Vi här nere – och dom där uppe

Jan Hägglund, ordförande Arbetarpartiet

2012-01-12

Ökad grundbemanning underlättar heltid inom äldreomsorgen

På kommunfullmäktige 19 dec ställde Arbetarpartiet en fråga till Christer Lindwall (S) som berörde ”Hela tiden projektet”. Vår fråga löd: Kommer projektet att leda till höjd grundbemanning inom äldreomsorgen?

Tanken med ”Hela tiden projektet” är att erbjuda heltidstjänster åt de som önskar. Detta i sig är lovvärt. Men risken är att projektet kommer att finansieras genom försämrade arbetsvillkor. Enligt tidningen Kommunalarbetaren svarade 73%  av tillfrågade sektioner inom Kommunalarbetarförbundet att det uppstått negativa effekter av olika projekt för att ge de anställda möjlighet att arbeta heltid. Några av de negativa effekter som har uppstått är bl a att:
–    all arbetstid inte har schemalagds och att det därför blir upp till personalen själv att försöka pussla ihop till en heltid,
–    varje enskild anställd tvingas jobba på fler arbetsplatser än sin hemavdelning,
–    det blir fler arbetspass på helger och fler delade turer,
–    att det blir kortare men fler arbetspass.

Christer Lindwalls behandling av vår fråga kring ”Hela tiden projektet” var aggressiv. Hans svar var också häpnadsväckande nonchalant mot den personal som är intresserad av om projektet leder till höjd grundbemanning. Lindwall vägrade helt enkelt att svara på frågan!

Och det var synd. För frågetecknen kring ”Hela tiden projektet” är många. Om man, utifrån gjorda erfarenheter, tittar på det avtal som slutits mellan Umeå kommun och Kommunal, finns anledning att känna viss oro. Det framgår exempelvis inte i avtalet a) hur mycket av arbetstiden som ska förläggas på andra arbetsplatser än den egna, b) någon maxnivå vad gäller hur många helger man ska jobba, c) om det finns begränsningar för hur ofta man kan tvingas jobba delade turer, d) hur många dagar en anställd ska jobba under en viss tidsperiod. Otydligheterna i avtalet riskerar att leda till en ökad flexibilitet – på arbetsgivarens villkor!

Vi anser att en reform som underlättar att få arbeta heltid borde kopplas ihop med en ökad grundbemanning inom äldre- och handikappomsorgen. Umeås kommunledning verkar utgå ifrån att det skulle vara något negativt med mer personal på en avdelning. Verkligheten är en helt annan. En demens-avdelning med 16 brukare och 4 personal får en helt annan karaktär med ytterligare en personal. Man får bättre möjligheter att ge brukarna en ”guldkant” i vardagen med t.ex. bakning, matlagning och lugnare miljö vid måltiderna. En utökad arbetsstyrka kan innebära skillnaden mellan en bra eller dålig dag för både brukare, personal och även anhöriga.

Prognoserna säger att Umeå kommunkoncern får ett överskott på 254 miljoner kronor 2011! Det innebär att Umeå kommun dels har råd att ge de anställda, inom äldre- och handikappomsorgen, som vill jobba heltid en möjlighet att göra detta, dels att koppla reformen till en ökad grundbemanning. Var det denna möjlighet som Christer Lindwall inte ville debattera?

2011-12-08

Snus och rökning – arbetsrätt och personlig integritet

 

Den 6 december beslutade Umeås Kommunstyrelse bl a att ”följa upp satsningen för tobaksfrihet, föreslå rökfri arbetstid under 2012 med sikte på tobaksfri arbetstid”. Beslutet väcker en rad mycket viktiga frågor. Frågorna har givetvis med hälsa och hygien att göra.
 
Men frågorna berör även arbetsrätt och personlig integritet.
 
Vi i Arbetarpartiet – som under våra tjugo år i Umeå Kommunfullmäktige (under namnet Rättvisepartiet Offensiv som vi alltså bytt mot Arbetarpartiet) – har diskuterat denna fråga tidigare. Vi har sedan tidigare en hållning i denna fråga. Vi känner oss förpliktigade att föra fram vår hållning i dessa tider av framstötar från arbetsgivarna – mot löntagarnas rättigheter. Men vi vill även få klart besked i en rad frågor. Av dessa båda skäl kommer vi att ta upp frågan på nästa kommunfullmäktige.
 
Måndagen den 19 december vill vi, tillsammans med tusentals anställda i Umeå Kommun, att Lennart Holmlund besvarar en rad viktiga frågor på mötet med Umeå Kommunfullmäktige.
 
Först vill vi säga: det är lovvärt att kommunen stöder anställda som vill sluta med olika former av tobaksbruk som snus och rökning. Men det ska ske genom frivillighet och stöd – inte genom förbud som uppmuntrar till någon form av ”angiveri”.
 
Snuset och personlig integritet
När det gäller snuset anser vi i Arbetarpartiet att kommunen inte ska lägga sig i huruvida de anställda brukar snus, eller inte brukar, utom genom att erbjuda stöd till de som anmäler att de vill ha hjälp med att sluta. Något annat anser vi vore att kränka den personliga integriteten. (Självklart ställer arbete i kök, och annan jämförbar verksamhet, särskilda krav på hygien som berör både snusning och annat – men det tror vi att alla redan är med på).
 
Rökning på fritid – en arbetsrättslig fråga av principiell natur 
Vi i Arbetarpartiet anser inte att arbetsgivaren ska kunna bestämma över vad de anställda gör på sin fritid. Det spelar ingen roll om det handlar om styrketräning eller rökning. För oss utgör detta en arbetsrättslig principfråga. Arbetsgivaren ska inte kunna bestämma över de anställda gör på deras fritid – även om vi anser att det vore positivt om alla människor klarade av att sluta röka frivilligt – med hjälp av stöd.
 
Är lunch fritid?
Lunchen har en speciell ställning, bl a rent arbetsrättsligt. Är lunchen att betrakta som arbetstid eller som fritid? Det finns motsägelsefulla signaler.
Å ena sidan: när det gäller försäkringsfrågor, eller arbetsgivarens rätt att under vissa omständigheter ändra på tidpunkten för när lunchen tas ut, tyder detta på att lunchen inte är att anse som ren fritid. Å andra sidan: den anställde har, enligt §15 Arbetstidslagen, rätt att lämna arbetsstället under vissa uppehåll i arbetet (lunchen). Och då kan den anställde välja att vistas på allmän plats. Detta antyder att lunchen är att anse som fritid – åtminstone vad rökning anbelangar – för på allmän plats får man röka.
 
