Vi här nere – och dom där uppe

Alliansen vill i sin budget för Umeå kommun sälja ut en tredjedel av Bostaden AB’s lägenhetsbestånd. Om så sker kan stora dolda tillgångar överföras till privata fastighetsspekulanter. Kommunen har en dold jätteförmögenhet på 11,6 miljarder, som inte redovisas i bokföringen. AB Bostaden är den verkliga guldklimpen vad gäller kommunens dolda tillgångar. Tomter och fastigheter som inköptes och byggdes på 50- och 60-talet, i stans utkanter, betraktas numera som centralt benägna. I Bostadens fall uppgår de dolda tillgångarna till hela 4,5 miljarder! Alliansen vill alltså att en tredjedel av de tillgångarna överförs från kommunens ägo och kontroll, till privata intressen.

Grattis, Christer Olsson – om Alliansen vinner valet…

Om privatiseringarna av Bostaden leder till en omvandling av hyresrätter till bostadsrätter minskar möjligheten för unga att flytta hemifrån – eller studenter att få en lya när de börjar på Universitetet. Se bara vad som hänt i Stockholm där andelen hyresrätter i centrala stan minskat.

Att bygga kulturhuset på kajen kostar 910 miljoner(varav kommunen ska stå för hälften av kostnaden). Först låg prislappen på 700 miljoner, men då tog man inte med kostnader för ”hyresgästanpassningar”. ”Hyresgästanpassningar” betyder i detta fall sådant som kan anses som självklarheter i varje offentlig byggnad; innerväggar, golvbeläggning, färg på väggarna, trappor och utsmyckning. Att detta inte redovisats i den första kostnadskalkylen är inget mindre än en skandal!

Att bygga äventyrsbadet mitt i stan kostar, enligt nuvarande beräkningar, ca 400 miljoner. Om det tillkommer kostnader för ”hyresgästanpassningar” återstår att se. Vem vet? Kanske har kostnaden för en simbassäng ej tagits med i beräkningarna?

Pengar för investeringar finns uppenbarligen. Alliansen (liksom Socialdemokraterna  och Vänsterpartiet) prioriterar skrytprojekten i form av kulturhuset på kajen och äventyrsbadet, framför byggandet av bostäder. Mot bakgrund av skrytprojekten klingar Alliansens engagemang mot bostadsbristen falskt.

Ibland känns det som om att debatterna i kommunfullmäktige är ett spel för gallerierna. Idag är en sådan dag. Spiric (V) och Holmlund (S) anklagar Alliansen för ”högerpolitik”. Ågren (M) säger att  V/S är oansvariga. Men sanningen är att hela debatten är ett skådespel.

Skillnaden mellan de två huvudblocken i Umeå kommun är nämligen minimal. Av den totala nettobudgeten på nästan 6 miljarder skiljer 27,5 miljoner mellan budgetförslaget från Vänsterpartiet/Socialdemokraternas, å ena sidan, och Alliansen, å andra sidan. Detta är knappt fem promille (!)

Fem promille av ”högerpolitik”, eller fem promille av ”oansvar”. Fem promille att gnabbas om.

De 99,5 % som de båda huvudblocken är överens om är nedskärningar inom äldreomsorg, skola, barnomsorg, handikappomsorg, brandkåren, snöröjning och underhåll av fastigheter. De är också överens om kulturhuset på kajen och bygget av ett äventyrsbad mitt i stan. Detta innebär byggkostnader på hela 910 miljoner för kulturhuset(varav kommunen ska stå för hälften av kostnaden) och, med nuvarande kostnadskalkyl 398 miljoner för äventyrsbadet. Denna kostnad kan dock öka.

Mitt parti, Arbetarpartiet, presenterar en budget som skrotar skrytprojekten och därmed kan satsa på basverksamheterna – exempelvis personaltätheten inom skolan och omsorgerna. Därmed kan man säga att Arbetarpartiet ÄR den politiska oppositionen i Umeå – mot de båda huvudblock som blir allt mer lika varandra.

