Hans Lindberg är kommunstyrelsens ordförande i Umeå. Han är alltså kommunens ”regeringschef”. En sådan förväntas ha politiska uppfattningar. Lindbergs företrädare har haft politiska uppfattningar. Ta Margot Wikström. Eller Lennart Holmlund. Båda tyckte till, politiskt, så det stod härliga till. Även om den minnesstarke kommer ihåg att Margots språkbruk var annorlunda än Holmlunds …
Hans Lindberg skiljer sig tyvärr från sina föregångare inom S. Lindbergs instinktiva reaktion – då har får frågor av politisk karaktär – är nämligen att undvika att ge svar av politisk karaktär. Istället för att delge andra sin politiska uppfattning brukar Hans berätta för hela kommunfullmäktige (som med ordinarie, ersättare och tjänstemän kan uppgå till 80 personer) om ett ärendes formella gång genom den kommunala byråkratin. Lindbergs svar blir därför ofta av följande, olidliga, karaktär:
Först diarieförs ärendet, sedan vandrar ärendet vidare till en tjänsteman som kanske gör en utredning; därifrån går ärendet i form av en eventuell utredning ibland vidare till KSNAU, för att därifrån fortsätta sin långa vandring till kommunstyrelsen för att till sist avsluta sin resa i kommunfullmäktige. Efter omröstning i fullmäktige ska beslutet justeras och därefter anslås på kommunens anslagstavla för att göra det möjligt att överklaga under en viss tidsperiod. Sedan är beslutet gällande.
Sådan formalia tycker Hans Lindberg alltför ofta utgör ett ”robust” (nytt modeord) svar på frågor som handlar om vilken politisk uppfattning som han – ”regeringschefen” själv – har. Jag vet inte hur uppfattningen är inom S i Umeå. Men det finns många i andra partier som önskar sig politiska svar på politiska frågor – inte ett rabblande av formalia som väldigt många kan bättre än Hans Lindberg. Det är också väldigt många som ser Hans Lindbergs formalistiska svar exakt för vad de är: en flykt – bort från politiken.
Men det blir värre.
Hans Lindberg anser – i brist på politiska uppfattningar – att om ett ärende har hittat rätt väg genom byråkratin så är beslutet också ”rätt”. För Hans Lindberg är detta ett fullgott skäl till att inte ta ansvar för att visselblåsarna som – i rädsla – drar tillbaka sina visselblåsningar. I Arbetarpartiet anser vi att detta – att visselblåsare i rädsla drar tillbaka sina visselblåsningar – är ett hot mot demokratin. (Hans Lindberg ser andra hot mot demokratin.)
Om en politiker, ett helt parti eller ibland flera partier anser att ett beslut har blivit ”fel” – detta trots att ärendet har vandrat rätt väg genom byråkratin – så anser Lindberg påfallande ofta att detta är konstigt. Ja, han kan även anse att fasthållandet vid en politisk uppfattning (en minoritetsuppfattning) – efter fattat beslut – är direkt odemokratiskt! För enligt vad Lindberg förstått har ju beslutet gått rätt till. Rent formellt. Hans Lindberg, som alltför ofta saknar egna politiska uppfattningar, tolkar ofta fortsatt politisk opposition (efter fattat beslut) som att någon hävdar att ärendet har fattats på ett felaktigt sätt rent formellt. Lindberg klarar, alltför ofta, inte av att hålla isär politik och formalia.
Även Socialdemokraterna ändrar uppfattning
Då Lindbergs fokus alltför ofta ligger på den formella, icke-politiska, sidan av saken missar han att politiker, hela partier och ibland flera partier kan ändra uppfattning. Även Socialdemokraterna kan ändra uppfattning. Och har så gjort. På riksplanet kan vi nämna EU, Nato och kärnkraften. I Umeå kan vi nämna löftet från 2019 om att respektera beslutet att låta LOV vara kvar.
Politiska ärenden, även ärenden som har hittat rätt väg genom byråkratin, har alltså den irriterande egenheten att de stundom rivs upp varvid gamla beslut ersätts av nya. Allt utan att detta är odemokratiskt – eller att ärenden har gått fel i byråkratin. Det är inte odemokratiskt att ett land, eller en kommun, håller sig med en opposition som fortsätter att driva sina frågor. Även efter att ha blivit nedröstade.
Sammanfattningsvis: Hans Lindberg har en ovana att upphöja formalia till politik – och att reducera politik till formalia. Svårt? Inte alls. Det har fångats på video. Du ska strax få se en av dessa.
Intro till videon.
Det du ska få se (och höra) är hur Arbetarpartiets Davis Kaza ställer en fråga av politisk karaktär till Hans Lindberg. Du ska också få höra ett typiskt Lindberg-svar. Istället för att besvara frågan om sitt ansvar för att visselblåsarfunktionen inte fungerar berättar Lindberg om ärendets formella gång – detta i ett ärende som alla i Umeå känner till.
I detta läge blir Davis Kaza arg. Han hade – lite naivt kanske – förväntat sig ett politiskt svar på en politisk fråga. Men det var sent på kvällen och Davis Kaza var trött och hade därför glömt att han ställt frågan till … Hans Lindberg. Och denne hade ett ”robust” svar – om hur ett ärende vandrar genom byråkratin.
Se. Hör. Lär. Och förfäras.
