaren slut. Det spelar ingen roll hur fint vädret kommer att vara. Mina tankar kommer att vara riktade på perioden fram till och med valdagen den 11 september. Detta är en söndag, givetvis! Ett valår betyder att sommaren tar slut då semestern tar slut. Sedan jag började skolan har söndagarna alltid inneburit en lång dags färd mot natt. Söndagsångest inför måndagens skola grundlade jag tidigt. Det blir naturligtvis väldigt mycket värre den söndag då semestern tar slut. Och allra värst är det under den sista semester-söndagen ett valår.

Men jag har förberett mig. Jag kommer att åka till gymmet extra tidigt i morgon och köra ett extra långt och extra hårt styrketräningspass. Det fungerar alltid. Sedan en bra film, en av mina egna DVD-filmer, utan reklam. Och sedan kommer jag att fungera utmärkt på måndag. Tack vare styrketräningen. Det är som att gå igenom perioden från slutet av juli fram till andra halvan av september – fast i expressfart. För då jag väl har accepterat att sommaren är slut älskar jag hösten. Och då jag väl har accepterat att semestern är slut kommer jag att fungera under måndagen. Jag kommer att fungera även under de nio veckorna fram till och med valdagen den 11 september – och förhoppningsvis längre än så. Men roligt kommer det inte att vara.

Men just nu – och ännu mycket, mycket mer då jag vaknar upp i morgon söndag, på semesterns sista dag – uppfylls jag av tvånget att ta  avsked av sommaren 2022.

Det är ångestfyllt att ta avsked – både av människor, semestern och sommaren.

 

PS. Första gången jag hörde låten ”Sunday morning coming down”, med Johnny Cash, drabbade den mig som ett slag i magen. Det är så här det alltid har känts, för mig, på söndagar och som det kommer att kännas i morgon med. Och alla andra söndagar. Klicka på bilden och lyssna. DS.

 

Igår besökte jag, och kvinnan jag är gift med, återigen Vännäs motormuseum. Med var också min dotter. Vännäs motormuseum är en fantastisk skapelse – oavsett om du är motorintresserad eller inte. Det handlar om fordon som har motorer – men också som konst och historia!

                                                                                                   Foto: Ms Lee

 

Museet är inhyst i en före detta flyghangar som byggdes 1927 och som användes av flygvapnet fram till efter slutet av andra världskriget. Efter ett verkligt förnämligt arbete av ideella krafter kunde den första utställningen av olika motorfordon hållas år 1993. Vid varje besök på museet slås jag av av tre saker:
a) de fantastiska bilarna, motorcyklarna och alla övriga utställningsobjekt,
b) de hela miljöer som föreningens medlemmar har skapat,
c) den enorma arbetsinsats som ligger bakom alla delar och detaljer utstrålar en verklig kärlek som man sällan känner i samband med en utställning.

Jag blir alltid lika imponerad.

Då jag var tonåring, och även senare, hade jag två bilder i min plånbok. Båda bilderna var på motorcyklar. Den ena var på en Indian. Den andra på en Norton. De var mina två drömmotorcyklar. Norton har jag kunnat se på Umeås gator. Och jag hade till och med beställt en sådan, som dock aldrig kom. Men en gammal Indian hade jag aldrig sett i verkligheten innan jag besökte Vännäs motormuseum. Där finns idag hela två exemplar av denna, så vackra, motorcykel. Här handlar det verkligen om konst.

Igår (tisdag 5/7) såg jag bland mycket annat en Harley Davidson med sidovagn från år 1920. Det är sannolikt det exemplar av denna HD som innehåller mest originaldelar – i hela världen! Helt otroligt. Där finns också ett par fina exemplar av Husqvarnas verkligt klassiska båge Silverpilen. En begagnad sådan, årsmodell 1958, blev faktiskt min första motorcykel. Året var 1969 och jag var sexton år fyllda. Så där skulle jag kunna fortsätta, båge för båge, bil för bil, båtmotor för båtmotor, o s v. Men det ska jag inte göra. Det jag däremot ska göra är att upplysa mina läsare om, och rekommendera, detta verkligt fina utflyktsmål så nära Umeå.