Varje år delas Ig Nobelpriset ut som en parodi på det riktiga Nobelpriset för, låt oss säga, ”ovanliga” bedrifter. Årets Fredspris går till den vitryske diktatorn Alexander Lukasjenko, efter att han gjort det olagligt att applådera offentligt. Lukasjenko får dock nöja sig med att dela på priset med den vitryska polisen, efter att dessa anhållit en enarmad man – misstänkt för att ha applåderat offentligt.

Kossor

Bland övriga pristagare finns en grupp brittiska forskare som kommit fram till att ju längre en ko legat på marken, desto större sannolikhet är det att den kommer att ställa sig upp. Och några amerikanska forskare som har svalt hela gnagare för att, efter att gnagaren passerat deras matsmältningssystem, se vilka ben som upplösts och vilka som fortfarande är hela…

Rymden

Samtidigt rapporteras att för första gången färdas nu något som människan tillverkat ut ur vårt solsystem. Det är rymdsonden Voyager 1 som efter 36 års färd nu ger sig ut i den ”stora kalla tomheten” som finns mellan olika solsystem. Enligt BBC kommer det att dröja ytterligare 40 000 år innan Voyager 1 når ett annat solsystem.
Undertecknad hade gärna velat se sonden bemannad, t.ex med Lukasjenko…

Jag fick en kommentar på bloggen från signaturen Christian. Jag svarar honom med detta inlägg.

Christian säger att ett alternativ är att lägga ned industrin och istället satsa på kunskapssektorn. Men låter man industrin försvinna kommer också välfärden att försvinna. Att man har tillverkningsindustri i ett land utgör också grunden för vetenskapliga framsteg. Detta både finansiellt (industrianknytna stiftelser står för stora anslag varje år) men också via den tillämpade forskningen. En annan koppling är att industriföretag är stora kunder för mjukvaru- och hårdvaruindustrin. Exempelvis Volvo har enorma mängder datakraft i sin produktion och i sina färdiga produkter.

Övergången från industrisamhället till kunskapssamhället är alltså inte möjlig. Vetenskapen bygger, i grunden, på industri och tillverkning. Se bara på Kina: med en enorm industriproduktion som grund håller man nu på att bygga upp en stor forskningssektor. Allt fler av världens veteskapliga artiklar kommer från Kina.

Min uppfattning är att kapitalströmmarna måste regleras. Jobbarna i Sverige har genererat gigantiska vinster inom industrin under de senaste decennierna. Stora delar av dessa vinster exporteras istället för att investeras – vilket gör att svensk industri halkar efter när det gäller konkurrenskraft. Jag anser att knegarna och deras fackföreningar måste ges makten att styra var vinsterna ska investeras – och vad de ska investeras i. På så sätt skulle pengar kunna användas till industri-, vetenskaps- och klimatsatsningar istället för att försvinna utomlands.

Om dessa pengar stannade kvar i landet skulle en rejäl och långsiktig satsning på grön industri, och gröna industrijobb kunna göras. Exempelvis när det gäller andra generationens biobränslen, där skogsråvara kan omvandlas till syntetisk (och miljövänligare) diesel, finns stora möjligheter.

Den borgerliga alliansregeringen är helt ointresserade av industrikrisen. Faktum är att de gör allt för att bortdefiniera problemet med avindustrialiseringen. ”They are basically gone” sa Fredrik Reinfeldt om de svenska industriarbetarna. Och hans näringsminister Maud Olofsson lyfte inte ett finger när SAAB Automobile konkursade.

OM arbetarrörelsen tog tag i dessa frågor fanns chansen att återta initiativet i samhällsdebatten från borgerligheten (Alliansen, Timbro, proffstyckare i TV-sofforna, osv). Tyvärr präglas Löfvens socialdemokrater, än så länge, av en rädsla över att utmana någon borgerlig värdering, skattesänkning, privatisering osv över huvud taget. Men ska jobben och välfärden räddas – och valsegern 2014 säkras – krävs ett socialistiskt program för de svenska industrijobben.

