Vi här nere – och dom där uppe

I förmiddags drabbades min arbetskollega av en kollaps. Kollegan föll av stolen under morgonfikat och blev liggande. ”Inte nu igen” var det enda jag kunde tänka. Jag förlorade en annan kamrat, också yngre än mig, år 2010. Efter att ha kollat att livet fanns kvar sprang jag till en fast telefon och ringde 112. Konstigt nog slog det mig aldrig att ringa från min mobil. Jag tror inte att jag litade på den i denna situation. Det här var på riktigt.

Efter att ha försäkrat mig om att ambulansen skulle komma sprang jag tillbaka min kollega. Jag började fråga om kollegan kunde sitt namn och sitt personnummer samt mitt namn plus adressen där vi arbetade.Det enda som blev rätt var det egna namnet. Jag blev orolig igen. I det läget hörde jag sirenerna från ambulansen. Dessa brukar alltid göra mig stressad men nu kändes det väldigt lugnande. Sveriges sjukvårdssystem fungerar – i alla fall i Umeå. Det tog 5 minuter, inte mer, från det att jag förklarat vart ambulansen skulle till dess att en sjuksköterska (tror jag, tanken slog mig aldrig in att fråga) från ambulansen dök upp i dörröppningen. Det var en otrolig lättnad. Arbetsplatsen ligger nära – därför gick det extra fort.

Jag berättade vad som hänt och sedan tog de professionella över. Jag var, och är, fortfarande orolig. Men ansvaret togs över av de som med lugn röst ställde frågor, tog blodprover och blodtryck. Sedan bar det iväg med kollegan i ambulansen.

Efter ett antal timmar ringde jag. Som arbetsledare hade jag lämnat uppgifter om anhöriga samt om mig själv. De på avdelningen dit kollegan anlänt via akutmottagningen lovade att jag skulle bli uppringd. Det gick en del tid. Men sedan blev jag uppringd. Det var kollegans röst. Rösten lät som vanligt igen. Jag fick veta vilka insatser som gjorts. Fantastiskt. Jag tänkte på alla i USA som inte har dessa förmåner – på det system som sätts igång då det skulle kunna ha rört sig om en stroke eller hjärtinfarkt. Det är en enormt avancerad sjukvårdsapparet. I USA skulle detta bli oändligt dyrt för en oförsäkrad. Vissa kanske inte ens skulle få denna behandling. Eller också skulle de få betala av hämtning med ambulans och sjukhusvistelse under  resten av livet.

Ibland känner vi oss ödmjuka. Det gör jag.

Tack ni två på ambulansen som åkte till Ålidhem vid lunchtid under torsdagen – och tack alla ni andra inom sjukvården som räddar liv och som bevarar livets kvalitet hos de som plötsligt drabbas varje dag.

Till alla som väntade på mitt inlägg om Umeå kommuns ekonomi vill jag ödmjukt säga att det skjuts fram en dag.

Anders saknar helt kunskap om Umeå kommuns ekonomi

Anders (som i ”Anders tankar om politik”) har angripit det jag skrev i blogginlägget ”Utbyggt Holmsund kräver kommundelsnämnderna åter – kannibalismen i centrum måste stoppas”.

Det är huvudsakligen tre saker som jag tar upp i detta inlägg på min blogg:
a) att kommunens stadsplanering inte speglar Umeås pressade ekonomiska läge – utan att vem som helst får bygga var som helst i en ”laglös” Vilda Västern-stil – vilket inte kommunens ekonomi klarar,
b) att Umeå kommun inte har råd med skrytbyggen som kulturhuset Väven eller äventyrsbadet Navet på vad som tidigare var Mimerskolans fotbollsplan,

c) att kommundelsnämnderna (kdn) bör återinföras då Holmsund går mot en ökning av invånarantalet från 6 000 invånare till 15 000 invånare, detta eftersom en ort större än Lycksele inte ska centralstyras från Stadshuset

Anders anser att jag ”bygger mitt blogginlägg på en i grunden felaktig ståndpunkt och slutsats”(min kursivering). Uppenbarligen gäller detta för att jag bland annat varnat för Umeå kommuns pressade ekonomiska situation

Då en text eller anförande ska analyseras bör analysen dels göras av vad som verkligen står eller sägs, dels av vad som inte står eller sägs. Då jag nu besvarar Anders angrepp kommer jag i hög grad ta upp vad Anders inte har skrivit.

Vår Anders tar nämligen inte upp en enda siffra som berör Umeås kommuns pressade ekonomi. Inte en enda siffra!
Denna brist på fakta, och på fakta baserade kunskaper, ”löser” vår Anders på ett både fräckt och sorglöst sätt genom följande formulering: ”Den beräkningen är jag som Socialdemokrat helt och fullt övertygad om att våra oerhört professionella kommunala tjänstemän är fullt kapabla att göra – Både nu och i framtiden. Med det sagt är min inställning att de krokodilkäftar Jan Hägglund varna för aldrig kommer att slå igen – Detta därför att krokodilen bara existerar i Jan Hägglunds sinnevärd.”

Då Anders skriver om ”krokodilen och dess käftar” syftar han på mitt resonemang om att kommunens utgifter kommer att överstiga kommunens inkomster minst fram till år 2017. Detta, tänker Anders, är något som endast existerar i Jan Hägglunds sinnevärld.

I morgon ska jag ge Anders något att tänka på.

Till skillnad från honom ska bygga på fakta. Många fakta. Jag ska inte ägna mig åt luftiga och bekymmerslösa resonemang, som Anders gör. Dessa fakta har jag, som gruppledare för Arbetarpartiet i Umeå kommunfullmäktige, fått just av vad Socialdemokraten Anders kallar för ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”.

I morgon ska Anders få en lektion i hur pressad Umeå kommuns ekonomi – när vi tittar fram mot år 2027. Han ska få veta det som jag fått reda på just av kommunens ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”. Skillnaden är att jag, till skillnad från Anders, dels vet hur allvarligt som de tjänstemän som arbetar med kommunens ekonomi ser på läget, dels att jag, till skillnad från Anders, tar dessa tjänstemäns oro på allvar.

Här stannar jag för idag.

Nu ska jag leta rätt på underlagen, dels inför Umeå kommuns budget 2018, dels de underlag som användes för att motivera utförsäljningen av tio procent av AB Bostadens fastighetsbestånd.

Vi hörs i morgon. Då ska du få något att tänka på. Anders.

Moderaternas Anders Ågren skriver måndagen den 7 augusti i sin blogg att det är positiv med en stark tillväxt i kommundelarna. Detta med anledning av uppgifterna att dagens 6 000 holmsundsbor kan komma att öka till 15 000. Ågren fortsätter: ”…I den politiska debatten kan man lätt få intryck att all tillväxt i Umeå förväntas ske i stadens centrum, och att man glömt bort våra kommundelar – våra invånare och företag som inte finns i stadens centrala stadsdelar. Men så är det självfallet inte! Tillväxt i de centrala stadsdelarna står ju inte i motsats till kommundelarnas utveckling…”(min kursivering).