Den anställde måste få bestämma på sin fritid
Om lunchen är fritid så kan vi i Arbetarpartiet inte acceptera att arbetsgivaren tar sig rätt att bestämma vad de anställda gör på sin fritid. Sedan spelar det ingen roll om det handlar om nyttiga saker som att styrketräna eller mindre nyttiga saker som att röka. Det är inte detta som frågan handlar om! Det handlar om ifall arbetsgivaren ska kunna bestämma vad den anställde gör på sin fritid! Eller inte. Detta måste klarläggas. Och för att detta ska kunna klarläggas måste lunchens ställning – rent arbetsrättsligt – klarläggas en gång för alla.
 
Vad är det som gäller för rökningen?
Men kan vi inte läsa att Åsa Ögren, S, säger att frågan om att försöka förhindra rökning inte gäller för lunchen. Jo! Men det vi då får läsa är vad Åsa Ögren tycker. Tycker just nu! Men när frågan väl kommit upp så passar det alldeles utmärkt att vi tar reda på vad som verkligen gäller – rent arbetsrättsligt. Idag. Och till dess lagarna ändras. Detta så att vi får vet på vilken grund vi står på då vi diskutera rökningens framtid. Det är därför som vi tar upp följande frågor.
 
 
Frågor som måste klargöras i fullmäktige måndag 19 december:
1. Kommunstyrelsens majoritet (S och V) måste klargöra sin syn på lunchens ställning rent arbetsrättsligt: betraktar S och V lunchen som arbetstid eller fritid,
 
2. S och V måste klargöra sin syn vad gäller följande: har en anställd som lämnar sitt arbetsställe under lunchen och vistas på allmän plats – exempelvis på Rådhustorget – har rätt att röka eller snusa. 
 
3. Alla måste få veta om det har framkommit någon påtaglig opinion bland kommunens anställda, brukare eller anhöriga med krav på att snuset ska bort?
 
4. Kommer bruk av tobak (ett bruk som inte innebär regelbrott) att missgynna anställda vid ett anställningsförfarande, vid en framtida befordringsgång eller i något annat avseende inom Umeå Kommun?
 
5. På vilket sätt kommer kommunen att stötta de som vill bli kvitt sitt tobaksberoende?
 
6. Hur mycket pengar är avsatt till detta friskvårdsarbete?

 

2011-12-01

Naturområden på Holmön hotade av omfattande exploatering

Vindkraft är en viktig förnyelsebar energikälla. I syfte att bidra till en utbyggnaden av vindkraften har Umeå kommun med angränsande kommuner upprättat och antagit en tematisk översiktsplan för utbyggnaden av vindkraften inom kommunerna. Ett tillägg till översiktsplanen antogs år 2010. Av den antagna översiktsplanen framgår att inom Umeå kommun är 8 områden utvalda som ”riksintresse för vindbruk”. Syftet med översiktsplanen är att ”ta fram gemensamma riktlinjer för etablering av vindkraftsanläggningar och att ge förslag på utbyggnadsområden för vindkraft i Umeåregionen ” (sid 7).
 
I översiktsplanen sägs att: ”det bedöms inte nödvändigt att inom planeringsperioden välja andra platser än vad som föreslås i planen. Exploatörer med intresse för andra områden bör därför tydligt motivera varför avsteg från planen behöver göras.”
 
I nämnda plan ingår inte ögruppen Holmöarna som ett av de föreslagna utbyggnadsområdena. Trots detta pågår sedan några år en projektering för storskalig, industriell utbyggnad av vindkraft på Holmön genom företaget Slitevind AB. Det handlar om planer på att bygga 29 stycken 180 meter höga vindkraftverk på ön. Markavtal har under åren skrivits med ett stort antal markägare.
 
Holmöarna är utsett till riksintresse för kulturmiljö och friluftsliv. Lokalt är ögruppen viktig som Umeå-regionens rekreationsområde. Särskilt då Umeå förväntas växa ytterligare under kommande decennier. Vindkraftsparken, med de 29 vindkraftverken på 180 meter, riskerar att bli ett kraftigt ingrepp i den unika naturen och kulturhistoriska miljön på Holmön. Med tanke på detta bör eventuella vindkraftsexploatörer hänvisas till något av de andra åtta områden i kommunen som redan avsatts som ”riksintresse för vindbruk”.
 
Mot bakgrund av den tillväxt som väntas inom Umeåregionen under de kommande decennierna framstår det som mindre framsynt och strategiskt att inte slå vakt om detta unika och opåverkade skärgårdsområde. Bevara Holmön!

2011-11-21

Bryter Umeå kommun mot sin egen alkoholpolicy?

I VK (9-16 nov) publicerades en artikelserie om den representation som förekommer inom Umeå kommun.
 
”Lyxiga middagar på Rex med partitoppar och företrädare för de största företagen i Umeå. Så ser den typiska bilden ut när VK granskat representationen hos Umeå kommuns Näringslivsservice”, skriver tidningen.
 
Tidningen konstaterar också att minst var femte representationstillfälle innehåller alkohol. Alkohol har förekommit vid åtminstone tre luncher under den kontrollerade perioden. Ett av kvittona som publiceras i VK presenteras som ”Hockeyuppladdning på Scandic”. Sju personer, tre kommunalråd och fyra företagsledare, förekommer återkommande i representationskvittona. Representanter från mindre företag mindre ofta.
”- Det låter inte som att det är enligt policyn”, säger Marie Sandström-Öhberg som är ordförande i kommunrevisionen till VK angående lunchrepresentationen.
 
I en jämförelse med grannkommunerna verkar Umeå sticka ut när det gäller alkoholrepresentationen. ”Det normala är att man representerar dagtid och då är det ingen alkohol”, säger Inger Nilsson, personalstrateg i Lycksele kommun till VK. Rolf Edlund, kommunjurist i Skellefteå säger till VK att Skellefteå inte kommer i närheten av den alkoholfrekvens som verkar gälla i Umeå. I Ö-vik gäller att representationen i princip ska vara alkoholfri även om undantag kan göras vid speciella tillfällen.
 