Hela 53 miljoner ska sparas inom kommunens tekniska verksamheter. Detta innebär bl a att underhållet av vägar, cykelvägar och byggnader skjuts upp. På sikt är detta ekonomisk dårskap. Man kan jämföra med en vanlig villa med träfasad. Om man väntar för länge med att måla om kan fukten äta sig in i träplankorna och dessa måste bytas. Väntar man ytterligare några år kommer fukten in i isoleringen, vilket kan skapa mögelproblem och gigantiska kostnader. Samma princip, att uppskjuten renovering kan skapa stora extrakostnader, gäller också för vägar och för offentliga byggnader. Kommunen borde därför satsa på att sköta om sitt existerande bestånd av vägar och fastigheter – istället för dessa ständiga skrytprojekt.

Konsekvenserna av beslutet att flytta monteringen från Volvo Umeverken (om det förverkligas) kan knappast överskattas. Den direkta konsekvensen blir att 500 industrijobb försvinner från orten. Detta motsvarar samtliga jobb på Umeås näst största industriföretag Ålö Maskiner. Men om man räknar med kringeffekter hos underleverantörer, privat och offentlig service kan jobbförlusterna bli ännu större. Varje jobb på Volvo motsvarar nämligen 2-4 jobb i resten av samhället. Jobben på monteringen är speciellt viktiga eftersom lokala underleverantörer producerar en del av de delar som monteras in i hytterna. Om montering flyttar är det troligt att leverantörerna tvingas slå igen eller minska sin produktion. Detta kommer i sin tur att drabba skatteunderlaget för vård, skola och omsorg.

En förlust av monteringen får också negativa konsekvenser på sikt. En flytt skulle innebära att den totala industriella traditionen och dess ”know-how” försvagas i Umeå. Detta i ett läge när Umeå och Västerbotten istället behöver en starkare industriell sektor inför framtiden. Nya industrigrenar kan nämligen inte växa fram ur intet. Kunnig arbetskraft på arbetar- och tjänstemannasidan, ett nätverk av underleverantörer, konkurrenter och samarbetspartners är alla mycket viktiga om nya industrijobb ska kunna skapas. Detta är tydligt exempelvis när det gäller framväxten av gröna industrijobb inom bränslesektorn som hittills skett i Piteå och Örnsköldsvik – städer med stor erfarenhet inom pappersindustrin.

Den allmänna trenden inom fordonsindustrin är att tillverkning och montering ska ske så nära de stora marknaderna som möjligt. Detta utgör ett allmänt hot mot fabriker i norra Sverige. Ett hot som förstärks på grund av halveringen av transportstödet som den borgerliga regeringen genomfört. Och av den kortsiktighet som präglar den kapitalistiska ekonomin.

En flytt av monteringen utgör kanske inte ett omedelbart hot mot hela fabriken. Men i Umeåregionen behövs en förstärkning av den industriella basen – inte en försvagning. Och en flytt av monteringen innebär en försvagning.

Som jag skrev i mitt förra inlägg: Än så länge är Volvo beroende av att fabriken i Umeå producerar och monterar sina hytter. Därför finns ännu tid att skicka en kraftfull signal till Volvoledningen. Aktioner från jobbarna på Volvo kommer att stöttas av hela Umeå. Alla krafter måste samlas för att försvara jobben på Volvo. Återigen är det dags för umeborna att samlas och visa att vi inte tar skit från någon.