Först vill jag säga att Arbetarpartiet, som jag representerar i Umeå kommunfullmäktige där jag suttit sedan 1991, också är positivt till en ökad befolkning i Umeås kommundelar. Bland annat i Holmsund. Sedan vill jag göra tre kommentarer.

1. Satsningarna i Umeås centrala delar håller på att döda Umeås centrala delar! Detta sker på två sätt. Dels via den växande överetableringen av externa köpcentra som Ikea/Avion, Strömpilen, Ersboda, Ica Kvantum-Klockarbäcken, dels via den oansvariga, tidsmässigt utdragna, ombyggnationen av Rådhustorget kompletterad med en samtidig (och därför oansvarig) ombyggnation av Vasaplan. Centrum har misshandlats för andra sommaren i rad. Så visst satsas det i Umeås centrala delar – om vi med detta menar det Umeå som inte utgörs av Holmsund, Sävar, Hörnefors och glesbygd. Men satsningarna i de centrala delarna håller på att ta död på varandra. Oroväckande många konkurser sker idag bland annat inom centrumfyrkanten och vid Strömpilen. Detta på grund av överetablering samt tidsmässigt långdragna, överdådiga och dyra ombyggnationer. Det hela påminner om kannibalism.

2. Kommunens utgifter ökar snabbare än inkomsterna ända fram till 2027. Eller under en ännu längre tid. Bakom ligger en väldig ökning av behovet av för- och grundskolor samt av äldreomsorg. Fram till år 2027 beräknas antalet barn och unga komma att öka med hela 5 400. Samtidigt beräknas antalet umebor på 80 år (och mer) öka med 3000. Detta kommer i sin tur att öka kostnaderna dels för investeringar och underhåll av lokaler, dels kostnaderna för personalens löner. Samtidigt kommer inte inkomsterna från kommunalskatt, statliga bidrag, taxor och avgifter att öka i samma takt. Det hela påminner om ett krokodilgap. Ju närmare 2027 vi kommer desto större blir krokodilgapet (skillnaden mellan utgifter och inkomster). Och ju större gap på krokodilen desto våldsammare blir kraften då käftarna på odjuret slår igen. Det kommer att bli ett stort köttstycke som plötsligt slits loss från kommunens verksamheter.

3. Detta måste innebära ett stopp för alla skrytprojekt – och en hård prioriteringar vad gäller områden för bostadsbyggande. Sedan länge saknar Umeå en viljeinriktning när det gäller stadsplaneringen. Vi lever i en stad med en Vilda Väster-mentalitet där alla får bygga var de vill. Jämför detta med de kloka orden i det program för Umeås Bostadsförsörjning som antogs 2013. Där stod följande visdomsord att läsa: ”…Vid utbyggnaden av större områden är det viktigt att områdena fullföljs till väsentliga delar innan nya större områden öppnas. Bland annat för att undvika flera stora infrastrukturinvesteringar vid samma tidpunkt… (min kursivering).

Varför är detta en så tänkvärd formulering. Därför att under perioden av ett bostadsområdes uppbyggnad finns det endast utgifter. Först när folk kan börja flytta in kommer inkomsterna i form av hyresintäkter. Varje nytt bostadsområde innebär väldiga investeringskostnader i form av vägar, vatten, avlopp samt social service i form av för- och grundskolor, med mera. Nästan alla tar vatten och avlopp för givet. Nästan ingen talar om sådana skitsaker i fullmäktige. Varken de marknadsliberala ”visionärerna” eller den för ”hårda frågor” så ointresserade ”vänstern”. Men ser vi bakåt i tiden låg kostnaden, enbart för vatten och avlopp, på 50 miljoner kr per år. I framtiden kommer VA-kostnaden att ligga på 200 miljoner per år! Om då kommunen påbörjar bygget av en rad nya bostadsområden, samtidigt, kommer kostnaderna för utbyggnaden av varje bostadsområde att läggas ovanpå varandra med en väldig totalkostnad som följd. Men så länge inget område är klart kommer inga hyresintäkter in till AB Bostaden. Alla förstår problemet!

Kommunen bör alltså, i möjligaste mån, avsluta färdigställandet av ett dyrt bostadsområde innan nästa dyra bostadsområde påbörjas. Kom ihåg krokodilkäftarna? Med tanke på Umeå kommuns väldigt pressade ekonomi borde visdomsorden, endast fyra år gamla, vägleda kommunens stadsplanering. Och skulle det verkligen komma att byggas 3 000 nya bostäder i Holmsund, och tillkomma 9 000 nya holmsundsbor, kommer detta att kräva hårda prioriteringar när det gäller vilka bostadsområden som kan påbörjas och vilka som inte kan påbörjas.

Umeås kommunledning låter tyvärr inte den alltmer pressade ekonomin påverka bostadsplaneringen. Först drog den på kommuninvånarna väldiga extrakostnader i form av skrytbyggen som Kulturhuset Väven plus det överdimensionerade och onödigt dyra äventyrsbadet Navet. Dessa kostar nu umeborna drygt 100 miljoner kr extra per år. Och det pågående misstaget att låta alla bygga var de vill – oavsett hur mycket det kommer att kosta per tomt utgör nästa stora misstag. Låt oss ta tre exempel:

a) Några få året-runt-boende ska få bygga på Holmön. Detta kommer att bli oacceptabelt kostsamt per husbygge. Med tiden kan kommunen tvingas bekosta både vatten- och reningsverk. Skulle detta fåtal tillkommande året-runt-boende (jag talar inte om de som redan bor på Holmön ”sen gammalt” utan de inflyttande) tvinga betala för vatten- och reningsverk själva skulle inte många av dem ha en chans att bekosta sitt boende. Men nu behöver de inte detta. Det blir folk som bland annat bor i AB Bostaden, och andra fastlandsbor i Umeå, som kommer att få bekosta dessa exklusivt placerade tomter.

b) I Haddingen ansåg sig kommunen kunna finansiera vägar, VA, snöröjning och social service för 16 tomter mitt ute i paradiset. Men vissa umebors paradis blir andras ökade hyreskostnader. Jag kritiserar inte nybyggarna i Haddingen. Jag kritiserar kommunledningen som inte istället försökte locka folk att köpa 16 tomter i nära anslutning till Hissjö. Där finns nämligen redan all nödvändig service – vägar, snöröjning, VA, skolor, bensinpumpar och ICA. Men icke – i en Vilda Västern-planerad kommun.

c) Ett annat misstag var att sträcka ut Umeås bläckfiskliknande fysionomi ännu mer. En stor majoritet i Umeå kommunfullmäktige röstade igenom att ett område för småhus skulle byggas bortanför Röbäck i riktning mot Skravelsjö för 2 000 – 2 500 invånare. Här skrotas helt plötsligt den rådande ”ideologin” om förtätning som under lång tid varit motivet till att så gott som alla som har velat bygga – högt, brett och nära inpå – fått göra detta inom Umeås centrala delar. Och gärna de på grönområden. Men nu ska alltså Umeås redan långa tentakler göras ännu längre. Detta med ökat pendlingsavstånd (eller utsträckt kollektivtrafiknät) som följd. Bristen på ekonomiska insikter, när det gäller Umeå kommuns stadsplanering, innebär nästa stora feltänk, efter satsningarna på nämnda skrytbyggen, och kommer oundvikligen att leda fram till ett behov av nya drastiska nedskärningar. Kom ihåg den dåliga ekonomins krokodilkäftar. Nedskärningarna kan komma att slå mot för-och grundskola, individ- och familjeomsorg eller äldreomsorg samt hemtjänst. Det kan till och med leda till framtida, nya, utförsäljningar av AB Bostadens fastighetsbestånd!

