Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________________
Det var i mars 2011 som denna artikel publicerades för första gången (nr 18 / Nya Arbetartidningen). Jag har även blivit intervjuad om marinofficerarnas del av det moraliska (inte juridiska) ansvaret för mordet på statsminister Olof Palme i ett avsnitt av vår poddradio. Det var under hösten 1985 som jag läste om marinofficerarnas utspel. Det var inte svårt att förstå att deras syfte var att peka ut främst dåvarande statsminister Olof Palme samt tidigare utrikesminister Lennart Bodström som potentiella säkerhetsrisker i en allmänt opålitlig socialdemokratisk regering. De höga officerare som i praktiken utgjorde ledningen för ett helt vapenslag (marinen) – det vapenslag som dessutom ledde jakten på vad som allmänt ansågs vara sovjetiska ubåtar – tog sig alltså rätten att uttrycka sig på detta extremt provokativa sätt i en av Sveriges mest inflytelserika tidningar ”Svenska Dagbladet”. Många som läste marinofficerarnas öppna formuleringar i SvD förstod att begreppet ”landsförrädare” förekom mellan ”skål och vägg” på sina hålla bland officerare och inom andra delar av det svenska etablissemanget.
Jag har aldrig trott att Olof Palme föll offer för någon konspiration inom marinen eller för någon konspiration inom den svenska polisen (polisspåret). Jag har aldrig trott att Olof Palme föll offer för någon konspiration organiserad av myndighets – Sverige över huvud taget.
Det jag däremot har sett som mycket troligt är att en enskild labil individ, civil eller inte, som har tillgång till vapen skulle ha kunnat uppfatta det som legitimt att mörda statsminister Olof Palme.
Och skälet till att jag finner detta troligt är det hat mot Palme som växt fram inom delar av samhället genom en både långvarig och hätsk kampanj riktad mot den dåvarande statsministern. Denna kampanj hade redan tvingat Lennart Bodström att lämna posten som utrikesminister i den socialdemokratiska regeringen. De som inte själva var med har svårt att förstå det förvridna och våldsamma i hetsen mot Palme. Varken förr eller senare har det förekommit något liknande i Sverige. Inte i modern tid. Sådant var läget när dessa marinofficerare gjorde sitt, till deras eviga skam, utspel. I mitt föregående blogginlägg, det från igår, nämnde jag att det uteblivna offentliga svaret från Olof Palme och den övriga regeringen på marinofficerarnas utspel var det som gjorde mig mest besviken någonsin på Olof Palme och på socialdemokratin i Sverige. Det räckte inte med ett muntligt svar. Det enda svar som var tillräckligt i detta läge var att avskeda alla, eller åtminstone vissa, av de som deltog i vad SvD kallade för ”officersupproret” i Sverige.
Det var inte Olof Palme eller regeringen som ”ägde” denna fråga. Det var vi alla. När en gren av militärmakten, helt öppet, utmanar en folkvald regeringen utmanar dessa officerare hela det demokratiska systemet. Och i ett sådant skarpt läge är det en regerings skyldighet, mot medborgarna och det demokratiska systemet i det land som det rör sig om – att svara snabbt. Och hårt. I det läge som uppstått var det den socialdemokratiska regeringens plikt att visa, genom ord och handling, att det är folket som bestämmer i Sverige och inte ett gäng marinofficerare. Och där svek Olof Palme och den socialdemokratiska regeringen! De svek medborgarna och de svek det demokratiska systemet.
Det är detta som jag försöker beskriva, genom att ge exempel på tidsandan samt genom att beskriva vilka marinofficerare som var inblandade, i artikeln nedan och i svaren på intervjun i poddavnittet. Här finns länken till detta poddavsnitt: https://veckansnyheter.se/2019/04/19/003-marinofficerare-moraliskt-ansvariga-for-mordet-pa-olof-palme/
Till sist: efter artikeln direkt nedan (från i mars 2011) kommenterar jag chefsåklagare Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som gärningsman.
Artikeln från i mars 2011
” En avgörande faktor till att högern kunde erövra det politiska initiativet i Sverige under 1980-talets första hälft var u-båtsjakterna. Med hjälp av påstådda sovjetiska u-båtskränkningar piskade ett militär-medialt etablissemang – uppbackat av näringsliv och borgerliga partier – fram en hatstämning som idag är svår att föreställa sig.
Ett exempel är dåvarande utrikesminister Lennart Bodströms öde. Denne, modige, minister dristade sig till att ifrågasätta bevisen för att Sovjet verkligen bedrev ett systematiskt spioneri mot Sverige. Trots att ifrågasättandet skedde inofficiellt läckte Bodströms uppfattning ut. En närmast vanvettig kampanj drogs igång mot utrikesministern. Undertonen i denna kampanj var att Bodström var snudd på landsförrädare. De borgerliga partierna ställde ett misstroendevotum mot Bodström i riksdagen – som dock röstades ned. Men efter S-valsegern 1985 kände sig Olof Palme tvingad att ersätta Bodström. Kritiken från det militär-mediala etablissemanget gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar. Palme offrade Bodström. Detta stärkte de högerextrema krafterna.