Detta ställer en rad frågor som kräver svar från Lennart Holmlund och andra toppolitiker:
 
– Varför har Umeå kommun en mer frikostig syn på alkoholrepresentation än grannkommunerna Ö-vik, Skellefteå och Lycksele?
– Varför förekommer alkoholrepresentation under dagtid i Umeå kommun?
– Bryter Umeå kommun mot den egna alkoholpolicyn?

2011-10-13

S ovh V:s bojkott av SVT:s partiledardebatt stort misstag

Efter helgens partiledardebatt i SVT:s Agenda undrar man om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet verkligen vill besegra Reinfeldt? I programmet deltog nämligen alla riksdagspartiers ledare – utom Juholt och Ohly. De bojkottade programmet (!). Argumentet var att de inte ville stå för nära Jimmie Åkesson – i TV-studion. Men viktigare är väl att inte stå för nära SD utanför studion som exempelvis genom det utspel om temporära medborgarskap som Illmar Reepalu just gjort.
 
Bojkotten var ett stort misstag – av två skäl: Först lämnade man tittare och väljare utan ett politiskt alternativ till Alliansregeringen. Detta samma vecka som både S och V presenterat sina s.k. skuggbudgetar. Sedan lämnade man fältet fritt för SD-Åkessons rasistiska argumentation.
 
De ökande klassklyftorna, massarbetslösheten och bristen på åtgärder för att försvara industrijobben är misslyckanden som visar att Alliansregeringen bör få sparken i valet 2014. Det är något som arbetarrörelsens olika delar bör kunna ena sig om. Låginkomsttagare, sjukskrivna, arbetslösa och andra som drabbats av Alliansregeringens politik har rätt att kräva av arbetarrörelsens partier att de åtminstone försöker presentera ett politiskt alternativ till högerpolitiken. Och att de bemöter SD:s rasism. Tack vare sin bojkott misslyckades S och V i båda dessa uppgifter. Om Reinfeldt ska kunna besegras i valet 2014 krävs skärpning – och ett program som slår vakt om jobb och arbetsvillkor inom både industrin, skola-vård-omsorg samt privat service.
 

2011-09-27

Vägval Umeå

Umeå stod inför ett val för 50 år sedan. Utveckling eller tillbakagång. Kraftsamlingen gav utdelning och både Regionsjukhus (Nus) och Universitet hamnade i Umeå. Dessa två tillväxtmotorer har inneburit massor av jobb, kunskaper och dragit till sig nya verksamheter. Tillsammans har dett gett en befolkningstillväxt på ca 1 000 personer per år.

Nu står Umeå åter inför ett vägval. Liksom för 50 år sedan vill vi börja med en satsning på jobben. Vi anser att framtiden ska formas genom en ny industriell generation för grön produktion. Umeå har förutsättningarna: univesitetens forskning, ett kluster av skogsteknikföretag samt skogsråvaror. Ett genombrott är fullt möjligt när det gäller framställning av miljövänligare energi. Detta skulle lägga grunden för en helt ny bransch med gröna industrijobb, bättre miljö och ökade skatteinkomster som även säkrar jobben inom vård-skola-omsorg.

Våra motståndare börjar med att slå fast ett orealistiskt befolkningsmål. Bakgrunden är att allt mer av utvecklingen i Umeå styrs av spekulanterna inom bygg- och fastighetssektorn. Det finns en ”maktens triangel” bestående av a) några tunga politiker, b) bygg- och fastighetsbolagen, c) Västerbottens-Kuriren (VK). Den politiska och ekonomiska makten har gift sig – och tagit media som gemensam älskare. Låt oss titta på relationerna!

Kommunen har miljardaffärer ihop med det dominerande fastighetsföretaget Balticgruppen. De tu bygger nu tillsammans Kulturhuset på kajen. För att gynna sin partner Baltic tvångsflyttas Stadsbiblioteket till kajen. Baltic har också en miljard-”affär” ihop med VK. Detta par har bildat ett gemensamt fastighetsbolag värt nära två miljarder. Syftet är att tjäna pengar genom att påverka Umeås omvandling.

Läs om Arbetarpartiets alternativa plan för Umeå i senaste Umebladet – klicka här!

2011-09-23

Lögnen om 200 000 invånare i Umeå

Om målet på 200 000 invånare år 2050 ska uppnås krävs att kommunen ökar sin tillväxt dramatiskt. Umeå har under perioden 1969-2010 växt med, i genomsnitt, 1 174 invånare per år. Om målet ska uppnås krävs att kommunen ökar med 2 113 per år, varje år, under de kommande 40 åren.

Ökningstakten måste alltså fördubblas. Men detta mot bakgrund av en nedgång i ekonomin som av många ekonomer beskrivs som historisk. Många talar om ett decennium innan obalanserna inom världsekonomin återställts.

Umeås tillväxt under de senaste 40 åren har baserats på offentlig sektor. Det handlar om arbetsplatser som de två universiteten och Universitetssjukhuset. Men den nya ekonomiska krisen kommer att slå mot offentlig sektor. Runt om i Europa lanserar regeringar gigantiska nedskärningspaket som drabbar offentlig sektor. Umeå kommer inte att kunna räkna med nya stora offentliga investeringar, av typen universitet eller NUS, under de kommande 40 åren. Inte heller den svenska exportberoende privata sektorn kommer att kunna komma undan krisen. Under krisen 2008 var Sverige ett av de länder i världen som drabbades hårdast – just på grund av landets exportberoende. (Motsvarande 50 % av BNP går på export) Några nya Komatsu Forest eller Volvo Umeverken kommer inte att etableras i Umeå inom överskådlig tid. Även om detta vore önskvärt.

Arbetarpartiet är inte ensamma om att anse att målsättningen om 200 000 invånare år 2050 är orealistisk. Folkpartiet, C och Mp tror inte heller på målet.

Men vi var de enda som röstade emot de översiktsplaner som bygger på denna målsättning. Skälet var att det är med hjälp av målet om 200 000 invånare till 2050, som en hel rad hänsyn kan kastas överbord.