Den laglöshet som idag präglar Umeås vilda stadsplanering (”hä ä ba å bygg”) kräver en sheriff i stan. Den gamle har tydligen har gått i pension eller dött. Men jag tar gärna på mig rollen – efter nästa kommunval.

Anders Ågren och jag är alltså överens om att det vore bra med 3 000 nya lägenheter i Holmsund. Speciellt som hälften sägs bli hyresrätter. Men detta kräver en fast hand när det gäller stadsplaneringen. Ordning och reda helt enkelt (ett uttryckt som Ågren gillar). Mest ordning och reda blir det om vi återinför kommundelsnämnderna. Hela 15 000 holmsundsbor kan inte styras från Umeå! En sådan expansion kräver både sheriff och närhet till beslutsfattare – både till politiker och tjänstemän. En stad i staden – större än Lycksele – kan helt enkelt inte fjärrstyras från stadshuset i Umeå. Alltså: kommundelsnämnderna åter!

Vad säger du om det Ågren?

Jag ber mina läsare om ursäkt för fördröjningen.

Men idag ska jag göra ett allvarligt försök att ”beskriva det obeskrivliga” som hänt i och omkring Transportstyrelsen.
Step by step.

Vad detta handlar om – och vad det inte handlar om
Det handlar  naturligtvis om läckorna, dels av hemligt material av militär karaktär rörande ”rikets säkerhet”, dels av sekretessbelagt material rörande exempelvis personer som levt under skyddad identitet. I båda fallen finns i skrivande stund risken att dessa uppgifter idag återfinns hos andra länders underrättelsetjänster men även hos företag, kriminella organisationer samt privatpersoner.

För beskriva det obeskrivliga eller ”haveriet” – som Stefan Löfven har kallat processen fram till säkerhetsläckorna och lagbrotten – behöver vi en grund att stå på. Grundens enda del består i att fastställa den tidsperiod under vilket ”haveriet” ägde rum. Denna period varade under fyra år och inleddes i januari 2011 och sträckte sig fram till slutet av år 2015. Grundens andra del ger därmed sig självt. Det fyraåriga ”haveriet” ägde under både regeringarna Reinfeldt och Löfven. Alliansen och Socialdemokraterna har alltså ett kollektivt ansvar för den process som ledde fram till haveriet.

Vi måste även göra ytterligare ett klarläggande.
Det är skillnad på vad som är olagligt och på vad som är olämpligt. Den granskning som Konstitutionsutskottet gör kommer huvudsakligen att klarlägga vad som har varit olagligt. Alliansens misstroendevotum mot tre s-märkta ministrar byggde på att M, C, L Kd samt Sd ansåg att ministrarna inte klarat av att hantera ”haveriet” – efter att haveriet ägt rum. Oavsett åsikt om Alliansens agerande så följde AKB och övriga borgerliga partiledare spelreglerna i kampen om makten då de gick ut med sitt misstroendevotum. Detsamma gäller för Löfvens motdrag genom sin regeringsombildning. I vårt försök att klarlägga vad som hände under fyraårsperioden 2011-2015 kommer vi inte att beröra det nu pågående maktspelet. Detta har jag tidigare kommenterat i tre tidigare blogginlägg 26-28 juli. Dessa handlade just om Alliansens och SD:s misstroendevotum, Löfvens regeringsombildning samt mitt angrepp på L och C för att de bröt sitt löfte om att aldrig regera på ett SD-mandat.

När detta är klarlagt har vi lagt den grund vi behöver för att gå vidare och försöka kartlägga vad som hände.
Step by step.

Fyraårsperioden 2011 till 2015

Året 2011

Statliga myndigheter borde lägga ut mer IT-tjänster på entreprenad hos privata företag, detta enligt en utredning presenterad av Riksrevisionen. Statens årliga kostnader för denna verksamhet låg då på dryga 20 miljarder kr. Regeringen Reinfeldt instämmer.

Året 2012
Transportstyrelsen vaknar. Dåvarande generaldirektör Staffan Widlert inleder en upphandling hos privata företag av IT-tjänster. Vid denna tidpunkt tillgodosåg Trafikverket behovet av IT-tjänster hos Transportstyrelsen. Genom upphandlingen hoppades Widlert spara dryga 200 miljoner per år. Regerar gör Alliansen.

Året 2014
Avtalet med Trafikverket sägs upp av Transportstyrelsen i början av året. Alliansen regerar.

Året 2015
Sverige har nu bytt regering och landet styrs av S och Mp.

I mars får Transportstyrelsen en ny generaldirektör vid namn Maria Ågren. Månaden därefter beslutas att ansvar och skötseln av flera av myndighetens register ska övertas av IBM – ett internationellt IT-företag med nära kontakter till den amerikanska militären. Avtalet med IBM omfattade cirka 1100 servrar med hemligstämplad information, däribland information rörande alla fordon i Sverige samt personuppgifter om körkortsinnehavare (även de med skyddad identitet). Avtalet var värt 700-800 miljoner kr över en femårsperiod och fick Transportstyrelsen att ”stå ut” inom myndighets-Sverige.

I samband med att IBM tar över börjar generaldirektören ”göra avsteg” från de lagar som ska skydda sekretessbelagda och hemliga uppgifter. Maria Ågren beslutar sig att bryta mot Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen, Offentlighets- och sekretesslagen samt även kraven på informationssäkerhet på Transportstyrelsen. Detta sker efter ”interna diskussioner” på Transportstyrelsen – vilket innebär att generaldirektör Ågren har medbrottslingar!
Bakgrunden till de allvarliga lagbrotten uppges bland annat vara att IBM:s utländska tekniker inte har säkerhetsgranskats. En sådan granskning skulle vara tidkrävande och innebära att arbetet med IBM:s övertagande av IT-verksamheten inte skulle hinna bli klar innan avtalet löper ut med den tidigare IT-leverantören Trafikverket. Detta skulle i sin tur innebära att vissa av Transportstyrelsens register skulle sakna IT-operatör och därför tvingas stänga ned för under en period. Uppenbarligen börjar ”haveriet” med en katastrofal upphandling. Haveriets omfång accelererar sedan genom lagbrotten som i sin tur innebär ett möjligt röjande av sekretessbelagda och hemliga uppgifter rörande bland annat ”rikets säkerhet”. Som om detta inte vore nog beslutar Maria Ågren att hennes ”avsteg” från lagarna om sekretess ska sekretessbeläggas! (Detta är att beskriva det obeskrivliga).