 

PS. Motormuseet hyllar ”Grus-Kalle” med både bild och bil. Det är mycket fint gjort. DS.

 

Höga kusten är verkligen ett vackert område. Men man slås av hur jobbigt det måste ha varit att ta sig fram i dessa trakter innan det fanns motorfordon. Tänk att gå upp och nedför backarna. Eller cykla. Mördande uppförsbackar och våldsamma nedförsbackar. Ovsett om du gick eller cyklade eller tog dig fram med hjälp av en häst. Och vilket jobb att bygga alla dessa, en gång, så vackra hur så högt uppe.

Vi åt middag i Bönhamn. Fläskkarre med potatissallad. Väl tillagat kött och kapris i potatissalladen. Mycket gott. Vi tänkte att vi skulle göra en utflykt någon med regn. Fredagen var den första regniga dagen. Annars har vädret var nästan bedövande vackert. Ett tag regnade det rejält. Men landskapet var fortfarande fantastiskt med dimman som kom smygande nedför alla sluttningar.

Det är dåligt skyltat till Bönhamn inne i Nordingrå. Om man kommer från fel håll. Vi kom från Gallsäter och missade avfarten som ligger strax intill ett nedlagt hamburgerställe. Kommer du från Ullånger är det utmärkt skyltat. Men det redde upp sig. Vi träffade en person som visade oss fel väg och en annan som visade oss rätt. Båda klagade på skyltningen. Det gör vi med. Det var tur att vi for i tid. Det fanns, som tur var, mat kvar då vi kom fram.

Det blir sviter då man har opererat sig på det sätt som jag har gjort. Men igår vågade jag dyka för första gången denna sommar. Det gjorde inte ont eftersom jag dök brant. Det är djupt intill bryggan. Kallt längst ned intill botten och 24-25 grader varmt intill ytan! Otroligt varmt. Jag har tyvärr kvaddat ett revben på något sätt. Det gör, helvetiskt, ont då jag kör bänkpress. Men som tur var gick det bra att både dyka – och simma. Det är just det här med bänkpressen som är så smärtsamt.

Men skam den som ger sig. I morgon, söndag, kommer jag att köra bänk igen. I ett gym. Idag åker vi nämligen hem från denna vackra och vilsamma plats. Det är alltid sorgligt att lämna ett ställe som man tycker väldigt mycket om.

”Underbart är kort”, som Povel Ramel sjunger.

 

Därmed har en av semesterns två veckor kommit, och gått. Men jag har, i alla fall, en hel vecka kvar på semestern. Vad ska man betona. Att hela-halva semestern har gått. Eller att hela-halva semestern finns kvar? Det kan vara svårt. För mig i alla fall.

Jag försöker tänka så här: I januari, under en kortare period, visste jag inte alls hur sommaren skulle gestalta sig. Blir detta den sista sommaren? Sådana tankar kom, och gick. Nu är jag frisk. Men kommer att stå under kontroll under tio år. För säkerhets skull. Jag blir oändligt tacksam, för allt, då jag tänker så. Men det går så snabbt att glömma hur hemskt allt var, under en kort tid, då jag kände att hela min existens var hotad. Det går sååå snabbt att komma in i gamla (dåliga) vanor igen.

Jag måste försöka ta vara på livet så gott det går. Och inte endast leva i ”nuet” då det är svårt (för då är det lätt). Jag måste även försöka leva i ”nuet” då livet är bra.

Vi får försöka göra det bästa även av den vecka som vi har kvar.

Men, tyvärr, underbart ÄR kort.

Dock, livet kan vara bra – även om det sällan är underbart.

 

Uppdaterad 0938.

Ingress
De flesta politiska händelser kan jag ignorera under mina två veckors semester. Jag hade nämligen endast tänkt skriva personliga bloggar under ledigheten.

Men Socialdemokraternas svek mot kurderna kan inte ignoreras. Detta grymma (s)vek har skett i två steg: först genom (S) reträtt gentemot Moderaterna när det gäller anslutningen till Nato, sedan genom gårdagens reträtt inför Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Om detta handlar del ett av denna blogg.

