Vi här nere – och dom där uppe

Mattias Sehlstedt (V) har angripit mig på sin blogg för att jag lade ned min röst på Kommunstyrelsen. Detta angrepp avslöjar en väldigt stor skillnad mellan Arbetarpartiet och V. Skillnaden mellan våra respektive partier består i att Arbetarpartiet håller sina uppgörelser – något som tydligen är helt främmande för V.

Efter alla val ingår partierna olika sorters valtekniska uppgörelser. Detta sker i alla Sveriges 290 kommuner och 20 landsting/regioner. Det har ingenting med politik att göra utan det handlar om varje partis vilja att bli representerad i så många politiska nämnder som möjligt. Arbetarpartiet ingick en sådan uppgörelse med V och MP efter valet 2002. Detta innebar på intet sätt att vi samordnade vår politik med dessa båda partier. En valteknisk samverkan har nämligen ingenting med politik att göra. Det var annorlunda då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gjorde upp efter valet 2010. Då handlade det om en politisk uppgörelse och ledde till att Vänsterpartiet bröt sitt vallöfte om att inte flytta Stadsbiblioteket (detta genom att V röstade för byggandet av kulturhuset Väven).

Efter valet 2014 gjorde Arbetarpartiet en valteknisk uppgörelse med Socialdemokraterna. Det vi ville ha var insyn i kommunstyrelsen. Det gör att vi bättre kan företräda våra väljare. Detta exempelvis genom föredragningar från de kommunala bolagen, där det framkommer information som annars inte skulle komma oss till del. Dessutom får vi ta del av de handlingar som ska gå vidare till kommunfullmäktige på ett tidigare stadium, vilket ofta är av avgörande betydelse för att vi inte bara ska kunna säga ”nej” utan även utarbeta ett eget positivt motförslag.

I vår uppgörelse med Socialdemokraterna avstod detta parti en ersättarplats till oss i kommunstyrelsen. Syftet var att vi skulle få denna insyn. Det är på sin plats att betona att det var S som avstod denna ersättarplats. Det var inte MP, det var inte M, det var inte C, det var inte L och det var inte KD. Det var S som avstod en ersättarplats – för att Arbetarpartiet skulle få insyn.

Arbetarpartiet sände ut signalen att vi var ute efter en sådan plats efter valet 2014 även till Vänsterpartiet. Men detta parti var uppenbarligen inte intresserade av att ge oss denna insyn. När Socialdemokraterna erbjöd oss ett valtekniskt samarbete och var beredda att avstå en ersättarplats i KS gick vi naturligtvis med på detta.

Vad hände på kommunstyrelsen?

Det fanns 13 beslutsärenden. Det fanns en socialdemokrat för lite. Det uppstod en situation där jag blev tjänstgörande eftersom så många socialdemokrater var borta. I detta läge frågade jag mig vad vår tekniska uppgörelse med S bestod i. Bestod den i att Arbetarpartiet skulle få insyn? Eller bestod den i att Arbetarpartiet skulle ersätta Socialdemokraterna, då dessa var frånvarande, för att driva politik?

Anledningen till att Mattias Sehlstedt angriper mig beror på att jag inte röstade för deras överklagande. Detta var ett beslutsärende. Men det fanns som sagt totalt 13 beslutsärenden på kommunstyrelsen. Jag avstod ifrån att använda min rösträtt i alla 13 ärenden. Efter föredragningslistan bad jag att få ordet för att förklara mitt agerande. Jag sa till alla närvarande att Arbetarpartiets uppgörelse med S inte handlade om politik utan om att ge Arbetarpartiet insyn. Om jag skulle ha använt min rösträtt hade jag brutit mot uppgörelsen. Inom Arbetarpartiet håller vi våra uppgörelser – i alla 13 beslutsärenden. Det är det enda hederliga.

Det finns ett gammalt resonemang som handlar om lagens bokstav och lagens anda. Ibland kommer dessa i konflikt med varandra. Då man använder lagens bokstav för att bryta mot lagens anda brukar detta ofta kallas för ”brännvinsadvokatyr”. Detsamma gäller för uppgörelser mellan partier. Då vi i Arbetarpartiet inte består av brännvinsadvokater ”passar vi inte på” att rösta bara för att lagens bokstav ger oss denna rätt. Istället håller vi oss till lagens anda. Och det är, som tidigare sagts, här vi och V skiljer oss åt.