I juni får Säpo reda på att IBM har ”vidare-outsourcat” en del av driften av Transportstyrelsens datoriserade register till andra företag. Dessa finns i Tjeckien, Rumänien och Serbien. Innebörden av detta är att utländsk personal, från företag i länder som Transportstyrelsen sannolikt inte kände till vid upphandlingen med IBM, nu har ansvar för svenska uppgifter som är sekretessbelagda och/eller hemliga!

Under sommaren, efter att ha gjort en säkerhetsmässig granskning av IBM:s ”vidare-outsourcing” av IT-driften till länder i Östeuropa, hävdar Säpo att de känsliga uppgifterna inte är säkra. Transportstyrelsens egna internrevisorer ifrågasätter också beslutet om ”vidare-outsourcing”. Men myndighetens styrelse reagerar inte. Maria Ågren godkänner istället fler avsteg ! vad gäller säkerhetsgranskning av IBM:s personal.

I november vill Säpo stoppa ”vidare-outsourcingen”. Detta lämnas dock utan avseende från de som nås av denna varning (vilka vet jag ej).

Resten är historia.
I början av 2016 inleds en förundersökning mot Maria Ågren. Misstanke finns om att hennes beslut om ”avsteg” kan ha röjt hemliga uppgifter. Vid denna tidpunkt får Inrikesminister Anders Ygeman reda på vad som hänt. Maria Ågren informerar för första gången den ansvarige statssekreteraren på det departement som hon borde ha lytt under om sina ”avsteg” samt om den förundersökning som har inletts mot henne. Det är den fortsatta politiska handläggningen av det som jag nu har redogjort för som 2½ år senare lett fram till dagens politiska kamp i form av misstroendevotum och regeringsombildning.

Tragikomiskt efterspel
Efter denna tragiska historia måste vi muntra upp oss med mörk, men dock, humor. Sjuk humor. Personal på IBM sände av misstag ut uppgifter om fordonsägare – även de som hade en skyddat identitet – till en mängd svenska och utländska företag.Ett gigantiskt misstag. För att ”åtgärda” misstaget beslutade därefter Transportstyrelsen att sända ut ett andra mejl.För att sitt gigantiska göra misstag till ett historiskt misstag innehöll mejl nummer två samtliga registrerings- och chassinummer på alla bilar som ägdes av personer med skyddad identitet. I detta andra mejl ombads företagen att själva rensa ut de sekretessbelagda uppgifterna! Som jag tolkar detta skapade Transportstyrelsen ett skräddarsytt ”register” som direkt pekade ut personerna med skyddad identitet! Om jag fattat rätt måste detta – åtminstone moraliskt – motsvara mordförsök.

Vad har läckt – som vi vet
– Körkortsregister med namn och körkortsnummer på samtliga personer med körkort i Sverige – däribland de med skyddad identitet,
– Bilregister på samtliga personer med bilar i Sverige,
– Register över Sveriges militärfordon (inklusive fordon som bland annat innehållet uppgifter om stridspiloter),
– Uppgifter om infrastruktur av typen tunnlar och broar som gör landet militärt sårbart.

Summering
Jag kan inte avgöra hur allvarligt detta är militärt sett. Men dubbelutskicket, som kan utsätta personer med skyddad identitet för livsfara, tillhör det mest makabra jag hört talas om i dessa sammanhang. Detta är skälet till formuleringen att beskriva det obeskrivliga. Vi får se vad KU:s granskning kommer fram till. Men vi ska inte vänta oss för mycket. Ansvaret för det som ägt rum under de fyra åren 2011 till 2015 vilar tungt både på Alliansen och på Socialdemokraterna.

Mina källor:
Sydsvenskan,
Metro,
Computer Sweden from IDG,
SVT Nyheter,
DN.

Igår lovade jag att ”försöka beskriva det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen”.

Men jag vill börja med att beskriva det politiska klimat som gjort att ”haveriet” – i form av läckor av hemliga och sekretessbelagda material – blivit möjligt. Det handlar om ett privatiseringsklimat. Ett klimat som regeringarna Reinfeldt och Löfven skapat tillsammans.

Detta leder till den makabra situationen att det kan råda fullt krig om makten, härligheten och ärligheten – under två dagar – för att det sedan ska bli tyst. Nästan helt tyst! Skälet är alltså att ”haveriet” vad gäller it-säkerheten beror på beslut tagna både under regeringarna Reinfeldt och Löfven. Därför sker nu en diskussion bak lykta dörrar. Nu bestäms det vad striden mellan riksdagspartierna får handla om. Och vad striden inte får handla om. Ska exempelvis något av blocken kräva att Försvarsdepartementet (staten) får ansvaret för militära hemligheter. Och att Justitiedepartementet (också staten) får ansvaret för polisiära hemligheter. Större delen av befolkningen torde ha trott att staten hade kontroll över statens hemligheter.  Men nej – de var privatiserade! Varför inte också privatisera HELA försvaret. Och även POLISEN?

Kravet på ett återförstatligande – av skötsel och ansvar av register med bland annat uppgifter om ”rikets säkerhet” – skulle inte vara svårt att motivera. Men det vore ett brott mot privatiseringslinjen! De båda traditionella blocken var (för tredje gången) eniga om att privatisera. Nu måste de vara eniga om att förstatliga. Utan en enighet i denna fråga kommer den sannolikt inte att tas upp till offentlig debatt – inte inför ett val i alla fall.

Men läckorna beror, i slutänden, på ett antal tunga beslut som lett fram till att privata företag nu sköter driften och har ansvaret för datoriserade register med uppgifter som bland annat berör ”rikets säkerhet”. Och ansvaret för dessa beslut är tagna under en period på cirka fyra år – från inledningen av året 2011 fram till slutet av året 2015. (Så, för fjärde gången, därför ligger ansvaret på båda blockens regeringar.)
Det som måste kartläggas ”step by step” är de olika tunga beslut som ledde fram till upphandlingen av it-tjänster från privata företag och hur sedan denna nya ”privat grund” för hanteringen registren i sin tur ledde till fram till lagbrott.

På grund av detta befarar jag – trots alla hårda ord som utväxlats mellan regeringen och ”de fem borgerliga partierna” – att inget huvud kommer att rulla. Inte ens bildligt. Detta trots det oemotsagda påståendet om att det som skett innebär den största säkerhetsmässiga skadan för landet sedan Stig Berglings spionerande under 1970-talet. Låt oss jämföra: Spionen Stig Bergling dömdes till fängelse – till livstids fängelse. Generaldirektören för Transportstyrelsen, som struntat i ett helt berg av lagar, har också dömts. Dock ej till fängelse – utan till 70 000 kr i böter – vilket inte drabbar henne alls. Om skadorna åsamkade av spionen Bergling och generaldirektör Ågren är i samma klass så gäller alltså detta inte för straffen. Jag tror skälet är att både regeringen och allianspartierna inser att de har en kollektiv politisk skuld till det inträffade. För femte gången: Kom ihåg privatiseringsbesluten som togs under båda regeringarna!