Exempel: Centrala Umeås identitet har under mer än hundra år byggt på att bebyggelsen ska vara högst fyra våningar. Detta har inneburit en trivsam atmosfär där höga hus inte kastat sina skuggor över parker och torg. Nu försvinner så gott som alla restriktioner när det gäller höjden på bebyggelsen i de centrala delarna. Men även andra begränsningar får stryka på foten: det blir lättare att bygga nära havet och älven, vilket är byggherrarnas dröm, men som riskerar att hindra tillgängligheten till vatten för många andra.

Det kommer att bli lättare att riva både enskilda byggnader, och bryta upp sammanhållningen i hela stadsdelar, vars kulturhistoriska intresse ligger i just att området utgör en helhet. Umeås ansikte mot älven, med ett till största delen sammanhållet och äldre utseende, har redan angripits av Balticgruppen och kommer att vara extra utsatt för byggkapitalets planer. Även miljön drabbas. Redan idag är luften farlig att andas i centrala Umeå. Dessa planer förutsätter att det koncentreras ytterligare 15 000 invånare inom centrumfyrkanten, öst- och väst på stan samt södra delen av Haga. Detta kommer sannolikt att göra luften i Umeå ännu farligare att andas.

Tegssidan får inte glömmas bort. Om IKEA placeras söder om Teg så kommer Umeå att få ett fjärde externt köpcentra. IKEA borde istället hamna på Klockarbäcken med sin karaktär av sällanköpshandel. Arbetarpartiet vill istället att dagens E4:a på Teg grävs ned, och överdäckas, så att bostäder, affärer och kaféer kan byggas ovanpå. På Tunnelbacken går trafiken idag nere i en tunnel och husen ligger ovanför. En sådan lösning skulle binda samman det idag uppstyckade Teg.

Sammanfattningsvis: om översiktplanerna inte stoppas så kommer Umeåsidan att förlora sin identitet. Och Tegssidan inte att återfå sin. Kommunens invånare blir förlorarna. Segrarna blir byggkapitalet.

De partier som röstat för Översiktsplanerna tror inte själva på de befolkningsmål som planerna bygger på. Detta gör deras agerande ännu värre. De ger byggkapitalet fria tyglar trots att de själva inte tror på det grundläggande argumentet för detta.

2011-08-30

Finansieringen av Kulturhuvudstadsjippot

Denna interpellation (fråga) ställde mitt parti i kommunfullmäktige i måndags 29/8:

I VK den 22 juli kräver Lennart Holmlund ”klara besked om höstens planer för Kulturhuvudstadsprojektet.” Holmlunds oro gäller framför allt att de externa intäkterna till kulturhuvudstadsåret fortfarande är obefintliga.

Budgeten för K-14 projektet har 410 miljoner på utgiftssidan. Dessa 410 miljoner i utgifter motsvaras hittills av intäkter på ca 115 miljoner. (Ca 100 miljoner kommer från Umeå kommuns skattebetalare och 15 miljoner från EU:s skattebetalare). Knappt 300 miljoner saknas alltså.

Av detta underskott på 300 miljoner hoppas Umeå kommun att staten ska täcka ca 170 miljoner. Enligt VK (17/6 2010) har det statliga kulturrådet diskuterat två olika nivåer på det statliga stödet till K-14året: antingen en nivå motsvarande 30 % av totalbudgeten (dvs ca 125 miljoner) eller en nivå motsvarande kommunens egen insats (dvs ca 100 miljoner).

Om staten går in med 125 miljoner saknas fortfarande ca 175 miljoner i intäkter för att nå upp till de budgeterade 410 miljonerna. Detta motsvarar 42,7 % av hela budgeten.

I VK (22/7 2011) sägs att 50 av de saknade 175 miljonerna ska komma från näringslivet. Men mot bakgrund av de ekonomiska orosmoln som tornar upp sig vid horisonten, där bland annat Konjunkturinstitutet skrivit ned siffrorna för svensk tillväxt från ca 3 % till 2 %, måste möjligheterna till kultursponsring från näringslivet ha minskat avsevärt.

Det verkar finnas all anledning för umeborna att, precis som Lennart Holmlund, oroa sig för K-14 årets finansiering.

Med anledning av ovanstående undrar vi:

1. Finns några konkreta löften från näringslivet om sponsring av kulturhuvudstadsåret?
2. Finns några löften om pengar från andra instanser som exempelvis EU eller andra kommuner och landsting?
3. Ska ett eventuellt underskott för kulturhuvudstadsåret finansieras genom nedskärningar i programutbudet eller genom att Umeå kommun går in med ytterligare medel?
4. Hur kommer EU att reagera om nedskärningar i programutbudet motsvarande 40 % sker?

2011-08-26

Skuldvågen rullar vidare – välfärden hotas

Borgerligheten lyckades aldrig lösa krisen 2008. Däremot lyckades den skjuta upp krisen och förflytta dess tyngsta bördor från bank- och kreditsektorn till att huvudsakligen drabba skola, vård, pensioner samt underhållet av infrastrukturen som exempelvis vägar och järnvägar.

Krisen kan delvis liknas vid en vågrörelse, bestående av ett växande skuldberg, som utlöstes av finanskrisen. Skuldberget hade byggts upp inom bank- och kreditsektorn, genom en enorm utlåning i spekulativt syfte, mot liten eller ingen säkerhet. Man tjänar ju mer på att få tillbaka fem procent på en utlånad miljard än på en utlånad miljon, förutsatt att låntagaren kan återbetala sin skuld. Vilket alltså långtifrån alltid var fallet.

Likt en destruktiv vågrörelse drabbade skuldbördan nästan omedelbart övrig privat ekonomi. Volvos försäljning av lastbilar föll dramatiskt. Åkerier som behövde nya lastbilar kunde inte köpa eftersom de inte fick låna i ”åkeribanken”. Banken vågade inte låna ut pengar innan andra banker återbetalat sina skulder till ”åkeribanken” – vilket kunde dröja. Då liknande processer ägde rum inom hela privata sektorn blev resultatet fallande produktion och sysselsättning samt minskade skatteinkomster. För att få fart på hjulen i den privata ekonomin fångades skuldvågen upp – men bara tillfälligtvis. De enorma skuldberg som tyngde bank- och kreditsektorn överfördes sedan till offentliga sektorn, ofta genom utbyte.