När det gäller kommunstyrelse och kommunfullmäktige

Det finns ingenting som hindrar att Vänsterpartiet skriver en motion till Umeå kommunfullmäktige och föreslår att de 1601 bostäder som såldes ut av Bostaden AB återkommunaliseras. I detta läge kommer kommunfullmäktige att få en chans att avgöra frågan.

Till sist: På senaste kommunfullmäktige riktade vi i Arbetarpartiet en mycket skarp kritik mot handläggningen av försäljningen av de 1601 bostäderna. Det råder ingen tvekan om att vi tycker att denna handläggning var minst sagt undermålig. Just därför blir det desto viktigare för oss att själva uppträda korrekt.

Det finns andra partiet som borde ta lärdom.

Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet?
Ska du låta dig slås blodig – eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns? Inför en stor publik. Hur upprätthåller du din mänskliga värdighet efter att du har gått ned på knä – efter denna omänskliga förnedring? Hur klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Du var för ung för att kunna formulera dessa frågor. Men du var inte för ung för att, sedan chocken och smärtan klingat av, oroa dig för hur dina kompisar skulle reagera. Skulle de ta avstånd från dig. Eller skulle de söka upp dig och säga att den där Heinz borde dödas? Och hur skulle HON reagera? Hon du var kär i. Skulle hon dra sig undan. Dra sig undan för att du var en fegis som inte hade slagits? Du kunde inte veta.

Min kompis tvingades rulla på marken, från Mimer, runt det som idag är Navet, över ÖK och ett halvt kvarter till
Jag märkte att något ovanligt var på gång eftersom så många elever gick i en så tät klunga och var så högljudda. Det jag ska berätta hände i åttan. Det var då som Heinz vansinne slog ut i full blom. Han hade etablerat sitt terrorvälde i sjuan. Åtminstone över oss andra sjundeklassare. Men i åttan räckte inte detta längre. Det var då han började ställa oss killar inför ett ”omöjligt” valet: att bli slagna blodiga – eller gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att vi fanns. Eller både och. Och helst inför en så stor publik som möjligt. Detta skolår inleddes hösten 1967 och avslutades våren 1968.

Situationen gjorde att jag och den ena av mina bästisar ”Linn” hade ingått en allians som innebar att vi strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra vid farliga tider och på farliga platser. Det vill säga då vi riskerade att träffa på Heinz. Min allians med Linn inkluderade inte Sam. Jag vet inte varför. Jag och Linn brukade träna tillsammans. Jag och Sam brukade tävla om vem som fick högst betyg. Speciellt i historia. Vi brukade spela ”Risk” och diskutera andra världskriget. Men i åttan drog jag mig undan från alla killkompisar. På fritiden. Det var inget medvetet beslut. Det var ett resultat av att jag var ihop med Linda. För att vara i högstadiet räckte vårt förhållande väldigt länge. Vi blev ihop i mars i sjuan och höll ihop ända till någon gång på hösten i nian efter valet (som vi nervöst lyssnade på tillsammans i radion). Så under hela åttan, då många andra killar skaffade moped – som de trimmade och sedan greps av polisen för – umgicks jag huvudsakligen med Linda.

Den där dagen fick det plötsligt stor betydelse att alliansen inte omfattade Sam. Jag minns inte om Linn var med. Jag minns bara det sjuka och skräckinjagande övergrepp som jag såg. Sam låg på marken framför fötterna på Heinz. ”Helvete”, tänkte jag. Sedan insåg jag att Sam inte låg framför fötterna på Heinz. Det hela var mycket värre än så. Sam rullade framför fötterna på Heinz! Han hade tvingats ned på marken, som var täckt med snö, eftersom detta utspelades i februari eller i mars 1968.