De två traditionella blocken i svensk politik kämpar med varandra om regeringsmakten. Å ena sidan. Å andra sidan har de väldigt många gemensamma intressen – i denna affär och i många andra. Det hela förvärras av att dessa båda traditionella politiska block inte har kunnat ena sig om hur Sverigedemokraterna ska hanteras. En öppen redovisning av allt som lett fram till ”haveriet” skulle sannolikt visa att grunden till ansvaret för ”haveriet” verkligen beror på beslut – klandervärda beslut – begångna (för sjätte gången) både under Alliansregeringen och under S+MP-regeringen. Eftersom Jonas Sjöstedt och den övriga ledningen för V är alldeles för regeringssugna för att utkräva ett verkligt ansvar – en okänd ministers avgång är V-lagom (uttalas”vlagom”) – skulle en verklig ”sanningskommission” endast gynna Sd. Inte för att Sverigedemokraterna har en högre moral än övriga utan p.g.a. att de har hållits utanför och därför har rena händer. I denna fråga.

Vilka vinner på detta? Svar: Sd.
Har det svenska politiska systemet lärt sig hantera att det numera finns tre politiska block? Svar: Nej.
Finns det någon allmänt accepterad och seriös analys av varför Sd har gått framåt på ett unikt sätt i svensk politisk historia? Svar: Nej.

Just därför vågar jag påstå att landet inte endast befinner sig i en regeringskris. Sverige befinner sig i en djupare kris – en kris för hela det politiska systemet.

Den ”lilla” regeringskrisen – en sammanfattning
De splittrade allianspartierna och Sd förklarade att de skulle lägga ett misstroendevotum för att fälla tre s-ministrar. De flesta insåg att en sådan prestigeförlust eventuellt skulle framtvinga regeringens avgång. Prestigeförlusten skulle, under alla förhållanden, innebära att chanserna för S att göra ett bra val 2018 skulle vara minimala. Det är mycket möjligt, om än inte helt säkert, att ledarna för Moderaterna och Kristdemokraterna (AKB och EBT) även syftade till att ”ta över” regeringsmakten redan efter den tänkta extra-riksdagen. Detta om S+Mp känt sig tvingade att avgå. Men Löfvens regeringsombildning var ett lysande partitaktiskt motdrag. Därför framstår Alliansen precis som den är – splittrad. Efter Löfvens motdrag formligen tiggde Liberalerna om en liten, liten, ytterligare eftergift för att slippa rösta för ett misstroendevotum mot den s-märkte försvarsministern Peter Hultqvist. Centern sägs hysa en liknande inställning. Återigen: En stor partitaktisk seger för Löfven.

Den större krisen för hela det politiska systemet i Sverige
Men hela socialdemokratin verkar sakna förståelse för strategi. Det finns endast sätt – ett sätt och inget annat sätt – att förhindra att S reduceras till att endast bli ett stödparti åt en av de två framväxande falangerna inom borgerligheten. Och detta består i att återvinna arbetarna från Sd. Trenderna går igen i land efter land i Europa. Dels vad gäller borgerlighetens splittring i två falanger. Dels att socialdemokratin reduceras till att bli ett stödparti till den ena av de två borgerliga falangerna – efter att ha förlorat stora delar av arbetarklassen till den andra falangen inom borgerligheten. Några exempel: fjolårets presidentval i Österrike och årets president- och parlamentsval i Frankrike. (I det förra franska parlamentsvalets andra omgång erhöll S franska motsvarighet 9 miljoner väljare. I årets val erhöll franska S endast 1 miljon väljare i andra valomgången.) Jag tror även att valet till den tyska förbundsdagen i september kommer att bekräfta denna utveckling. Sossarna måste försöka förstå att den svenska arbetarklassen har splittrats. Inte mellan S och några kommunister. Arbetarklassen har splittrats mellan S och SD. Och skulden måste läggas på S.

Så länge Socialdemokraterna i Sverige inte lyckas återvinna arbetarna från Sd kommer den ena regeringskrisen att avlösa den andra. Framtidsperspektivet av återkommande regeringskriser skulle mycket väl, om än inte säkert, kunna bli något i stil med detta:
1) Socialdemokraterna förblir små eller minskar ytterligare,
2) Sverigedemokraterna stabiliseras på dagens nivå eller blir ännu större,
3) de fyra övriga borgerliga partierna förblir små eller minskar även de ytterligare – kanske genom att Kd faller ur riksdagen,
4) splittringen förstärks mellan M och Kd på ena sidan och C och L på andra sidan,

5) vid någon punkt kommer antingen M och Kd att bilda regering med hjälp av Sd
6) Eller så kommer S och Mp att bilda en blocköverskridande koalitionsregering tillsammans med C och L.

Självklart bygger dessa förutsägelser på att inget dramatiskt sker som förändrar den nuvarande politiska spelplanen på ett radikalt sätt. Exempelvis en ny djup ekonomisk nedgång av 2008-års magnitud eller genom en allvarlig upptrappning av spänningarna mellan USA å ena sidan och Ryssland eller Kina eller Nordkorea å den andra.

Jag skriver för långt. I morgondagens blogg ska jag beskriva ”… det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen”. Step by step.

Denna första del av mitt fjärde blogginlägg rörande misstroendeförklaring och it-skandalen på Transportstyrelsen, ställer frågan om varför i he-te inget riksdagsparti föreslår att ansvaret för hemliga militära och polisiära uppgifter hamnar under rätt minister. Detta istället för att kriminella toppar på myndigheter ges uppgifter som de inte klarar utan att bryta mot lagen.

Självklart ska försvarsdepartementet ha det politiska och praktiska ansvaret för militära hemligheter. Hemligheterna har kostat tio- eller hundratals miljarder, ackumulerade under årtionden, och kunde ha gått till utbildning, sjukvård och högre pensioner. Självklart ska även justitiedepartementet ha det politiska och praktiska ansvaret för polisiära hemligheter. Där handlar det bland annat om liv eller död för människor med skyddad identitet.

Det räcker inte att beteckna det som har skett på Transportstyrelsen som sinnesslöhet. För vad sägs om det här: Då IBM övertog hanteringen av hemligstämplad information, av en volym som legat på 1000 servrar i stora datahallar, använde it-jätten utländska tekniker som inte hade säkerhetsgranskats av IBM. Detta godkändes sedan av Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren. Genom detta satte sig Ågren över lagar rörande a) sekretesskydd, b) personuppgifter, c) offentlighets- och sekretess samt d) Transportstyrelsens egna krav på informationssäkerhet. De militära och polisiära hemligheter som kostat miljarder för försvaret och som kan innebära liv eller död för civila kanske idag återfinns hos säkerhetstjänster, företag och privatpersoner i exempelvis Tjeckien, Rumänien och Serbien. Samt i USA. Plus i resten av världen.

För denna lilla miss fick generaldirektör Ågren böta 70 000 kr. Kör du för fort på en 30-väg kan du få böta tre gånger så mycket. Det som skett bevisar att ”verkligheten överträffar dikten”. Detta tragikomiska förlopp, av episka proportioner, skulle Rowan Atkinson ha kunnat förvandla till en prisbelönt svart komedi. Och då har jag ännu inte nämnt de mest sjuka inslagen. Det är sannerligen något ruttet i kungariket Sverige.