Staten övertog de fordringar som bank- och kreditsektorn hade på skakiga företag som bara kunde återbetala delar av sina skulder, eller inget alls. Skuldvågen vandrade alltså, i form av tillgångar som ofta bara existerade på papperet, från bankerna till offentliga sektorn. Från staten till bankerna vandrade däremot värdepapper som vid denna tid ansågs vara det säkraste som fanns, statsobligationer. En stat ansågs nämligen alltid kunna betala sina skulder. Men vid denna tidpunkt började många länders statsskuld att växa i allt snabbare takt. Kopplingen till den skuldvåg som sattes i rörelse av finanskrisen är tydlig. Dels ökade staternas skulder genom kostnaden för att rädda kreditsektorn. Dels på grund av att minskad tillväxt och sysselsättning ledde till krympande skatteinkomster.

Den skuldvåg som, tillfälligtvis, fångats upp av den offentliga sektorn sliter sig här lös. Skuldvågen hade då också växt i styrka. Flera stater, som tillfälligt hade fångat upp skuldvågen genom att överta bank- och kreditsektorns dåliga fordringar, hotas nu själva att slukas av den kombinerade effekten från skuldvågen och nedgången i världskonjunkturen. Detta är bakgrunden till det desperata tonfallet i samband med diskussionen om eurozonens framtid.

Om borgerligheten får som den vill så återstår det andra steget i förflyttningen av skuldvågen. Det första steget gick ut på att överföra bankernas kreditförluster till staten i form av en kraftigt ökad statsskuld. Det andra steget går ut på att låta arbetarklassen betala av statsskulden genom kraftiga nedskärningar inom vård, skola, pensions- och socialförsäkringssystemen.

Arbetarpartiets mål är att så inte ska bli fallet. Vårt arbete för att bli en tredje, socialistisk, riktning inom arbetarrörelsen ska ses i detta sammanhang.

2011-07-30

Massmorden i Norge: Högerextremismens mål har alltid varit att krossa arbetarrörelsen

I samband med terrordåden i Norge kan man skönja en cirkel som sluts i kopplingen mellan högerextremismen och dess historiska attacker på arbetarrörelsen. En gång användes judehatet för att vinna gehör, nu är det rädslan för islam. Men det är fortfarande arbetarrörelsen som är målet.

Samhällets högerkrafter – monarkin, storfinansen och militären – försökte stoppa framväxten av arbetarrörelsen under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Detta betydde att med alla medel motverka fackföreningar, strejkrätt, socialdemokratiska arbetarpartier samt allmän rösträtt.

Men arbetarrörelsen var för stark. Idag är monarkin fråntagen sin makt. Militären finns i kasernerna och det finns demokratiska fri- och rättigheter. Idag angriper emellertid storfinansen återigen de demokratiska fri- och rättigheterna. Syftet är knäcka fackföreningarna och politiskt neutralisera de borgerliga arbetarpartierna. Detta för att kunna driva igenom en brutal politik för ökade klassklyftor med hög arbetslöshet och försämrad social trygghet.

Fascismen blev de högerextremas vapen under 1920- och 30-talen. Då befann sig kapitalismen, precis som idag, i en djup kris. För att stoppa arbetarrörelsens partier och den fackliga kampen, sänka löner och inskränka demokratiska fri- och rättigheter, blev det nödvändigt att använda allt mer brutala metoder. De högerextrema kontrollerade visserligen polis och militär i många länder, men det räckte inte. Skulle våld användas mot exempelvis fackföreningar måste våldet vara folkligt förankrat. Och polis och militär saknade folklig förankring, på arbetsplatser och i bostadsområden. Fascismens verkliga roll var att skapa en folklig förankring för användandet av våld för att krossa arbetarrörelsen. I vissa länder lyckades detta.

Den tyska fascismens (nazismen) sympatisörer samlades kring en rad frågor. Men hatet mot judarna en av viktigaste för att samla folk under nazismens fanor. Här smälte hatet mot judarna samman med hatet mot arbetarrörelsen. Den ekonomiska krisen som skapade miljoner desperata och ursinninga småföretagare och arbetslösa. Ur denna brygd lyckades de högerextrema skapa den nazistiska massrörelsen och genom denna uppnå sitt mål: att krossa arbetarpartier, fackföreningar och de demokratiska fri- och rättigheterna.

Hat mot judar utgör ingen självklar del av fascismen. I Italien och Spanien, för att ta två exempel, var det inte alls hatet mot judarna som utgjorde den nödvändiga hävstången för att skapa fascistiska massrörelser. Det folkliga stödet för fascismen, i Italien  och Spanien, växte fram med hjälp av andra hävstänger än den tyska nazismens judehat. Men oavsett hur fascismen växte fram var målet detsamma för högerextremisterna: att med våld slå sönder arbetarpartier och fackföreningar, att erövra statsmakten och avskaffa de demokratiska fri- och rättigheterna.

Idag tror inte många på en judisk världskonspiration. Men tio år efter terrorattacken mot World Trade Center 11/9 – och efter en våldsam propaganda mot muslimer – har de högerextrema skaffat en ny hotbild: ”den muslimska världskonspirationen”. Dagens högerextremister försöker sprida hat och rädsla mot muslimerna för att på den vägen skaffa sig ett folkligt stöd. Hävstängerna varierar i olika tidsepoker och länder med det långsiktiga, målet för högerextremisterna, även dagens, är att med våld krossa arbetarrörelsen. Det är just detta som den norske massmördaren – Anders Behring Breivik – har visat. Ett tydligare bevis än massmordet på 68 medlemmar i det norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund går inte att få.

Massmordet har också visat hur oerhört viktigt det är att bygga allianser, mellan arbetarrörelsen och de alltför ofta isolerade invandrare som härstammar från muslimska länder.

Låt oss ta vara på denna insikt.

2011-07-23

Uppdaterad: Terrordådet i Norge fyller oss med sorg demokratin måste försvaras underifrån – inte genom mer övervakning

Det norska samhället, och norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF, har drabbats av ett fruktansvärt slag. I skrivande stund (24/7) har 85 ungdomar hittats döda på ön Utöya där norska SSU hade sitt sommarläger. Sju människor har hittills dött av skadorna från bombexplosionen vid regeringsbyggnaderna i Oslo. Fler dödsoffer kan befaras då det fortfarande saknas ungdomar och då många offer ligger svårt skadade på sjukhus. Vi uttrycker vårt djupa deltagande. Medlemmarna i Arbetarpartiet, runt om i Sverige, vet att det finns människor bakom siffrorna. De som dödats på Utöya var någons son, dotter, syster, bror, kompis och politisk kamrat. De som dödats i Oslo var någons mamma eller pappa.

