Vi här nere – och dom där uppe

Idag debatterades en utförsäljning av en del av AB Bostadens bestånd i Umeå. Detta är ett krav som Allianspartierna bygger stora delar av sin valrörelse på. Alliansens logik är följande: Vi har bostadsbrist. För att få råd att bygga nya lägenheter måste AB Bostaden sälja ut gamla lägenheter. Solklart, kan tyckas vid en ytlig anblick.

Men den som sätter sig in i frågan inser att Alliansen bluffar. Umeå är en växande stad. AB Bostaden har 99,7 % täckning på sina hyresrätter ifjol. Detta göra att nya byggprojekt i Umeå inte går med förlust. Hyrorna från hyresgästerna täcker både kostnad för lån, underhåll och drift. Man behöver alltså inte sälja ut för att bygga nytt. Man kan göra som alla andra i en modern ekonomi (villaägare, bostadsrättsinnehavare osv) dvs låna till nybygget och sedan betala tillbaka lånet under fastighetens livstid.

AB Bostaden är dessutom ett extremt välmående företag. Detta beskrivs av följande tabell:

Av tabellen framgår att marknadsvärdet på AB Bostadens fastigheter ökat med 1800 miljoner under åren 2010-2012. På samma tid ökade belåningen med enbart 187 miljoner. Detta innebär att företagets reella förmögenhet ökade med 1613 miljoner, eller 41,5 %, på dessa år. Detta är en fantastisk förmögenhetstillväxt. De som hävdar att AB Bostaden skulle vara ett skuldtyngt företag är helt enkelt ute i ogjort väder. Det är häpnadsväckande att Alliansen baserar stora delar av sin valrörelse på en uppenbar bluff.

S slår följe med Alliansen

Tyvärr har även Socialdemokraterna övergett sitt motstånd till utförsäljning av allmännyttans lägenheter. S har dock en annan , och mindre ideologisk, vinkling. S hävdar att man måste sälja ut för att få råd att rusta upp lägenheterna. Men även detta argument är tunt.

Tack vare sin goda ekonomi kan AB Bostaden nämligen låna pengar till lägre ränta än de allra flesta andra bostadsbolag. Detta gör att Bostaden kan renovera lägenheterna till en billig penning – jämfört med andra aktörer på marknaden. Detta i sin tur innebär att om det finns köpare till fastigheterna så vill de köpa av tre olika anledningar:

1) De köper fastigheterna för att medvetet dra ned på underhållet (jämfört med AB Bostaden) – vilket på sikt innebär att fastigheterna förfaller.

2) De köper fastigheterna för att Bostaden säljer till ett underpris – alltså en sorts gåva från skattebetalarna till privata företag

3) De köper med inriktningen att omvandla hyresrätter till bostadsrätter. Bostadsrätter kan nämligen pga fördelaktiga skatteregler (ex ROT-bidrag) rustas upp för en billigare penning än hyresrätter. Detta skulle innebära att antalet hyresrätter i staden minskar vilket i sin tur drabbar möjligheten för ungdomar att skaffa sitt första boende. Med tanke på universitetet är detta ingen positiv väg att vandra.

Arbetarpartiet anser att AB Bostaden har en tillräckligt god ekonomi för att själva rusta upp de lägenheter som behöver rustas upp. Vi ser ingen vettig anledning till att sälja ut. En gång i tiden var detta självklarheter inom Socialdemokraterna. Att man nu övergett motståndet till utförsäljningar av allmännyttan är historiskt – i negativ bemärkelse.

Som kommunfullmäktigeledamot får man ofta telefonsamtal från folk som vill veta saker eller berätta saker. Vi blev uppringd av en person som berättade att Umeå kommun rekryterade viss personal genom bemanningsföretag. Detta är mycket oroväckande med tanke på att bemanningsanställda oftast har sämre anställningstrygghet, arbetsvillkor och lägre lön än de tillsvidareanställda på samma arbetsplats. Det har visat sig att bemanningsanställda tjänstemän i snitt har löner som är 20-25% lägre än motsvarande personal hos kundföretagen, detta enligt en artikel från DN(14/2 2012).

Detta föranledde Arbetarpartiet att skriva en interpellation till personalutskottets ordförande Christer Lindwall(s) för att ta reda på i vilken utsträckning kommunen använder bemanningsföretag, som behandlades på dagens kommunfullmäktigemöte.