Ord är otillräckliga för att beskriva det hela. Endast en sällsynt hård bestraffning duger för att beskriva vansinnet i hela händelseförloppet bakom läckorna. De som godkänt och förverkligat idén om att lägga ut driften av hemliga militära och polisiära register på entreprenad till den privata – och sedan årtionden tillbaka, till USA:s krigsmakt knutna – datajätten IBM borde ställas inför rätta. Brottsrubricering: Högförräderi.

Eftersom inga ord, i alla fall inte mina ord, kan beskriva vansinnet vill jag istället berätta en historia. Men i morgon ska jag, i denna bloggs andra del, ändå försöka beskriva det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen. Men idag ber jag dig, käre läsare, att hänga med på en sann historia om en period från mina yngre dar. Det handlar om kärleken till fordon och därav fasan för att fordonsregistret idag, sannolikt, befinner sig i främmande händer.

Om du skulle ana en viss ironi när det gäller skälet till att åtala vissa personer för Högförräderi kan det hända att du ha rätt. Men i den andra delen av denna blogg – som alltså kommer i morgon – framförs argument för att några måste fällas i domstol och bestraffas hårt för det som inträffat. I morgon är det dödligt allvar. Den vänskapskorruption som grasserar i Sverige ska inte kunna rädda kriminella höjdare. Inte denna gång.

REGISTER ÖVER ÄLSKADE FORDON SKA HÅLLAS HEMLIGA

År 1971 köpte jag, arton år fyllda, min första tunga motorcykel. Även kallad båge, hoj och cykel. Liksom mina två tidigare, lätta, motorcyklar älskade jag denna min första, tunga, båge alldeles extra. Året före hade vi nämligen, min bästa polare Lasse och jag, ständigt trakasserats av stans hojåkande raggare. Sådana fanns nämligen vid denna tid. Under två sommarmånader körde vissa av raggarna sina brittiska hojar innan de drog sig tillbaka in i värmen i sina stora jänkare. ”Dj-la symaskiner” kallade de våra Yamaha-bågar (med den lilla ynka motorn på 125 kubik). Större motorer än så fick inte vi 17-åringar köra. Själva åkte raggarna på tekniskt efterblivna brittiska hojar som BSA och Triumph med sina stora motorer på 650 kubik. ”Dj-la järnspisar” brukade vi säga om deras ålderdomliga gjutjärns-motorer. Vi visste att våra lättmetallsmotorer från Japan hörde framtiden till. Och det skulle vi visa de hojåkande raggarna, bara vi fyllde 18, och fick köra japanare – med större motorer!

Och det fick jag sommaren 1971. Den säsongen körde jag ifrån ägarna till de efterblivna brittiska järnspisarna med min Honda 450 kubik – körde ifrån alla britter utom Norton Commando. Min båge var en för sin tid ovanligt avancerad och robust hoj – med vakuumförgasare och dubbla överliggande kamaxlar – vilket gav den relativt lilla motorn mer kraft än raggarnas BSA och Triumph trots deras större motorer. Det var helt underbart att köra ifrån brittiska järnspisar. Min dåvarande flickvän Sigge och jag gjorde dessutom en massa utflykter med Hondan. Jag med mina coola mc-boots, skinnbrallor och nitade skinnjacka på vilken det stod UMCC. Och hon i grön parkas, vita seglarstövlar, nonchalant läsandes Kalle Anka i 120 knyck sittandes bakom mig utan att hålla i sig. Hon var en totalt fel 15-åring bakpå en båge – men sååå cool. Liksom ”inte imponerad” av snabba hojar – bara ”lätt överseende”. Sigge fick ta min enda störtkruka (hjälm). Jag var gentleman – och odödlig. Sommaren 1971 blev fantastisk tack vare bågen. Det var med stor sorg jag ställde undan min Honda i slutet av september det året.

Chocken
Fram emot jultid fick jag ett brev från Försvarsmakten. Eftersom jag visste att det var dags att ”mönstra” inför lumpen, eller värnplikten, var jag säker på brevets innehåll. Jag skulle få läsa var och när min stridsduglighet skulle vägas och mätas. Troligen på alla umegrabbars mardrömsplats – Boden. Men döm om min förvåning, och fasa, när jag läste brevet. Där stod det att min båge – min trogna ”raggar-ätare” och utflyktsfordon – hade blivit krigsplacerad!

Ni som inte åkt hoj sedan 16-årsåldern saknar förutsättningarna att förstå den chock jag fick. Innebörden av brevet var, gick det stegvis upp för mig, att i händelse av krig skulle min nyinköpta båge – en Honda 450 kubik med vakuumförgasare och dubbla överliggande kamaxlar – inställa sig till militär tjänstgöring! Det fanns inte ens verktyg och instruktioner för att skruva i denna motor inom det militära 1971. Min, endast en säsong gamla, motorcykel skulle alltså tjänstgöra som transportmedel åt någon garanterat vårdslös mc-ordonnans. Och dessutom var krig farligt! Min båge skulle exempelvis kunna köras rakt över en mina! Kaboom! Inte bra alls. Och skulle den mc-ordonnans som anförtroddes ansvaret för min Honda sköta om henne på ett tillfredställande sätt? Ställa in ventiler, tändning och förgasare rätt; fylla på olja, kolla lufttrycket i däcken, ta bort lera, putsa kromet. Eller pussa hojen god natt. Varje kväll. Helt säkert inte. Dessutom: det var endast jag som fick pussa min båge!

Snart nitton år gammal ansåg jag, bland mycket annat, att alla yngre stockholmare var opålitliga. Utan undantag. Och rökte hasch. Den ena tanken gav den andra. Jag hyste snart inga som helst tvivel: en stockholmshippe till mc-ordonnans, utan kärlek till eller förståelse för, motorcyklar skulle tilldelas min båge och busköra den ända till dess att han – förblindad av haschdimmor efter att ha inspirerats av filmen ”Easy Rider” – körde rakt på en mina! Jag blev mer och mer förbannat över Försvarsmaktens tilltag att krigsplacera min hoj.

Sommaren 1971 hade jag betalat medlemsavgiften till knutteklubben ”Umeå Motorcycle Club” (UMCC) uppe vid ”kåken” – som låg på I 20-området efter väg 364 till Botsmark – och då fått emblemet målat på skinnjackan. Sigge var med vid detta tillfälle. Övriga knuttar glodde på hennes något annorlunda mc-klädsel. Hon glodde provokativt tillbaka. ”Liksom inte imponerad” av skäggiga knuttar – bara ”lätt överseende”. (Jackan med emblemet finns kvar än idag – 46 år senare). Jag hörde mig för med de andra. Precis som jag misstänkte hade ingen knutte i hela Ume ens hört talas om att någons, älskade, motorcykel hade krigsplacerats! Utom min. Detta väckte allmän munterhet. Om jag inte hade varit emot krig tidigare blev jag det nu.