Jag kan inte heller ignorera ”logiken” i statsminister Magdalena Anderssons agerande: uppgörelsen med Erdogan är nödvändig för att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. I del två av detta blogginlägg bemöter jag detta påstående – ett påstående som inte ens Magdalena Andersson själv trodde på så sent som den 8 mars i år.
_     _     _     _     _

 

Del ett: Reträtten för Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.

Låt mig, återigen, påminna om att Magdalena Andersson var emot en Nato-anslutning så sent som den 8 mars i år. Hon ansåg då att detta skulle leda till att norra Europa ytterligare destabiliserades. Sedan kom Socialdemokraterna på att de måste ändra sig i fråga om Nato-anslutningen. Inte av säkerhetspolitiska skäl. Utan på grund av att Moderaterna kunde tänkas tjäna några väljare på att vara för en svensk Nato-anslutning – om S var emot. Det socialdemokratiska partiet svängde sedan snabbt i Nato-frågan på det mest toppstyrda sätt som tänkas kan. Därmed var det fritt fram för S-regeringen att lämna in en ansökan om medlemskap till Nato. Detta skedde i mitten av maj.

Sedan dess har S-regeringen tvingats krypa för Turkiets president, den islamistiska Muslimska brödraskapet närstående, Recep Tayyip Erdoğan. Denne har krävt eftergifter av Sverige som är förnedrande för S-regeringen. Och Erdogan har fått igenom sina krav. Avtalet är i tio punkter och kallas för ”Trilateral memorandum between Turkiye, Finland and Sweden”. Låt mig nämna två eftergifter:

1. Sverige kommer att slopa sitt stopp för vapenexport till Turkiet. Sverige har inte exporterat vapen till Turkiet sedan 2019. Skälet är Turkiets militära offensiv i norra Syrien – riktad mot kurderna där. Dessa kurder var de som bidrog till att besegra den Islamiska Staten / Daesh!
Men inte endast det. Sverige har dessutom lovat att landet även kommer att förändra sitt ramverk när det gäller vapenexport till andra Nato-länder. Sveriges och Finlands vapenexport kommer i fortsättningen att ske i en anda av solidaritet med andra Nato-länder (punkt sju i avtalet med Erdogan).

Kommentar: Innebörden av detta är att Sverige, med största sannolikhet, inte kommer att kunna stoppa vapenleveranser till något annat Nato-land vad detta land än gör.

2. S-regeringen slopar sitt stöd till de kurdiska organisationerna. Stödet till de kurder som hela världen står i tacksamhetsskuld till, på grund av att de stred i främst ledet mot Islamiska Staten / Daesh, offras nu av Socialdemokraterna. 
Tidigare har Socialdemokraterna uttalat att de stöder det kurdiska) självstyret i nordöstra Syrien. I detta sammanhang har (S) även sagt sig vilja ”fördjupa” sitt samarbete med PYD (Demokratiska unionspartiet), stötta återuppbyggnaden efter kriget samt den nödvändiga, framtida, kampen mot Islamiska Staten /Daesh. Socialdemokraterna har även uttalat att organisationerna YPG / YPJ har en central roll att spela i detta arbete. Men nu lovar alltså Sverige, och Finland, att inte stötta dessa organisationer (punkt fyra i avtalet med Erdogan).

Kommentar: Återigen sviks kurderna. Inte endast Erdogan i Turkiet har anledning att fira. Även Syriens president Bashar al-Assad har anledning att glädjas. Socialdemokraterna i Sverige offrar sitt stöd till de kurder som alla står i tacksamhetsskuld till på grund av deras kamp mot Islamiska Staten / Daesh. Detta för att Erdogan ska släppa in Sverige i Nato. S offrar alltså sitt stöd till kurderna för, eventuella, valtaktiska fördelar inför den 11 september. Men egentligen det är värre än så.

Sammanfattning.
Om punkt fyra och punkt sju i avtalet med Erdogan läggs samman är det ingen överdrift att säga följande: Snart kan Turkiet importera vapen från Sverige för att sedan använda dessa mot just de kurder som vi alla står i tacksamhetsskuld till för deras kamp mot Islamiska Staten / Daesh. Det är alltså inte endast sitt stöd till kurderna som (S) offrar. S-regeringen offrar även kurderna. Och detta för eventuella taktiska fördelar gentemot M i valet …

Detta svek från S riskerar att kosta liv – och kommer inte att glömmas. Jag hoppas att Socialdemokraterna inte har glömt att det just är de kurder som de sviker som håller mördarna från IS / Daesh som fångar åt en rad länder. Bland annat åt Sverige. Vilka kurder, och andra folk i förskingringen, kan lita på S efter detta? Priset för detta kan bli högt för S.