Före detta biståndsministern Gunilla Carlsson fick åren 2009-2012 sina löner utbetalda med biståndspengar. För Carlsson handlade det om en månadslön på 121 000 kronor. Utrikesdepartementet räknade av kostnaden på biståndsbudgeten och kunde på så vis få mer pengar. Sammanlagt rör det sig om 20 miljoner kronor, pengar som borde gått till att bekämpa fattigdom. Carlsson lämnade sin post i mitten av september, innan avslöjandet. Vid en presskonferens berömde statsminister Reinfeldt hennes insats som minister.
– Gunilla Carlsson har fört in en ny syn på biståndet. Det hon har stått för har väckt respekt och rönt uppmärksamhet internationellt, citerades Reinfeldt säga i DN.
”Ny syn” kan man onekligen säga. Självaste Jimmie Åkesson skulle vara stolt…

Fler av Reinfeldts ministrar är i blåsväder. Migrationsminister Tobias Billströms aktieaffärer utreds för närvarande av Ekobrottsmyndigheten. Skälet är att Billström köpte 30 000 aktier i gruvbolaget Northland Resources fem dagar efter att regeringskansliet fått information om att statliga LKAB planerade en möjlig räddning av företaget. Nu har Billström visserligen inte tjänat några pengar med sina eventuella insiderkunskaper – Northlands aktier har sjunkit brant sedan Billström köpte.
Detta visar på en sak: Billström kan inte tjäna pengar, ens med insiderkunskaper. Kanske skulle ministern ansöka om en slant ur biståndsbudgeten…

Är det elakt att jämföra Lasse Jacobsson (V) med figuren Hamlet? Läs nedan och avgör sedan själv.

I lokaltidningarna kunde vi förra veckan läsa att vänsterpartiets Lasse Jacobsson är ”jätteupprörd och besviken” över att Apberget ska rivas under det att den nya gallerian Utopia byggs.

Jag instämmer med alla de Umebor som vill ha Apberget kvar. Platsen är viktig för folk som vill träffas och äta glass i solen samt för politiska, sociala och kulturella evenemang. Om Apberget försvann för gott vore detta en verkligt stor förlust. Dessutom har umebor kunnat tala från denna plats i decennier – långt före att Apberget byggdes.

Men åter till redan nämnde Jacobsson. Han undrar nämligen om Umeå är ”en kommun som bugar och bockar för starka fastighetsägare?” Frågan är minst sagt berättigad! Vi var många som ställde oss den då Vänsterpartiet (Jacobssons parti) först var emot en flytt av stadsbiblioteket så sent som bara nio dagar före valet 2010 och sedan ändrade sig strax efter valet. Jacobssons ”jätteupprörd” blir underhållande, av den tragi-komiska sorten, med tanke på att den som läser Jacobssons artikel luras tro att han är yrvaket överraskad av beslutet. Men så är inte fallet. Lasse Jacobsson är ordförande för Tekniska nämnden, ledamot i kommunstyrelsen och ersättare i kommunstyrelsens Arbetsutskott (kommunens regering).

Lasse Jacobsson är alltså direkt och omedelbart, likt en minister fast för en kommun, personligt ansvarig för det som händer i Umeå. Dessutom är han som ordförande för just Tekniska nämnden extra ansvarig för följande frågor: den uteblivna förbättringen av luftmiljön i centrala Umeå, flytten av Stadsbiblioteket, det nya Äventyrsbad som, enligt Länsstyrelsen, riskerar att skapa en ”trafikinfarkt” längs Östra Kyrkogatan (ÖK).

Så när Lasse Jacobsson kritiserar Umeå kommuns agerande kritiserar han alltså sig själv, sitt eget parti samt sin koalitionspartner Socialdemokraterna. Men det framgår liksom inte då han med en skådespelares påhittade yrvakenhet låtsas överraskad av att Apberget ska rivas.

Detta inte är första gången som Jacobsson är ute med en bitande skarp kritik – mot sig själv. I samband med utförsäljningsplanerna av Scharinska Villan var Jacobsson en av de röststarkaste kritikerna. Han hördes han. Samtidigt hade han, och hans eget parti, röstat för det lokalförsörjningsdirektiv som låg till grund för försäljningen. Då frågan om Scharinska kom upp våren 2012 satt Jacobsson, även vid detta tillfälle, i Kommunstyrelsens Arbetsutskott (Umeås regering). Och det var detta Arbetsutskott som tidigare (2009) gett ”go ahead” åt den s.k. försäljningslista på vilken Scharinska Villan ingick. Sådant ska en ordförande i Tekniska nämnden känna till. Jacobssons kritik, i samband med förslaget att sälja Scharinska Villan, var därmed riktad dels mot honom själv, dels mot hans egna partikamrater, dels mot regeringspartnern Socialdemokraterna.