Inte utan min båge
Jag visste ju att jag själv skulle bli krigsplacerad. Men det fick vara någon dj-la måtta. Det räckte med att Försvarsmakten fick en ”person” i familjen. Mig. Du som läser detta måste förstå hur starkt vi kände för våra hojar. Då jag hösten 1969 kraschade, första gången, med min första motorcykel (en Husqvarna Silverpil 175 kubik) och kände något blött på magen minns jag att jag tänkte: gode gud, låt det vara blod. Alternativet var nämligen att det blöta var bensin, vilket i sin tur endast kunde betyda en sak, tanken hade gått sönder! Katastrof.

Det finns en berömd film med Sally Field från 1991 som heter ”Inte utan min dotter”. Tjugo år före filmen var min, möjligen något omogna, inställning denna: krig ja – men ”inte utan min båge”. Och nu riskerade min ögonsten att köras, över minor, av haschrykande stockholmsdjävlar. Jag ringde upp Försvarsmakten och frågade om de skulle ersätta eventuella skador på min tvåhjuliga ”pärla”. Detta tyckte den fanjunkare jag fick tag på i telefonen var roligt. Nej, svarade han. Men dör hon (min båge) kan vi ju alltid ge henne en hedersam militärbegravning – och en tapperhetsmedalj… Förbannade gubbe.

Slutligen insåg jag att det enda sätt på vilket jag kunde skydda min båge var att köra den själv. Eftersom jag tagit mc-körkortet militärt, på FMCK, visste jag att jag skulle bli mc-ordonnans. Om jag ville. Det enda problemet var krigsplaceringen. Jag måste bli krigsplacerad på samma ställe som min Honda. Men jag visste ju var. Och om jag bara förklarade cykelns behov av just mina japanska verktyg och min instruktionsbok skulle det hela gå bra. Så gick mina funderingar.

Som tur var blev det inget krig. Och därför blev min båge aldrig inkallad. Men att tvångsinkalla en motorcykel, och förutom hoten från FI och stockholmshippies, även utsätta en båge för mygel i form av politiker som privatiserar hanteringen av fordonsregister och av statliga tjänstemän som upphäver lagar, är bara för mycket. Sådant måste bestraffas.

Men mer om detta i morgon!

Både före och under Almedalsveckan betonade Annie Lööf och Jan Björklund, ledarna för C respektive L, att de aldrig skulle regera på ett SD-mandat. Enligt referatet från Almedalen i Expressen gick Björklund så långt att han sa att Anna Kinberg Batras bredvillighet att samarbeta med SD skadade Alliansen. Enligt samma tidning sade även att Björklund att Liberalerna aldrig skulle medverka till att ge SD inflytande över regeringsmakten.

Detta löfte från Almedalen bröts i onsdags. Då försökte Alliansen erövra regeringsmakten – med hjälp av just SD.

I onsdags riktade nämligen allianspartierna, tillsammans med SD, ett misstroendevotum mot hela tre ministrar (däribland de tunga inrikes- och försvarsministrarna) trots att de hade kunnat få Konstitutionsutskottets (KU) rapport om eventuella tjänstefel redan om cirka en månad om Alliansen så begärt.

Jag kan inte undgå att tänka på begreppet ”blixtkrig” som myntades före andra världskriget. Det allianspartierna försökte sig på i onsdags var ett försök till ett politiskt blixtkrig. Varför skriver jag blixtkrig och inte ”bara” krig. Därför att Alliansen inte endast ställde misstroendevotum, de försökte dessutom förstärka effekten, detta genom att meddelade att riksdagen skulle inkallas till ett extra sammanträde.

Allianspartierna och Sverigedemokraterna syftade till att ge befolkningen i Sverige, samt utländsk media, bilden av att regeringen inte längre kunde ges förtroendet att styra landet. Det krävdes därför ett extra sammanträde med riksdagen. Därför – just precis därför – kunde inte M, C, L, KD och SD vänta cirka en månad på KU. Detta underströks då Centerns och Kristdemokraternas båda ledare intervjuades i TV4 Nyhetsmorgon torsdagen den 27/7. Ebba Busch Thor svarade med ett stort ”JA” på journalisternas fråga om allianspartierna var beredda att ”ta över”. Och det femte borgerliga partiets ledare, Jimmie Åkesson, förklarade att han var ”besviken” över att Stefan Löfven inte hade avgått efter misstroendeförklaringen.

Onsdagens misstroendeförklaring från de fem borgerliga partierna var ett försök att skada Stefan Löfvens personliga prestige, samt den socialdemokratiska delen av regeringen, på ett maximalt sätt. Tanken var att regeringen skulle tvingas bort.

Men planen misslyckades. Och efter misslyckandet var plötsligt var ingenting brådskande längre. I alla fall inte för Alliansen.

Trots att landet försvar fortfarande leds av en minister som fem partier förklarat måste bort ”då förtroendet är förbrukat” är det alltså, konstigt nog, inte bråttom med att bli av med karln längre. Ingen riksdag måste inkallas till ett extra sammanträde. Försvarets politiske ledare, försvarsminister Peter Hultqvist, kan lugnt sitta kvar till åtminstone en bit in i september. Och uppenbarligen kan även befolkningen i landet sova lugnt i sina sängar – till skillnad från i onsdags för två dagar sedan – då läget för ministern, landet och dess befolkning var kritiskt. Genom denna reträtt har Alliansen försatt sig i en situation som är absurd.

I detta läge har åtminstone Liberalerna fått kalla fötter.

Varken Annie Lööf eller Jan Björklund gav någon intervju efter gårdagens svar från Stefan Löfven på Alliansens misstroendevotum. Däremot gav trion Ebba Busch Thor, AKB och Jimmie Åkesson intervjuer. Kanske betydde Lööfs och Björklunds mediala osynlighet något, kanske inte. Men det betyder definitivt något att Liberalerna nu bokstavligen vädjar om ett köttben från Peter Hultqvist och från regeringen, vädjar om bara ett litet, litet ben, för att få en ursäkt och kunna ändra sig så att partiet slipper rösta bort den S-märkte försvarsministern! I P1 sades det i morse att även Centern vill ha en liknande förevändning så att även detta parti kan låta försvarsministern sitta kvar.

Men för Centern och Liberalerna är skadan redan skedd.

I onsdags visade dessa partier att de är beredda att fälla regeringen med hjälp av SD. ”Mittenpartierna” visade därmed att Annie Lööfs och Jan Björklunds högstämda tal i Almdalen bara var en, eller två, bluffar.

Blir nästa samarbete mellan C+L och SD att fälla regeringens budget nu i höst?

Under gårdagens diskussioner om hur Stefan Löfven, tvåparti-regeringen och det socialdemokratiska partiet skulle hantera den regeringskris som uppstått sedan de fyra allianspartierna, stödda av SD, riktat ett misstroendevotum mot tre S-märkta ministrar förekom huvudsakligen tre alternativ:

–nyval utlyses vilket mest gynnar SD,

–regeringen avgår och talmannen får i uppgift att utröna om alla fyra allianspartier är beredda att bilda regering med hjälp av SD (eller endast M och Kd),

–alla tre ministrar offras vilket skulle innebära en enorm prestigeförlust för regeringen och garantera ett dåligt valresultat för S.