Bland de högerextrema utmärkte sig marinens officerare. Den 10 nov 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Om något liknande hade skett, exempelvis i USA eller Frankrike, skulle regeringen omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officerarna ha ställts inför rätta för högförräderi.
Officersupproret hade inletts exakt en vecka tidigare. Detta i en debattartikel, också den i SvD, av kommendörkapten Hans von Hofsten. I sin artikel berör von Hofsten bl a diciplinen och befälsordningen inom det militära systemet. von Hofsten ställer bl a följande, i efterhand, mycket intressanta, fråga: ”Varför har då tecken på sprickor i lojaliteten (mot diciplin och befälsordning) visat sig de senaste dagarna?”. Han besvarar själv frågan: ”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t.o.m förlöjligas av statsminister och utrikesminister…”
Hofstens artikel innebar en upptrappning, dels av de högerextrema kretsarnas hets mot regeringen, dels av högerkrafternas strävan att ta över det allmänna politiska initiativet i Sverige. De tolv marinofficerarna backade inte bara upp von Hofsten. De gick längre i två avseenden. Vissa sa rakt ut att de saknade förtroende för regeringen. Till detta kom att flera av marinofficerarna speciellt pekade ut Olof Palme. Låt oss citera örlogskapten Leif Nylander respektive kapten Peter Nyrén: ”Regeringens reaktion är alltför lam. Den tar inte hotet på allvar. Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i den här frågan”… ”Det kan vara personliga reflektioner från statsministern som styr utrikespolitiken. Jag litar inte på Olof Palme men på regeringen”.
Det är i diktaturer som militären förklarar om den har förtroende för en vald regering eller inte. I november 1985 utspelades, i all tysthet, en verklig konstitutionell kris i Sverige. Marinofficerarna utmanade helt öppet regeringen. I detta läge var det regeringens skyldighet att omedelbart vidta hårda diciplinära åtgärder mot de 13 officerarna. Så skedde inte. I det avgörande ögonblicket visade regeringen en farlig svaghet gentemot dessa, öppet antidemokratiska, officerare inom marinen.
Officerarna pekade offentligt ut statsministern som näst intill en landsförrädare. Om detta kunde ske offentligt i SvD behöver ingen sväva i tvivelsmål om vad som sades inofficiellt. Många militärer och poliser ansåg att Olof Palme var en spion och landsförrädare. Detta väckte den ena komponenten bakom mordet: blodtörsten. När regeringen sedan inte visade vem som bestämde, trots att den på ett öppet sätt utmanades av ledningen för marinen, kompletterades blodtörsten med den andra, nödvändiga, komponenten: ett förakt för regeringens och regeringschefens svaghet. Detta innebar att den kritiska massan uppnåddes. Kombinationen av officerarnas antydningar om landsförräderi, och regeringens tvekan att besvara denna öppna utmaning, ledde fram till mordet på Olof Palme.
Marinofficerarna är moraliskt ansvariga för mordet. Det är artikelförfattarens uppfattning. Detta innebär inte att någon av dessa officerare deltog i mordet. Den som kramade avtryckaren, kvällen den 28 februari, behövde inte ens ha tjänstgjort vid marinen – även om så naturligtvis kan ha varit fallet. Men de signaler som dessa 13 marinofficerare gav var så tydliga att såväl militärer, poliser som andra skjutkunniga högerextremister lätt kunde känna en ”kallelse” att ta saken i egna händer. Mordet behöver alltså inte ha några personliga, direkta eller indirekta, kopplingar till marinofficerarna. Men dessa 13 kan dock aldrig komma ifrån sitt moraliska ansvar för dådet. Detsamma gäller för övriga högre officerare inom marinen. Det var deras skyldighet att gå ut med en artikel där de tog tydligt avstånd ifrån von Hofsten och de övriga tolv. Men de teg, och samtyckte därmed, till skriverierna i SvD. Tre månader senare låg Olof Palme skjuten till döds på Sveavägen.
Hysterin kring u-båtsjakterna bidrog påtagligt till att högern, under 80-talet, kunde erövra det politiska initiativet. Senare utredningar, i ett annat samhällsklimat, har inte kunnat visa på sovjetiska u-båtskränkningar. Desto lättare är det att visa på effekterna av högervridningen: orimligt hög arbetslöshet, försvagad arbetsrätt, försämrad a-kassa. Mordet på Olof Palme utgör en del av detta politiska epokskifte.”
___________________
Min kommentar till utpekandet av Stig Engström.
Enligt min uppfattning har chefsåklagare Krister Petersson lycket peka ut Stig Engström som en trolig, eller till och med mycket trolig, gärningsman. Å ena sidan. Men det finns inte den minsta lilla chans, ingen chans alls, att Krister Petersson skulle ha kunnat få Stig Engström fälld i en rättegång. För att så skulle kunna ske måste chefsåklagaren kunna besvisa, ”bortom varje rimligt tvivel”, att Stig Engström verkligen var gärningsmannen. Och detta är något som Krister Petersson inte ens kommer i närheten av. Detta utgör den andra sidan av myntet.