För den som vet vilka som styr Umeå (dvs Vänsterpartiet och Socialdemokraterna) kan Jacobssons allt oftare och allt upprördare kritik mot sig själv, sitt parti och sin koalitionspartner framstå som ett stycke lyckad vardagskomik. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att Jacobssons agerande i själva verket utgör en del av en Politisk Metod. En del av Vänsterpartiets Politiska Metod.

Metoden har två sidor. Den ena sidan går ut på att Vänsterpartiet vill vara med då det är kul att styra kommunen. Den andra sidan går ut på att kritisera beslut som umeborna inte gillar. Eftersom umeborna inte gillade flytten av Stadsbiblioteket var V emot den. Före valet. Sedan erbjöds man att styra stan med S. Detta innebar att V gjorde en helomvändning och stödde flytten. De stödde sedan skrytprojektet Kulturhuset/väven på kajen dit stadsbiblioteket ska tvingas flytta. Det innebär också att V ansvarar för nedskärningar på nattpersonalen inom äldreomsorgen. Detta i utbyte för att (V) har fått en kommunalrådspost, andra politiska positioner och utrymme i media – som alla kommunalråd får.

Men ibland blir det alltså tungt att styra. Och då (V) nu sitter i koalition med (S) kan partiet inte bara byta position som de gjorde i frågan om Stadsbiblioteket för att få styra tillsammans med (S). Därför har Vänserpartiet utvecklat en ny svekmetod. Den Dubbla Svekmetoden. Å ena sidan röstar man med S även för det folk inte gillar. Å andra sidan går man ut och kritiserar de egna besluten. Detta innebär att man dels sviker Umeborna, t ex man röstar för förslag som försämrar luften i Umeå. Å andra sidan sviker man sin Koalitionspartner (S) eftersom man låtsas att ”kommunen” (alltså S) är det parti som står för det obekväma. Exempelvis en ändlös rad av brott mot miljölagarna.

Vänsterpartiet räknar kallt med att få umebor vet att V själva tillhör kommunens regering. Detta är förstås djupt oärligt och förutsätter att ingen – varken journalister eller andra politiska partier – sticker hål på bubblan.

Inför den budget som ska tas den 28 oktober har jag många önskningar. Låt mig nämna två små:

* pengar så att Apberget snart står på plats igen så att jag och andra kan stå där – många tycker faktiskt att jag hör hemma på Apberget, så det så!

* att Lasse Jacobsson, och Vänsterpartiet, efter alla tillfällen, slutligen besvarar den fråga Hamlet grubblade över: ”to be or not to be” en del av Umeås regering?

Nazisterna skadade minst tre umebor med blodvite som följd

Den våldsinriktade nazistorganisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) gjorde ett misslyckat försök att hålla torgmöte på gågatan i Umeå idag, lördag 7 september. SMR lyckades inte eftersom hundratals umebor samlades inom några få minuter och började ropa ”inga nazister på våra gator”. SMR förnekade sig inte. Minst tre personer som stod utanför Åhléns ingång skadades av glassplitter från flaskor kastade av nazisterna med blodvite som följd. SMR-medlemmarna gjorde även utfall och angrep umebor med flaggstänger.

Arbetarpartiet, som hade torgmötestid med anledning av slutspurten inför folkomröstningen om sjukvården, höll ett improviserat anförande om SMRs våldsamma historia inför ett hundratal applåderande lördagsflanörer.

Det hela slutade med att nazisterna eskorterades bort av Polisen mellan de uppåt 500 uppretade umeborna.

Man är stolt över att vara umebo idag, med tanke på den starka och snabba reaktionen mot nazisterna från vanliga lördagsflanörer. Jag kommer själv att sluta upp på Rådhustorget på måndag kl 18. Då samlas ”Umebor Mot Nazism”.