Glöm inte att Sverige även ska godkännas av alla Nato-medlemmars parlament. S-regeringen kan tvingas till nya eftergifter. Inte minst av Erdogan via parlamentet i Turkiet.

_     _     _     _     _

 

Del två: Påståendet att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet.

Sverige ansöker om medlemskap i Nato samtidigt som denna USA-ledda militärallians genomgår en dramatisk förändring. Nato (North Atlantic Treaty Organization) grundades 1949 på initiativ av USA som ville skapa en politisk och militär allians riktad mot Sovjetunionen. Grundtanken med alliansen var att ett angrepp på en medlemsstat skulle anses utgöra ett angrepp på alla (artikel 5). Nato skulle bestå av USA, Kanada och olika europeiska stater. Under mer än 70 år har Nato, geografiskt sett, handlat om Nordamerika och Europa. Som det var tänkt. Men nu är det USA:s mål att Nato ska spela en global roll.

Sedan 2020 har militäralliansen tagit konkreta steg i syfte att kunna spela en militär och politisk roll även i Asien och Stilla havet. Detta genom Natos fördjupade samarbete med Australien, Sydkorea, Nya Zeeland och Japan. På Natos hemsida kallas detta för en ”milstolpe” i militäralliansens utveckling samtidigt som en ny global attityd lanseras. I praktiken innebär detta att USA, under Natos flagg, mobiliserar Europa samt Australien, Japan, Sydkorea och Nya Zeeland som förstärkning i sin kraftmätning med Kina. Detta ökar risken för ett storkrig.

USA-initiativet Nato var redan från första början även en politisk allians. Detta har sällan märkts tydligare än idag. Inte sedan åren direkt efter andra världskriget har USA påverkat den politiska debatten i Europa så direkt som idag. USA:s politiska press på Europa sker främst genom Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Politiskt agerar Natos generalsekreterare Stoltenberg som USA:s ambassadör i EU. Dennes åsikter tillmäts helt plötsligt större vikt än europeiska stats- och regeringschefers. Ett exempel är Stoltenbergs uttalanden den 19 juni 2022. Då sade Natos generalsekreterare, helt i Joe Bidens anda, att kriget i Ukraina kan komma att vara i flera år! Istället för att betona behovet av en snar och rättvis fred betonade Stoltenberg att världen måste förbereda sig på kostnaderna för detta fleråriga krig – både de militära och de ekonomiska. Ingen utrikes- eller försvarsminister från EU har vågat säga emot. Detta trots att de ekonomiska kostnaderna som Stoltenberg talar om kan bli fullständigt förödande – främst för Afrika, men även för Europa och resten av världen.

Nato håller på att utvecklas till en USA-ledd militärmaskin i vilken planen är att EU samt Australien, Sydkorea, Nya Zeeland och Japan ska ingå. Nato överger rollen som ”Atlantpakt” för att bli en global aktör med siktet inställt på Kina.  Risken för att Sverige dras in i ett storkrig ökar därför då landet går med i Nato!

Vår kritik mot Nato innebär inte ett stöd för Ryssland eller Kina.

Däremot för Arbetarpartiet en kamp för den demokratiska rätten till en tredje ståndpunkt. En sådan, tredje, ståndpunkt innebär att varken stötta USA / Nato, eller Kina och Ryssland. Vi är inte ensamma. Vi intar samma position som de länder som representerar en majoritet av världens befolkning intar.

 

Jag, och den kvinna som jag är gift med, bor i ett mindre hus 50 meter från detta paradis. Hon tillbringar stora delar av tiden i solen på bryggan. Eller i vattnet. Jag tillbringar den mesta tiden, i skuggan, läsandes en bok om Harry Bosch samtidigt som jag tittar på allt detta vackra. Vi får båda ta det försiktigt med solen. Vi kom hit i lördags och det har varit ett otroligt fint väder alla dagar! Mer kan man inte begära.