Det visade sig att kommunen använt bemanningsföretag sedan 2010 inom områden som t.ex förskola, skola, kultur, administration, driftspersonal m.m. Under 2013 har antalet inhyrd personal inom förskola och skola rört sig om mellan 1-15 personer per dag, i snitt 5-7 personer per dag, för att täcka upp tillfälliga vikariebehov som kommunen ej kunnat lösa själv. Debatten blev lite tvetydig. Å ena sidan försvarade Lindwall (S) kommunens användande av bemanningsföretag med att eleverna annars skulle få ha lärarlösa lektioner. Med tanke på omfattningen, i snitt 5-7 personer per dag, så är det utan tvekan befogat att kommunen inrättar en egen vikariepool bestående av personal som är tillsvidareanställd av kommunen, med den anställningstrygghet och kontinuitet det innebär.

Å andra sidan fick jag gehör i debatten av andra Socialdemokrater. Bland annat av socialnämndens ordförande Eva Adersson(s), som poängterade hur negativt det är med bemanningsföretag inom äldreomsorgen med tanke på verksamhetens behov av kontinuitet, alltså att personal och brukare över tid lär känna varandra. Det var också glädjande att höra att man inom socialnämnden ser över möjligheten att inrätta en vikariepool.

För och grundskolenämndens ordförande Margareta Rönngren(s) berättade att man även inom sitt verksamhetsområde överväger en vikariepool.

Det är inte ofta man känner att de frågor som man driver i kommunfullmäktige ger omedelbar verkan . Men den här hösten har Arbetarpartiet lyckats sätta fingret på problem med vikarier och bemanningsföretag. Något som nu verkar kunna leda till konkreta förbättringar. Det är vi glada över.

Nästa fråga är huruvida de utländska företag som jobbar med bygget av Kulturväven betalar schyssta löner och ger bra anställningsvillkor till sina anställda.

På kommunfullmäktige den 25 november beslutades om en fördjupad översiktsplan för den s.k. Universitetsstaden. I planen (sid 39) konstateras helt riktigt att planområdet har för få grönområden och parker. Ändå ingår det i planen att dra en väg genom sjukhusparken – men också att uppföra stadsbebyggelse på Hamrinsberget.

Detta är ytterligare ett exempel på att förtätningstänkandet i Umeå gått för långt. Ja – det är bra att man bygger på höjden för att minska behovet av transporter. Men SAMTIDIGT: man måste bevara grönområden i en sådan omfattning att stadsmiljön inte försämras väsentligt. Tyvärr verkar dagens kommunledning (S, V och Allianspartierna) inte bry sig om behovet av gröna lungor i staden. Man vill bygga på Hamrinsberget, på Lundåkern (längs cykelvägen mot Backenkyrkan), på Rosendalsparken osv…

Just Hamrinsberget har en fantastisk potential. Förr fanns här dansbanor och en liten hoppbacke. Med en satsning på att öka tillgängligheten skulle Hamrinsberget kunna bli Umeås mest uppskattade grönområde – och en tillgång för både universitetet och sjukhuset.

Men icket – istället har Balticgruppen fått option på att ”köpa och utveckla” Hamrinsberget. Efter radhusen på Utopia: är Hamrinsberget stället för Umeås nästa gräddhylla?

Just när jag trodde att det inte var möjligt – nu har kommunledningen ytterligare ett skrytprojekt på gång!

I måndags antogs en översiktsplan för Universitetsstaden i kommunfullmäktige. Universitetsstaden är området från Holmsundsvägen till Nydalasjön. En av de lysande idéerna i planen var att bygga ett 30 km skidspår rakt genom området. Det finns bara ett litet problem med detta: det blir ohyggligt dyrt. Anledningen är förstås att man måste bygga tunnlar och broar, under och över, alla vägar i området. Övergångar som ska vara dimensionerade för en diskmaskin.

40 miljoner ska kalaset kosta!

Det är förstås helt makabert – om man betänker att kommunledningen samtidigt skär ned på lekparker, renovering av skolor, äldreomsorg osv.

Planen menar till och med att skidspåret ska göra att folk börjar åka skidor till jobbet!  Kanske tror man att skidor ska ersätta biltrafiken. Men vill man minska bilåkandet vore det ett långt bättre initiativ att inte skära ned på plogningen av cykelvägarna, som är ett annat av kommunledningens förslag. Detta vore dessutom billigare än 40 miljoner.

Vill man bygga ett 30 km långt skidspår kan man med fördel göra det i I20-skogen – för en betydligt billigare penning.