Vissa dåd är så stora och smärtsamma att dåden verkar kräva att vi sätter in dem i ett större sammanhang – med dramatiska åtgärder som följd. Från media i Sverige har vi redan hört rop på strängare övervakning av befolkningen i Norge. Men pekar verkligen sammanhanget, i vilket det fruktansvärda dådet i Norge ingår, på att mer av statlig övervakning är rätt metod?

Personen som gripits för massakern på ungdomarna, och som även blivit sedd i Oslo på platsen där bomben senare detonerade, beskrivs som en ”etnisk norrman”. Hans namn är Anders Behring Breivik. Norsk polis har betecknat Breivik som en högerkristen fundamentalist. Han har tidigare varit medlem i Fremskrittspartiet. Detta högerpopulistisk parti erhöll ca 23 % i det senaste riksdagsvalet. Massmordet liknar dock inte de övergrepp som är typiska för t ex svenska nazister: att i grupp och ofta berusade misshandla enskilda personer med annan etnisk bakgrund.

Istället påminner dådet om det dödliga våld som utförts av djupt störda skolelever, bland annat i Finland, och som riktats mot andra elever, lärare och slutligen mot gärningsmannen själv. Breivik anser sig vara en soldat, i krig med det mångkulturella samhället, med uppgift att rensa Europa från muslimer. Han var medlem i Frimurarna och såg Tempelriddarorden som ett verktyg för att förbereda en revolution och ett nytt världskrig, i Europa. Han ser Arbeiderpartiet som en del av den kulturmarxistiska eliten och som ansvarig för att ha släppt in muslimerna i Norge. Detta var Breiviks främsta skäl för angreppet på Arbeiderpartiet (socialdemokraterna) och dess ungdomsförbund AUF. Detta framgår av ett 1 500 sidor långt dokument som han publicerat. Men Breiviks förvirrade och våldsamma åsikter förs ofta fram på nätet. Frågan är varför just han satte sina blodiga planer i verket. På denna fråga kan inte övervakningskameror ge något svar.

Massakern innebär ett lidande som är svårt att begripa. Chocken kräver stora insatser för alla som drabbats så brutalt. Ett massmord på medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund inom arbetarrörelsen måste även ses som en politisk handling. Och måste få ett politiskt svar. Det bästa sättet att hedra de döda är att vi, som utgör olika delar av arbetarrörelsen, arbetar för att fler organiserar sig och tar ställning i de svåra samhällsfrågorna. Händelserna i Norge talar för sig själva. I ett tidigt skede tog en terroristgrupp på sig ansvaret för dådet – för att sedan snabbt avsvära sig detta. Men flera muslimer i Norge hann hotas, och misshandlas, innan gärningsmannens identitet blev känd. Så spänd var, och är, situationen.

Mer resurser till telefonavlyssning åt norska SÄPO? Nej, detta är inte slutsatsen av tragedin. Vad som måste understrykas är behovet av ett ökat engagemang, underifrån. Det enda skyddet, i den mån det går att förebygga ett förvirrat individuellt vansinne, är aktiva ungdomsförbund, fackföreningar och arbetarpartier. Missnöjet växer i ett samhälle där allt fler misslyckas och isoleras. Det gäller att kanalisera detta till en kollektiv kamp – för fler jobb och emot ökade nedskärningar. Vad som måste isoleras är rasism och den vanmakt som i värsta fall leder till det vi nu sett – en enskild persons vanvettiga terrorism i form av bomber och massmord.

Det ohyggliga som har hänt i Norge understryker en av våra uppgifter som socialister – att visa på hur samhället kan förändras till det bättre. Samtidigt som vi sörjer med de drabbade.

2011-07-14

Sommar, sol och missbruk

Sommaren är en underbar tid. Men det är också en farlig tid. Det är en tid då arbetslösheten blir uppenbar för alla ungdomar som inte fått sommarjobb. Det är också en tid då den nya alkoholkulturen slår ut i full blom. Det blir nämligen alltsvårare att hitta ett område i samhället där det inte förekommer alkohol. Proppfulla uteserveringar är en bild. ”After work” och ”efter plugget”-drickande är en annan. Varenda kvällstidning har en vin- och whiskeybilaga.

Ett annat område som dränkts in i alkohol är idrotten. För 20 år sedan serverades kaffe och korv i pauserna på matcher. Inom ungdomsidrotten arbetar många föreningar med olika drogförebyggande projekt. Samtidigt är andra föreningar helt beroende av alkoholförsäljning. Dyra arenor och proffsspelare måste finansieras. I Östergötland är hockeyarenan Cloetta Center länets största alkoholserveringsställe! Ofta bryter idrottsarenorna dessutom systematiskt mot alkohollagen för att kunna sälja så mycket alkohol som möjligt i pauserna.

Det är främst unga som drabbas när alkoholen görs till ett naturligt vardagsfenomen. Ta studenterna. En av tre studenter har en så hög alkoholkonsumtion att de riskerar alkoholskador. På Umeå universitet har krogarna satt i system att, vid terminsstarten, samordna sina öppettider så att det finns möjlighet att bli full på lokal varje dag i veckan. Till rabatterat pris. Studenternas alkoholkultur sipprar även ned till gymnasieeleverna. På Umeås gymnasieskolor är anslagstavlorna ofta fyllda av krogreklam. Detta trots att de ansvariga politikerna lovat att sådant inte ska.

Den ökade tillgängligheten på alkohol kombineras dessutom med en utbredd arbetslöshet, nedskärningar och ökad press på jobbet. Speciellt oroande är den höga ungdomsarbetslösheten. För den som inte har ett jobb att gå till, för den som inte känner sig behövd är alkoholen en större fara.

Den nya alkoholkulturen måste bekämpas – med drogfria alternativ. Arbetarpartiet (fd Rättvisepartiet Offensiv) har kämpat för att studentkårerna och kommunen ska samarbeta kring ett nattöppet kafé som ett alternativ till studentpubarna på Campus. Varje större stadsdel måste ha en fritidsgård med tillräckliga resurser för att kunna ha verksamhet även på somrarna. Fritidsgårdarna har en avgörande roll i det drogförebyggande arbetet. Dessutom måste det till krafttag mot krogreklamen på gymnasieskolorna.