Därför borde chefsåklagare Krister Petersson, och det etablissemang bestående av politiker och myndigheter som han representerar, ha haft modet att förklara att mordet – på statsministern Olof Palme, partiledaren Olof Palme och privatpersonen Olof Palme – tyvärr inte kommer att bli uppklarat.
Och sluta upp med använda begreppet ”Palmemordet”. Palme var en människa. Det begrepp som ska användas är därför ”mordet på Olof Palme”. Detta för att visa respekt mot människan Olof Palme och hans efterlevande.
Palme var en fredsmäklare och menade väl men tyvärr var han naiv.
Sverige föreslog en Nordisk kärnvapenfri Zon 1981.
Detta tillsammans med att regeringen senare i slutet av 1985 och början av 1986 även hade ett lagförslag i riksdagen där man i Sverige diskuterade att krigsplacera Polisen genom att ge dom kombattant status vilket skulle träda i kraft som lag i juni 1986.
Stay behind som även var aktiv i Sverige på den tiden styrs ju mycket av Nato.
Palme agerande i många länder vid denna tid som typ fredsmäklare vilket kan ha skrämt upp både den svenska militären men även underrättelsetjänsten och Stay behind.
Chefsåklagare Krister Petersson som utredde mordet på Olof Palme skrev nyligen i Aftonbladet att han även var intresserad av att höra både Säpo och Stay Behind men tydligen så gick det inget vidare att förhöra dom då militärerna inte var så villiga att prata med polisen även om något enstaka förhör hade genomförts så var det inte så mycket att gå på.
Jag kan dock tycka att regeringen borde kunna använda sin makt och kräva att samtliga både Säpo , IB och Stay Behind att dom ska vittna under ed för att lämna den information som dom har i mordet på Olof Palme.
Den politiska viljan verkar dock inte finns då det genom åren har gjorts förfrågningar om att hålla förhör med bland annat Säpo och en del annat säkerhetsfolk men det har oftast stoppats av makthavare som inte vill häva sekretessen och yppandeförbud.
Det är inte lätt att hålla en utredning om en stor del av materialet är hemligstämplat så det är osäkert hur mycket Krister P fick ut.
Svar på Peters kommentar – den 15 juni 2020
Tack för dina funderingar. Chefsåklagare Krister Petersson har haft all den auktoritet han behövt för att kunna ta del av allt material som finns. Glöm inte att det har gått drygt 34 år sedan mordet på Olof Palme.
Det är mycket möjligt att den som höll i vapnet är död av naturliga orsaker. Jag tror själv att det verkligen var Stig Engström som höll i vapnet (jag tror – jag vet naturligtvis inte). Stig Engström är ju död sedan 20 år. Av naturliga orsaker. Det bästa för mig, dig och alla andra är att acceptera att den viktigaste mordutredningen i Sveriges historia blev ett tragiskt fiasko – och gå vidare med livet.
De privatspanare som inte släpper mordutredningen påminner om rättshaverister som blivit beroende av utredningen, precis som missbrukare som blivit beroende av alkohol- eller av andra droger. De förpestar tillvaron för sig själva och för andra genom sitt ständiga ältande av konspirationsteorier. Och folk kommer nu att vända dem ryggen. Utom en liten grupp av de allra mest ”drogberoende”. Deras värld ska man akta sig för att dras in i. De behöver nämligen vård för att sluta missbruka den drog som utredningen av mordet på Olof Palme utgör.
Okej jag förstår vad du menar.
Men det är fel att peka ut en person som är död och då kanske det egentligen är bättre att inte namnge någon alls då Olof Palme hade fiender överallt.
Sverige som land har ju förändrats väldigt mycket också sedan dess.
Spekulationerna som han ägnat sig åt i media efter press konferensen där han hävdade att svenska Stay Behind inte varit särskilt medgörliga att prata med Polisen var säkert bara ett tappert försök att släta över sitt eget misslyckande i direkt sänd tv som gick ut över hela världen.
Chefsåklagaren Krister Petersson kommer säkert att få höra det där om att han var för säker och gjorde bort sig totalt som åklagare under hela sin verksamma karriär då ingenting av det han sa i tv håller i en domstol då det blev ett stort fiasko av allting!
Svar på Peters kommentar – 17 juni 2020
Just precis. Och trevlig midsommar
PS. Det kommer inte att gå någon nöd på Krister Petersson. Han hade, först, gjort den föredragning som han gjorde i media för Riksåklagaren. Och fått ett ”go ahead”. Krister Petersson talar på etablissemangets vägnar – det politiska Sverige och myndigheternas Sverige – och kommer därför att klara sig fint. En och annan journalist kommer att gnälla. Men bara de journalister som har blivit Beroende av att få älta konspirationsteorier i ytterligare 34 år. Men de Personer, Partier, Myndigheter och Media SOM GÄLLER ville ha ett slut på mordutredningen. Så Krister Petersson behöver inte oroa sig för sin karriär. Tvärt om. Han gjorde exakt det som makthavarna ville. Detta kommer att GYNNA hans karriär. DS.