Min kompis tvingades sedan att rulla från baksidan av Mimerskolan, över Skolgatan, rakt ned efter Västra Kyrkogatan (inte Östra som i ÖK) ända fram till Nygatan, sedan tvingades han svänga, fortfarande liggande på marken, och fortsätta att rulla i snön längs efter Nygatan ända fram till ÖK, sedan över ÖK, och vidare ett halvt kvarter ytterligare längs efter Nygatan tills vi var framme vid ”matan”. Alternativt uttryckt: Sam tvingades att rulla från Mimerskolans baksida, runt den gamla grusplanen där äventyrsbadet Navet nu är beläget, över ÖK och sedan ett halvt kvarter till. I snö som var blöt. För tyvärr lyste solen den dagen. Om jag minns rätt. Och allt utspelade sig inför en mycket stor och mycket högljudd publik.

Jag följde efter i ett chocktillstånd.

Det enda riktiga hade varit att gå ifatt pöbeln – bestående av Heinz, hans skrikande fan club, och alla andra högljutt nyfikna – för att tränga sig fram för att sätta stopp för det mest utdragna och förnedrande övergrepp jag någonsin har sett med egna ögon. I en skola. För även om jag just då nästan bara umgicks med min tjej Linda så var Sam och jag fortfarande bästisar. Vi gick i samma klass och diskuterade ständigt: musik, andra världskriget och allt mer om Vietnam. Det var min skyldighet att hjälpa honom. Det övergrepp han utsattes för var oacceptabelt. Det kunde vara fysiskt skadligt. Men främst var det psykiskt skadligt. Jag borde ha satt stopp för detta även för att kunna bevara min egen självrespekt. Och för att visa alla andra på Mimer att det fanns någon djävla gräns. Men jag svek. Jag svek Sam, mig själv och alla andra.

Heinz skulle inte ha klarat sig mot mig och min andra bästis Linn. Som var övernaturligt stark. Heinz försökte därför aldrig slåss med någon av oss. Inte så länge Linn och jag höll ihop. Heinz skulle, troligen, inte heller ha klarat sig mot mig och Sam. Om vi hade resonerat ihop oss först. Eller skulle han det. Det var en öppen fråga. Hade jag försökt att sätta stopp för det som utspelade sig hade vi fått svaret. Det hade också varit detsamma som att utmana Heinz makt över skolan. Det hade kunnat jämföras med en titelmatch.

Jag visste att Heinz saknade spärrar. Sam visste också att Heinz saknade spärrar. Alla visste det. Han var ibland beväpnad med en kniv av typen butterfly. Så även om jag hade försökt stoppa övergreppet mot Sam, inte för att ta kontroll över skolan, så hade detta oundvikligt utvecklats till en maktkamp. För om Heinz hade förlorat mot mig och Sam hade han också förlorat kontrollen över skolan. Sedan spelade det ingen roll att varken Sam eller jag hade en tanke på att själva försöka ta över efter Heinz. Vi ville bara gå ut högstadiet, så snabbt och enkelt som möjligt, för att komma in på gymnasiet. Men Heinz skulle ha gjort vad som helst för att behålla sin kontroll över skolan. Heinz var beredd att slå den sönder och samman som försökte stoppa övergreppet och därmed utmana hans kontroll över skolan.

The ”summer of love nådde aldrig Mimer
Det slår mig, när jag skriver detta, att i TV-programmen om 1960-talet brukar året 1967 förknippas med begreppet ”The Summer of Love”. Beatles legendariska LP-skiva ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” gavs ut den sommaren. Det var 50 år sedan. Men stämningarna från ”The Summer of Love”, som hade sitt epicentrum i hippiekvarteren i San Francisco, nådde aldrig fram till Mimer.

I slutänden var jag ensam om beslutet – och för feg
Jag hade velat hålla ett krigsråd tillsammans med mina två bästisar Linn och Sam. Vi hade behövt ställa oss frågan om vi var beredda att gå för fullt redan från början med sikte på att slå ut Heinz. Men Linn var inte där. Det hade dock troligen räckt även om bara jag och Sam hade kunnat hålla ett krigsråd. Jag hade velat höra om han ansåg att vi skulle ta striden. Om vi båda var beredda att gå för fullt från allra först slaget. För det var exakt vad Heinz skulle göra när han insåg att det var hans kontroll över skolan som stod på spel. Vi behövde också värdera styrkan hos hans fan clubb. Var Sam var överens med mig om att vi kunde bortse ifrån den? (För mig framstod individerna i denna inte som något hot, bara som fega kräk). Men ett krigsråd var omöjligt. Sam var en vintergata bort. Rullandes på marken. Framför Heinz skor. Han visste inte ens att jag var i närheten. Han låg på marken, med sitt inre i uppror, och tänkte på hur han skulle överleva. Vad skulle han annars ha kunnat tänka på?