2011-05-27

Klyftan mellan makten och umeborna

En anledning till det minskade förtroendet för kommunledningen är flytten av stadsbiblioteket. Först tegs frågan ihjäl inför kommunalvalet. Sedan har man sagt nej till en lokal folkomröstning. Man ville inte ens organisera en lokal opinionsundersökning – något som ges utrymme till enligt kommunllagen. Umeborna har alltså inte fått säga sitt!

Biblioteksfrågan har blivit en symbolfråga för att visa på klyftan mellan Umeborna och Umeås maktelit (politisk såväl som ekonomisk).

Den interpellation som Arbetarpartiet (fd Rättvisepartiet Offensiv) har skrivit till kommunfullmäktige visar vilka krafter som ligger bakom flytten:

" Vad ska stadsbibliotekets nuvarande lokaler användas till efter en eventuell flytt?

Flytten av stadsbiblioteket har engagerat umeåborna. I de opinionsundersökningar som gjorts är en majoritet emot en flytt. Trots detta verkar det som om flytten blir av. Det som ännu inte redovisats är dock vad som ska hända med bibliotekets nuvarande lokaler vid en eventuell flytt.

I ett blogginlägg från den 21 mars 2007 menade Lennart Holmlund att det gamla bibliotekets lokaler skulle säljas om ett nytt stadsbibliotek byggdes. ”Sälj bibliotekshuset om det behövs ett nytt” hette det då. Även Britt-Marie Lövgren förordade en försäljning. Den 23 mars skrev hon ” Sälj biblioteket om någon är beredd att betala kostnaden för ett nytt kulturhus!” på sin blogg.

Vem ska då ta över bibliotekslokalerna? Sedan länge finns ett tydligt intresse från kommersiella intressen att ta över lokalerna. I Vk (den 3 jan 2007) sa Umeå C: ”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten,…”

Umeå C:s idéer om en galleria byggde i sin tur på ett inlägg från Svensk Handel (VK den 12 maj 2006): ”Felet med gatan [Rådhusesplanaden] i dag är att där finns för många "döda" fasader och biblioteksfasaden är det bästa exemplet på det. Lägg därtill att det planerade P-huset under esplanaden förverkligas och vi har en paradgata väl lämpad för kommers. Jag har inga problem med att biblioteket ligger där det ligger utan felet är att fasaden längs hela kvarteret mot Rådhusesplanaden är död. Låt oss därför i sansade ordalag se oss om efter en alternativ etablering för biblioteket,”

 

Vi undrar, med anledning av ovanstående:

Kommer fastigheten som idag innehåller stadsbiblioteket att säljas?

Kommer bibliotekslokalerna att omvandlas till en köpgalleria?

Har några förberedelser gjorts för en eventuell försäljning?"

 

VK 1

VK 2

2011-05-19

Krisen fortsätter inom S – de antifackliga bidar sin tid

Valet av Håkan Juholt till partiledare för Socialdemokraterna satte punkt för den uppslitande striden om vem som skulle ersätta Mona Sahlin. Men de djupa motsättningar och upplösningstendenser inom S, som blottlades av partiledarstriden, riskerar åter att komma upp till ytan. Detta så länge Juholts socialdemokrater saknar en politik för att försvara välfärden och ta kamp mot massarbetslösheten.

Juholts första tid som partiledare har inte övertygat. I ett av sina första utspel bjöd Juholt in LO, TCO och Saco till samtal för att diskutera pensionerna. Inbjudan var dock inte förankrad i förväg – och både TCO och Saco tackade nej. Juholt tvingades då backa från inbjudan och menade att han egentligen inte ville ha några större förändringar av pensionssystemen. Valet av Tommy Waidelich som ekonomisk-politisk talesman signalerade att de antifackliga fortsatt skulle ha stort inflytande över S-politiken. Waidelich vill ha kvar RUT-avdraget för hushållsnära tjänster, vinster i välfärden samt är neutral till nya jobbskatteavdrag. När Juholt presenterade en idé om en förmögenhetsskatt fick han mothugg av S nya partisekreterare, Carin Jämtin, som hävdade att detta var omöjligt i en globaliserad ekonomi.

I opinionsmätningarna har S återhämtat sig något. I Sifos april-mätning får S 31,2 %, vilket är en ökning sedan bottennoteringen 26,9 % i december 2010 – men lika dåligt som i katastrofvalet 2010. Det är tveksamt om ökningen kan förklaras med en Juholt-effekt. Uppgången beror snarare på katastrofen Mona Sahlins avgång, samt att partiet inte längre befinner sig i öppet inbördeskrig. Denna blygsamma ”återställare” av opinionssiffrorna måste dock jämföras med S toppnoteringar på över 40 % år 2007, när Alliansen suttit vid regeringsmakten i några månader.

Krisen inom socialdemokratin fortsätter. Detta så länge partiet saknar ett politiskt program. Juholts linjetal på extrakongressen var kryddat med citat av Olof Palme, Tage Erlander och August Palm. Detta gav säkert ett visst hopp åt de socialdemokrater som tittar tillbaka och minns historien med stolthet. Juholts problem är att de är ganska få. De – ytterst få – konkreta politiska förslag som Juholt presenterat har dock inte motsvarat de stora orden. Den vårbudgetmotion som S presenterade i början av maj kallade man ett första steg mot full sysselsättning. Den innehåller bland annat förslag om att skrota det hårt kritiserade FAS 3, mer pengar till sommarjobb för ungdomar samt utbildningsinsatser för arbetslösa. 25 miljoner ska satsas på forskning inom bl a fordonsindustri, gruvindustri, förnyelsebar energi, m.m. Totalt handlar det om satsningar på 485 miljoner kronor mer än Alliansen – vilket motsvarar promille i statsbudgetsammanhang.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik mot avindustrialiseringen, för arbete åt alla och för stärkt arbetsrätt. Tanken är att S ska ta beslut om sitt politiska program på nästa ordinarie kongress – som infaller först år 2013! Juholt har dock inte två år på sig att presentera ett politiskt program. Han må just nu ha en smekmånad inom partiet, men till hösten – i samband med att regeringen lägger fram sin höstbudget – är det upp till bevis. De antifackliga krafterna inom S ligger för tillfället lågt. Men vid första möjlighet kommer de att försöka återta initiativet inom partiet. Kan inte Juholt presentera en politik till hösten 2011 riskerar de centrifugala krafterna och upplösningstendenserna inom socialdemokratin återigen att komma upp till ytan. S vårbudgetmotion och radarparet Juholt-Jämtins mindre lyckade utspel sedan extrakongressen understryker detta.