Jag älskar att se landskapet – vattnets blåa färgnyanser och kluckande ljud, sjöns form, de skogklädda kullarna och himlen – badande i solljus. Men helst utifrån en skuggig plats. Innan mitt skägg blev grått var det rött. Jag har inte mycket pigment, är väldigt känslig för solen och får därmed ta det mycket försiktigt. Men det viktiga, för mig, är att få sitta ute och ”skåda” sommarvärmen. Men inte känna solen. Det pallar jag inte.

Jag har givetvis med mig en massa onödigt. Både filmer, musik ”nyttiga” böcker . Men i slutänden räcker alltid teven, radion och en deckare – helst om Harry Bosch. Men, om jag inte hade med mig allt onödigt skulle jag inbilla mig att jag saknade det jag inte hade med mig.

Däremot använder jag träningsredskapen.

Jag har med mig tre hantelpar. Två lätta och ett tungt. Plus två par träningsband av olika styrka. Med detta kan jag träna allt. Inte lika bra som i ett gym. Men ändå. Jag har, tro det eller ej, klarat av ett (1) träningspass: Marklyft, Bänkpress, Hantelrodd samt Ländrygg. I början av året, före min operation, har jag lyckats skada (troligen) ett revben på höger sida. Det gör väldigt ont, på höger sida givetvis, då jag kör bänkpress. Men det vore ju dumt att inte passa på och träna då det blir svalare på kvällarna. Och vill man bli fin (stark) får man lida pin. Smärta är härdande – säger den dumme.

Platsen där vi bor ligger en kort bit söder om Ullånger. Inåt landet. Men bara 2 km. Vi ska göra en dagsutflykt, i morgon tror jag, till höga kusten och äta. Hon jag är gift med hittade denna plats på våren 2011. Detta är femte gången som vi tillbringar sommaren här. Titta på bilden, igen, så förstår ni varför. Det är nämligen ALLTID fint väder på denna plats. Eller nästan alltid. Eller oftast.

Jag brukar tänka på denna plats – på sjön, vattnet, färgerna, ljuden och vilan, exempelvis i slutet på januari då det är kolsvart ute rdan 16.00 och vi i Arbetarpartiet träffas en söndag eftermiddag/kväll för att förbereda ett möte med Umeå kommunfullmäktige. Nu är det den tiden och den platsen som vi har längtan så mycket efter. Ett av mina stora problem är att leva i ”nuet”. Även då nuet är fantastiskt. Jag har extremt lätt för att älta alla mina misstag i det förgångna – samt fundera på vad jag borde göra bättre framöver. Svårigheten att leva i nuet blir ännu svårare under ett valår. Med endast två veckors semester.

Men platsen och vädret underlättar. Och boken om Harry Bosch. Och smärtan i höger sida då jag kör bänkpress med de tunga hantlarna.Mest underlättar kvinnan som jag är gift med. Och rapporterna från dottern om hur hon har det. Plus samma rapporter från fruns grabb.

Det slår mig just nu att det är svårt att leva i nuet – då livet är bra. Det är faktiskt mycket lättare att leva i nuet då livet är skrämmande. För mig i alla fall. Tyvärr tror jag inte att jag är ensam om denna åkomma.

Jag har det fantastiskt bra just nu. Det gäller att fatta det också. Jag ska strax plocka upp boken om Harry Bosch. Han behöver lite hjälp, stackarn, då han blivit lite till åren. Harry brukar hjälpa mig att leva i nuet – även om hans nu är en fiction. Harry bor i Los Angeles. Jag har varit där. Två gånger. Böckerna är skrivna så skickligt att även jag kan orientera mig, geografiskt, i handlingen. En sak är klar. Harry skulle trivas där jag är just nu. I flera dagar. Men inte mer. Los Angeles är hans plats. Min är Berghem. Men, den plats där jag befinner mig just nu (se bilden ovan igen) är den finaste semesterplats som jag vet. I Sverige.

Jag hoppas att du som läser detta har en lika fin sommar som jag har. Och att du har förmågan att uppskatta den = sommaren. Jag hoppas att du kan leva i nuet – även då livet känns bra.

Vi hörs.