Jag insåg att i slutänden var det jag ensam som måste ta beslutet. Jag var tvungen att springa fram och ställa mig, öga mot öga, framför Heinz. Sedan måste jag skrika åt Sam ”upp för fan, det får vara nog nu, vi tar den djäveln en gång för alla”. Jag hade måste lita på att Sam var tillräckligt OK för att komma upp snabbt och dessutom med på noterna.

Jag borde ha fattat detta beslut. Oavsett konsekvenserna. Sams liv hade blivit bättre. Mitt också. Och många andras.

Därför vilade ansvaret på mig
”Varför ställer du dessa krav på dig själv”, tänker kanske någon som kanske tycker att jag gör mig märkvärdig. ”Sam hade väl lika stor anledning att ställa upp för sig själv som du hade”. Ni som tänker så har inte tänkt. Ni har inte haft snart 50 år på er att ångra er. Ni anser kanske inte heller att våld är rätta sättet att lösa en sådan konflikt på. Så ni försöker hitta en utväg åt mig – och därmed en utväg åt er själva. Kanske?

Men tänk nu efter. När Sam tvingades ned tittade han sig garanterat omkring först. Han ville försöka behålla sin mänskliga värdighet. Och ändå inte slås sönder och samman. Han letade, som alla andra jag sett, efter en allierad. Exempelvis efter mig. Men han såg ingen. Han var helt ensam. Därför hamnade han på marken. Med eller utan hjälp.

Men när jag, däremot, kom och såg det pågående övergreppet kunde jag utgå ifrån att jag inte skulle behöva slåss ensam. Om jag hade valt att stoppa övergreppet skulle Sam ha stigit upp. Med största säkerhet. Då hade vi varit två. Det är därför som jag hade ett så mycket större ansvar än Sam. För jag förstår hans val. Medan jag, däremot, hade en chans att vända på situationen, till Sams (min och alla andras) fördel. Och jag svek mitt ansvar.

Och när det gäller våld. Hur tror ni att det går till att stoppa ett pågående övergrepp av denna art från en person som Heinz? Genom att gå fram och säga: ”Min vän, har du tänkt på att det finns olika sätt att lösa konflikter, det går även att tala med varandra?” Problemet med detta var att Heinz ville skapa konflikter. Han ville inte lösa konflikter. Han ville slå andra blodiga. Eller förnedra dem. Eller både och. Helst inför en så stor publik som möjligt.

Det fanns ett enda sätt att stoppa detta övergrepp – ett övergrepp som byggde på Heinz överlägsenhet vad gäller styrka och på hans större villighet att använda våld – och det var genom att mobilisera en lika stor styrka. Minst. Och genom att använda lika mycket våld. Minst.

Jag har aldrig kommit över mitt svek
Därför var det jag som skulle ha utmanat Heinz. Det är inte så farligt att få en smäll på käften. Eller två. Eller tre. Däremot är det farligt att bli sparkad i huvudet om du ligger. Som Sam gjorde. Men Heinz hade inte kunnat spöa mig värre än vad boxaren Björn kom att göra sommaren 1969. Ett och ett halvt år senare. Hade jag försökt stoppat den här psykiska misshandel, och det fysiska övergreppet, hade kanske inte bara Sam anslutit sig. Kanske hade även andra slutit upp. För Heinz blev mer och mer hatad.

Hade jag vetat vad jag vet nu, att mitt svek mot Sam skulle komma att sammanfatta all skit under hela min tid på Mimer, och dessutom allt annat under alla nio åren i grundskolan, och förgifta mitt liv, så hade jag absolut utmanat den djäveln. I mina ögon förtjänade han att dö. (Som situationen var då, 1968, och jag just skulle fylla femton). Men jag svek. Och detta kom att innebära att jag, i mina ögon, var en nästan lika dålig människa som Heinz. Jag var en svikare.