Frågan om rekordvinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen. Detsamma gäller frågan om den hotande avindustrialiseringen. De finansfurstar som idag kontrollerar vinsterna flyttar jobben utomlands. Men inte nog med detta. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut hela 352 miljarder till sina ägare, medan investeringarna endast uppgick till 312 miljarder! Att Juholts nya partiledning inte vågat ta tag i frågan om avindustrialiseringen, och därmed hotet mot välfärden, visar på behovet av ett nytt arbetarparti. Detta parti måste utarbeta ett krisprogram för industriella investeringar och arbetarkontroll över vinsterna. Ett sådant programarbete måste förankras på arbetsplatserna och i lokala fack.

VK, DN

Ovanstående artikel finns publicerad på www.arbetartidningen.se

2011-05-03

Umeås maktelit sa nej till folkomröstning om flytten av stadsbiblioteket

”Demokrati är en grundläggande värdering” brukar vi höra när det gäller länder långt borta. Men när kraven på demokratiskt inflytande hotar makthavarnas planer här hemma, blir det ett annat ljud i skällan. Flytten av stadsbiblioteket är ett exempel. Bakom flytten av biblioteket, och bygget av det nya kulturhuset, står nämligen Umeås politiska och ekonomiska elit. Den politiska eliten vill ha ett skrytprojekt att sola sig i när Umeå blir EU:s kulturhuvudstad 2014. Balticgruppen ser kommersiella möjligheter och vill bygga ett höghushotell mitt i kulturhuset samt en galleria/saluhall.

Umeborna, däremot, har inte tillfrågats. I valrörelsen lyste frågan om en flytt av stadsbiblioteket med sin frånvaro. Nuvarande Arbetarpartiet samt V, C och MP var tydliga motståndare. Holmlund och S svävade medvetet på målet. Då opinionsundersökningar dessutom visade att en stor majoritet av Umeborna var emot en flytt undvek tongivande partier – som S och M – frågan, och det blev ingen debatt om biblioteket i valrörelsen.

Men bara tre månader efter valet hade läget svängt. Totalt. V som gjort ett bra val, delvis tack vare sitt motstånd mot biblioteksflytten, gjorde upp med S. Å ena sidan fick Tamara Spiric (V) och hennes närmaste krets inflytelserika poster i styrelser och nämnder i kommunen. Å andra sidan planerade man det nya kulturhuset och flytten av stadsbiblioteket tillsammans med S. Tamara Spiric (V) sken som en sol när hon, som nyblivet kommunalråd, förklarade att hon tyvärr tvingats gå med på en flytt av stadsbiblioteket. Tamara lyste som sagt. Men de som röstat på V i kommunalvalet kunde känna sig dragna vid näsan.

Detta betyder att umeborna inte fått säga sitt om flytten. De har blivit svikna. Det var mot denna bakgrund som Arbetarpartiet föreslog att Umeå kommun skulle organisera en lokal folkomröstning – eller en lokal opinionsundersökning – i frågan. Detta självklara och demokratiska förslag mötte, föga överraskande, ett kompakt motstånd i fullmäktige.

Tomas Wennström (S) förklarade, med en bristande logik, att han ville flytta biblioteket… och att han därför var emot en folkomröstning. V hävdade, med samma logiska kullerbytta, att de varit tvingade att acceptera en flytt… och att de därför var emot en folkomröstning. C, som tidigare varit emot en flytt, sa att man nu ville flytta stadsbiblioteket ner till kajen och ha kvar en filial vid Vasaplan… och att man dessutom var emot en folkomröstning.

När det kom till kritan var partierna i kommunfullmäktige emot att få höra vad umeborna tyckte. Alla med sina egna hopsnickrade argument. Men varför denna ovilja gentemot demokratiskt inflytande? Svaret är enkelt. En folkomröstning skulle avslöja hur isolerad makteliten (den politiska, mediala och ekonomiska) är i denna fråga. Därmed skulle resultatet av en folkomröstning inte bara kunna stoppa flytten av biblioteket, utan också kunna sätta käppar i hjulet på den exempellösa exploateringen som är planerad av centrala Umeå. Och där finns både stora pengar och stor politisk prestige investerade.

Så det är med Umeås makthavare som med andra makthavare runt om i världen. Demokratiskt inflytande är bra … men bara så länge det passar in i den politiska, ekonomiska och mediala elitens planer. Därför blev det ingen folkomröstning om flytten av stadsbiblioteket i Umeå. Och ingen opinionsmätning heller.

Nyare inlägg Äldre inlägg

Presentation

Om kommentarer på bloggen
Jag kommer endast att publicera kommentarer av seriös karaktär som relaterar till innehållet i blogginläggen.

Vill du kontakta mig – om innehållet i bloggen eller något annat? Hör av dig!
Telefon: 070-293 74 61,
090-19 47 35
E-post: janlennart.hagglund
@gmail.com

Sysselsättning: Ansvarig utgivare för Veckans Nyheter och ordförande för Arbetarpartiet
Född: På Umeå lasarett, har förblivit Ume trogen och är tillräckligt gammal för att ha tagit körkortet
Familj: Dotter född på Första Maj (när annars?) 1991 samt Marika
Bor: Nydalavägen, Berghem, Umeå
Bil: Volvo S80
Hobby: Styrketräning, fotografering och Andra världskriget
Bästa maträtten: Marikas Janssons frestelse
Förebilder: Sonny Liston (boxare), Keith Richards (Stones), Inga-Britt Ahlenius (anti-korruptionskämpe), Saga Norén (Länskrim Malmö) och Susanne Aidanpää-Ernstson (koncern-VD)
Musik: Rolling Stones, Dylan och i stort sett allt annat
Bästa egenskaper: Uthållig och stabil då det blåser
Sämsta egenskaper: Kolerisk, störande tidsoptimist och ofta för hjälpsam