Jag själv varken såg eller hörde någon säga att Stefan Löfven skulle kunna använda sig av en regeringsombildning i vilken två ministrar förklaras ha sagt upp sig själva men inte den tredje – försvarsminister Peter Hultqvist. Varför jag kallar detta för en ”lysande taktik av Löfven ” beror på följande:

a) den minister som Löfven tar strid för är också den minister som de flesta, inom exempelvis Moderaterna och Liberalerna, är mest tveksamma till att tvinga bort via en misstroendeomröstning. Han försöker få Alliansen att backa – eller till och med spricka,
b) Löfven förklarar att han varken vill avgå – för att överlämna ansvaret till talmannen – eller utlysa nyval, detta eftersom han inte vill ta ansvar för att kasta in Sverige i en regeringskris,
c) Statsministern vägrar uttala något misstroende mot varken Anders Ygeman eller Anna Johansson. Han vill invänta Konstitutionsutskottets (KU) granskning av läckorna av hemlig information från Transportstyrelsen samt den efterföljande politiska hanteringen av skandalen,
d )S-ledaren slår KU i huvudet på ”de fem borgerliga partierna” för att dessa – genom att inte invänta KU:s granskning – har kastat ut Sverige i kaos. Mot detta ställer Löfven sitt eget ansvarstagande,
e)Sammanfattningsvis:
1.Löfven har lyckats bolla tillbaka ansvaret för en eventuell regeringskris i knät på allianspartierna. Detta endast 24 timmar efter att M, C, L och Kd placerade ansvaret för en eventuell regeringskris i knät på Löfven genom att kräva tre ministrars avgång,

2.Genom att utmana allianspartierna på en strid om försvarsministern, och samtidigt vägra ta avstånd från någon enda av de tre ministrarna, undviker Löfven att framstå som om han ”viker ned sig” för allianspartiernas krav på att hans ministrar måste avgå. Istället förvandlar han allianspartierna till politiska bråkstakar eftersom de inte inväntar KU-granskningen. Intrycket av att Löfven inte ”viker ned sig”  förstärks av att populäre inrikesminister Anders Ygeman får bli gruppledare för S i riksdagen – i en sorts rockad med den nuvarande gruppledaren Tomas Eneroth som nu blir minister!

3.Löfvens agerande kan helt förändra scenen från igår om – ett stort OM – allianspartierna backar. Och scenförändringen skulle bli ännu större om Löfven lyckas spräcka enigheten bland allianspartierna. Satsningen på att spräcka Alliansen underströks av att Löfven konsekvent talade om ”de fem borgerliga partierna” och därmed slog samman allianspartierna med SD i deras ovilja att invänta Konstitutionsutskottet. KU var det enskilt viktigaste av de olika ”instrument” kring vilka Löfven och Socialdemokraterna byggt sitt agerande och argumentering. I skrivande stund är det svårt att säga om Löfven lyckas.

Detta om det politiska spelet.

Strategin att återvinna arbetarna från SD lyser med sin frånvaro!
Jag anser fortfarande att regeringen skulle ha avgått. Löfven borde ha kombinerat avgången med en politik som kan återvinna arbetarna från SD. Detta – att återvinna arbetarna från SD – är den helt och hållet avgörande strategiska frågan för S. Om S inte kan besegra SD löper S en överhängande risk att reduceras till att enbart bli ett stödparti till C och L.

Just nu meddelas:
Just nu meddelas att alla ”fem borgerliga partier” ändå verkställer sin misstroendeomröstning. Fast vid ordinarie riksdag – och inte vid en extrainkallad. Jag hoppas nu att Löfven avgår. Och siktar in sig på den strategiska frågan om att återvinna arbetarna – och slutar upp med dessa taktiska parlamentariska piruetter (tpp).

Alliansen har formellt lagt ett misstroendevotum mot infrastruktur-, inrikes- och försvarsministrarna. Men att inte se djupare än så vore rent korkat ytligt. Under presskonferensen sa Ebba Busch Thor att det handlade om ett ”dubbelhaveri” och att ”förtroendet är förbrukat”. KD-ledaren syftade dels Transportstyrelsen som läckt hemliga uppgifter, dels på den bristande politiska handläggningen. Innebörden av dessa ord, samt Alliansens krav på att hela tre ministrar – varav två tillhör regeringens tyngsta – ska avgå, visar att misstroendet är riktat mot Stefan Löfven och därmed mot hela regeringen.

Alliansen önskar en valrörelse där främst Socialdemokraterna ständigt tvingas försvara sig mot de misstag som begåtts i den politiska handläggningen efter avslöjandet om Transportstyrelsens läckor. Och en sådan valrörelse skulle Alliansen få om Löfven försökte regera vidare genom att avskeda ministrarna Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist.

Istället kan regeringen avgå.

Detta innebär att Alliansens misstroendevotum, som genom stödet från SD kommer att samla en majoritet i riksdagen, får den effekt som det ska få. En regering som saknar riksdagens förtroende måste avgå. Alliansen ska inte leka med misstroendeförklaringar. Och S+MP ska inte förnedra sig genom att regera vidare. Detta leder endast till ett långsamt, smärtsamt, politiskt självmord fram till valet i september nästa år.

Avgår regeringen, däremot, kommer talmannen att tillfråga Anna Kinberg-Batra om M-ledaren är beredd att bilda regering. I detta läge tvingas inte endast M och KD bekänna färg utan även Centern och Liberalerna. Vilka partier inom Alliansen är beredda att bilda regering med stöd av SD? Skulle alla fyra borgerliga partier vara beredda att stödja sig på SD innebär detta en våldsam helomvändning både från Centern och Liberalerna. Detta skulle ge valrörelsen en helt annan dynamik, främst för S, än om regeringen sitter kvar brutalt försvagad efter att ha tvingats avskeda tre ministrar.

Valrörelsen kommer också att te sig helt annorlunda om det visar sig att endast M och KD är beredda att bilda regering med hjälp av SD. I detta läge kommer Alliansen att bryta samman. Ur detta sammanbrott är det möjligt att en blocköverskridande koalitionsregering uppstår bestående av S, MP plus C och L.

Detta om det politiska spelat.

Men sakfrågan då? Det är helt klart att den politiska handläggningen av Transportstyrelsens läckor har varit oförsvarlig. Det är fullständigt oacceptabelt att statstjänstemän eller politiker hemlighåller att register som är känsliga, både för både militär och civila, kan befinna sig på drift.

Till sist: det bästa vore naturligtvis om Socialdemokratin gick till val på en arbetarpolitik i syfte att stoppa kapitalflykt och avindustrialisering, slå vakt om skola, sjukvård, pensions- och andra välfärdssystem, tar itu med den segregeringen vars rötter växer sig allt starkare, tar upp kampen för ett sekulärt samhälle mot de islamister som utmanar detta samt sätter stopp för hedersförtrycket. S måste ta upp striden med SD, för att återvinna arbetarrösterna, eller reduceras till ett stödparti åt en av de två borgerliga falangerna – som exempelvis i Frankrike och Österrike. Men denna insikt verkar saknas inom S. Däremot inser förhoppningsvis Löfven att regeringen borde avgå – och därmed tvinga Alliansen att ta ansvar för regeringskrisen.