Enligt tidningen Arbetarskydd är cancer två gånger så vanligt bland brandmän som bland befolkningen i övrigt. Det gäller bland annat testikelcancer, prostatacancer, olika former av blodcancer och malignt melanom. Detta trots att de allra flesta brandmän undviker riskfaktorer för cancer som t.ex. övervikt, stillasittande liv, rökning osv. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att orsakerna bakom de höga cancertalen bland brandmän är den utsatta arbetsmiljön. Rökgaser innehåller nämligen en lång rad cancerogena ämnen. Gaserna kan man få i sig genom andningsorganen, men de cancerframkallande ämnena kan man även få i sig genom huden om man exempelvis använder kläder som har absorberat cancerogena ämnen.

En rad förbättringar har genomförts vad gäller sanering av utryckningskläder och annan utrustning. En åtgärd som ännu saknas på Umeå brandstation är ett s.k slussrum, som har en kraftig ventilation som suger ut giftiga partiklar ur kläder och annan utrustning. Liknande slussrum finns på de flesta moderna brandstationer, exempelvis i Örnsköldsvik.

Med anledning av detta så skrev vi i Arbetarpartiet en interpellation, som frågar om Umeå kommun kommer bygga ett slussrum på brandstationen, till tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobsson(v), som behandlades på gårdagens kommunfullmäktigemöte.

Här hände något tråkigt. Trots att brandmännen är en av de mest studerade yrkesgrupperna i världen hävdade tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobsson att det inte fanns bevis på att just svenska brandmän skulle vara utsatta för cancer. Ute i världen så har tre länder accepterat cancer som en arbetsskada för brandmän. Mycket pekar också på att brandmän i Sverige är ännu mer utsatta för cancerogena gaser än sina internationella kollegor. Detta har att göra med att den höga standarden på svenska byggnader innebär att Sveriges brandmän rökdyker i större utsträckning än i de flesta andra länder.

Kampen för ett slussrum för Umeås brandmän fortsätter!

På sistone har kostnaderna för bygget och driften av kulturväven debatterats flitigt. Så även på dagens kommunfullmäktigemöte. De ursprungliga byggkostnaderna på 700 miljoner har ökat till 915 miljoner. ”Det har väl varit allmänt känt att huset skulle kosta 915 miljoner”, tyckte Lennart Holmlund.

Men enligt protokollet från kommunfullmäktigemötet i januari 2011 så beräknades byggkostnaderna för kulturväven hamna på 650-700 miljoner. Det var utifrån de premisserna som alla partier, utom mitt parti, Arbetarpartiet, röstade för bygget av kulturväven. Det var den allmänt vedertagna kostnadskalkylen som frågan diskuterades utifrån, i kommunfullmäktige såväl som hos allmänheten.

Holmlunds påstående är en efterhandskonstruktion! Det har aldrig funnits något material tillgängligt för samtliga kommunfullmäktigeledamöter och allmänheten som antytt att det skulle tillkomma ytterligare byggkostnader utöver de 700 miljonerna innan beslutet togs. Handlingarna från kommunfullmäktigemötet i januari 2011 talar sitt tydliga språk; byggkostnaderna skulle hamna på 650-700 miljoner. Inte ett ord nämns om att ytterligare byggkostnader skulle tillkomma.

När det gäller Kulturhuset verkar eftertankens kranka blekhet (läs umebornas missnöje med skrytprojekten) ha drabbat några av företrädarna från andra partier.

Jan-Olov Carlsson, fackligt aktiv och representant för (v), sa i debatten, ”Jag är ju en av de som gillar det här projektet, men det betyder inte att jag inte kan ha kritiska synpunkter.” Anders Sellström ställde en fråga, som var lagom kritisk, till hur projektet genomförts. Han ondgjorde sig över kostnaderna för bevarandet av Stallet i samband med bygget av kulturväven. ”Det kostar att bevara saker och ting.” Kostnaden var alltså inte att bygga det nya huset, utan att bevara det gamla! Att bevara stallet kostar enligt uppgift 45 miljoner, att bygga kulturväven kostar 915 miljoner. Snacka om att sila mygg och svälja kameler…

Vi har tidigare talat om att Kulturhuset Väven på kajen och ett Äventyrsbad i centrala stan riskerar att bli gökungar som äter annat ur boet som skola, omsorger och underhåll. Detta råder det inga som helst tvivel om. Sammantaget så kommer dessa två skrytprojekt att innebära ökade utgifter på cirka 120 miljoner per år för kommunen. Detta motsvarar ett kraftigt nedskärningspaket – år efter år, efter år, efter år…

Den hotande ekonomisk krisen i Umeå kommun är självförvållad.

Man upphör aldrig att förvånas vad gäller de lokala makthavarnas fullständiga brist på förståelse för Umeås kulturmiljöer.

Nu handlar det om sjukhusparken. I en översiktsplan, som ska beslutas om i kommunfullmäktige på måndag, föreslås att en bilväg ska dras rakt genom parken!!! I översiktsplanen definieras sjukhusparken inte ens som parkområde. Landstingsledningen vill dessutom riva den gamla lasarettsbyggnad som står intill parken.

Översiktsplanen är en enda motsägelse vad gäller parken. På sid 43 står det, helt riktigt, att Sjukhusparken “med de gamla byggnaderna från lasarettets första tid utgör en sammanhållen värdefull kulturhistorisk miljö, vilket borde beaktas vid planering av kompletterande bebyggelse.” På sid 40 står, också helt riktigt, att sjukhusparken är en unik “ lugn miljö och ger en känsla av avskiljdhet mitt i det omgivande bruset”. Jag kan lägga till att för mig är hotet mot sjukhusparken extra smärtsam. Jag växte upp i husen på Klintvägen. Parken var min lekplats under en stor del av barndomen. Här levde vi fan och fick bannor av grannarna. Här smet vi ner i lasarettets kulvertar och fick bannor av vaktmästarna.

Men nu hotas alltså parken av en bilväg. Och det vackra gamla lasarettet av rivning. Umeås makthavare förnekar sig inte. Maken till betongpolitiker – och betongbyggherrar – får man leta efter.

Det finns två Umeå. Denna blogg vänder sig till knegarnas Umeå. Till det Andra Umeå.

Den offentliga debatten domineras av makthavarna. Av det Första Umeå. Under många år har makthavarna satsat på skrytprojekt. Kulturhuvudstadsåret, Kulturhuset på kajen, renoveringen av Stadshuset – som det talats så tyst om. Och Äventyrsbadet. Viskats har det om en ny Evenemangsarena. Dagen efter att Umeå ”fått” kulturhuvudstadsåret skrev båda lokaltidningarna, i identiska ordalag, om att Umeå måste bygga en utomhusarena – stor nog att ta emot Bruce Springsteen. Så snackas det runt maktens fikabord. I det Första Umeå.

Runt fikaborden inom hemtjänsten, en av många mötesplatser för det Andra Umeå, är snacket annorlunda. Där vill personalen slippa cykla på oplogade vintervägar då blåsten får lemmarna att stelna. I vissa hemtjänstlag finns det bara bilar år var fjärde anställd. Även på vintern! En annan grupp knegare arbetar inom äldreomsorgen. Där vill personalen ha vikarier då deras arbetskamraterna är sjuka. Var fjärde sjukfrånvaro ersätts nämligen inte (i hemtjänsten är läget än värre). Resultatet blir en ständig underbemanning. Och en ständig överbelastning av knegarna. Detta syns i sjukfrånvaron.

Andra knegar på inom förskolan, skolan och sjukvården.

Där diskuteras frågor som vettiga kläder vid utomhusarbete, mindre klasser, behovet av mer tid per elev. Samt arbetsro. På vårdcentraler och på NUS handlar det om stress och överbeläggningar. Det talas också om behovet att rusta upp skolor och förskolor. På Volvo kastas 500 ut i arbetslöshet. För andra eller tredje gången. Dessa frågor dominerar samtalen runt fikaborden bland knegarna. I det Andra Umeå.

Under lång tid har makthavarna låtsats som om att det bara fanns ett Umeå. Deras Umeå. Kommunalråden reste långt och dyrt för att hämta inspiration. Och byggherrarna fick vinstgivande uppdrag – hemma i Umeå. Skrytprojekten lägger, tillsammans med nya köpcentra, höga bostadshus och hotell, grunden till en ”trafikinfarkt”. Luften som redan är farlig att andas kommer att bli än farligare. Men det nya är att skrytprojekten har skapat en kommunalekonomisk kris. Krisen är självförvållad. Den förvärras av att Volvo flyttar 500 jobb till Tuve och att IKEA dröjer.

Krisen synliggör plötsligt behovet av bilar inom hemtjänsten, vikarier vid sjukdom, arbetskläder, mindre klasser, högre personaltäthet, behovet att rusta upp förskolor och skolor. Detta eftersom dessa behov hamnar i motsatsställning till skrytprojekten. Krisen tvingar fram ett ställningstagande – ett vägval. Antingen makthavarnas Umeå. Eller knegarnas.

Umeå styrs av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Deras budget för 2014 innebär nedskärningar på hela 157 miljoner kr.

Två tredjedelar drabbar äldreomsorg, hemtjänsten och andra sociala verksamheter samt för- och grundskola, gymnasium och komvux (102 miljoner). Övriga 55 miljoner slår mot underhållet, av undervisningslokaler och andra fastigheter, mot gator, snöröjning och andra ”tekniska” verksamheter. Och mot brandkåren, vilket är särskilt olyckligt. Budgeten har av (V) beskrivits som ”vänsterpolitik”. Men V-S-budgeten betyder hårda slag både mot anställda, brukare och nödvändigt underhåll.

Nedskärningarna genomförs så här: då Umeå växer ökar antalet barn, elever, äldre, byggnader och gator. Detta kallas volymökning och kräver mer pengar om varje brukar ska få samma kvalitet av kommunens service.

Detta betyder att om antalet kronor till exempelvis äldreomsorgen ökar med tio procent, men antalet gamla ökar med 30 procent, så minskar kvaliteten i omsorgen. Detta är vad som kallas nedskärningar. Och V-S-budgeten innehåller just nedskärningar.

V och S lägger bl a ned projekt för totalt 86 miljoner: arbetslösa ungdomar får inte jobb inom kommunen, arbetsförhållanden inom äldreomsorgen blir inte bättre, ”sociala investeringar” till kommunens mest utsatta blir inte av. Dessutom: underhållet av fastigheter blir 33 miljoner mindre. Detta ska sedan läggas ovanpå att socialnämnden får mindre än volymökningarna krävt för att upprätthålla samma servicenivå. Detsamma gäller även för- och grundskola samt gymnasium.

Sammanlagt drabbas verksamheter inom förskola, skola, vård och omsorg av nedskärningar på ca 100 miljoner kr. Och de tekniska verksamheterna, inklusive brandförsvaret, drabbas av nedskärningar på ca 55 miljoner.

I framtiden kommer kulturväven på kajen och äventyrsbadet att ruinera Umeå kommun. Vår hälsning till V och S är: Att prioritera skrytprojekt före vardagsverksamhet slår mot knegarna.

Inget siffertrixande i världen dölja kan dölja detta.

2014 kommer att innebära ytterligare nedskärningar på kommunens basverksamheter. 150 miljoner i nedskärningar kommer att drabba både personal och brukare inom exempelvis äldre och barnomsorg, skola, snöröjning, underhåll av fastigheter och brandkåren. Där är blocken, S och V, och alliansen, slående överens.

Nedskärningarna genomförs trots att Umeå är en rik och välmående kommun. Under åren 2002-2013 har kommunen, inklusive sina bolag, gjort överskott på sammanlagt hela 2300 miljoner kronor. Det är helt unikt. Tidigare års överskott och pengar från de kommunala bolagens vinster kan användas för att stoppa nedskärningarna och satsa på skola, omsorger och tekniska verksamheter.

Men det finns ett hot mot Umeå kommun. Skrytprojekten, som de båda huvudblocken stöder, riskerar att på sikt ruinera kommunens ekonomi. Kulturhuset på kajen kostar 910 miljoner att bygga, varav kommunen står för hälften. Äventyrsbadet kommer kosta c:a 400 miljoner att bygga, med nuvarande kostnadskalkyl.

Byggkostnader är dock engångsutgifter, driftskostnader kommer att behöva betalas årligen. Kulturhuset på kajen, och ett äventyrsbad mitt i stan, skulle öka kommunens utgifter med 125 miljoner per år ! År efter år i all evinnerlighet!

Detta jämfört med att ha kvar stadsbiblioteket vid Vasaplan och dagens simhall vid Gammlia. 125 miljoner per år, år efter år, motsvarar ett nedskärningspaket, år efter år. För att bara ta ett exempel så räcker 125 miljoner till att anställa c:a 300 undersköterskor på heltid under ett år.

Skrytprojekten måste skrotas. Det är det enda sättet att ta ansvar för kommunens ekonomi på sikt.