Heinz hot mot Linda förde mig en viskning ifrån titelmatchen
Det felaktiga i mitt beslut underströks en kort tid därefter. Detta var alltså i åttan då Heinz blev vansinnig. Han började även ge sig på tjejerna. Först en hand mellan benen. Då tjejen skrek, och försökte slå undan hans hand, flyttade han snabbt sina båda händer till tjejens bröst. Och tryckte till. Detta utspelade sig cirka tio meter ifrån dörren till lärarrummet. Under en rast då lärarna kom och gick. Men lärarna såg inget – och fick heller aldrig veta vad Sam hade utsatts för – eller tjejerna. Varken från elevhåll eller från något annat håll. Detta visar hur lite dessa lärare betydde.

Till baka till hotet mot Linda. Jag stod vid mitt skåp och kunde se att Heinz gav sig på var tredje, eller var fjärde, tjej. Speciellt de som såg ut som Linda. Och nu kom hon, intet ont anandes, leende mot mig, men samtidigt gick hon också mot Heinz, helt  ovetandes om den hotande faran. Jag slängde blixtsnabbt in böckerna och skolväskan i mitt skåp och låste. Allt medan adrenalinet sprängde sig fram genom kroppen. Tillsammans med rädslan. Men rörde Heinz så mycket som ett hårstrå på Linda blev en titelmatch oundviklig. Jag skulle slåss. Ensam. Och jag skulle förlora. Blodigt. Men sådana var de oskrivna reglerna. Du försvarade din tjej mot övergrepp. Oavsett konsekvenserna. Och Linda var värd allt detta. Och så mycket, mycket mer.

Ska du slåss trots att det blir ett blodigt nederlag?
Eller ska du gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du finns. Inför publik?
Hur upprätthåller du sedan din mänskliga värdighet – efter att du har gått ned på knä – efter denna förnedring?
Klarar du av att leva vidare: Inför andra. Inför dig själv?

Går frågan till mig så har jag ett svar.

Jag höll ju på att tvingas gå en titelmatch mot Heinz, för att skydda Linda, strax efter övergreppet mot Sam. Sju månader senare fanns Linda inte längre kvar i mitt liv (inte på samma sätt, även om jag alltid kommer att minns henne med glädje, och ömhet). Men Sam och jag håller ännu regelbunden kontakt. Vi diskuterar fortfarande allt. Musik och politik. Så svaret är att jag skulle ha gått matchen. Kosta vad det kosta ville.

Då jag tog upp frågan med Sam, 35 år efter händelsen, sade han att det inte behövdes något förlåt. Han hade kommit över det som hänt. Men det var precis vad rektorn på min dotters skola sa år 2004, då jag tog upp det vi hade gjort mot honom i sjuan, på Mimer. Det är svårt att erkänna hur mycket dessa övergrepp, och sadismen, på Mimerskolan har påverkat ens liv. På ett negativt sätt. Svårt att erkänna ens för sig själv. Men minns Kim, vår klasskompis, som inte ville komma på återföreningsträffen, 40 år efter att vi gått ut nian. Hon sade som sanningen var. Vissa saker kommer du aldrig över.

Jag kan inte förlåta mig själv. Jag förlorade min självrespekt. Istället har jag levt vidare med ett ständigt närvarande ursinne och ett självförakt. Så än en gång: fick jag göra om det hela så skulle jag ha gått matchen. Även om den hade blivit blodig och blodet hade varit mitt.

Men tjejerna då?

Jag har ingen fullständig lösning på någonting. För då lärarna svek – de inte bara valde att titta bort utan deltog själva i övergreppen (badhuset) – kan ingen elev på 15 år presentera någon lösning. Men jag vet en sak: redan i mellanstadiet ingicks det överenskommelser om ”beskydd” där jag och Linn beskyddade två mindre grabbar (det var mest på skoj, men beskydd fick dom, mot alla utom mot Linn och mig). Och jag hade hellre dött än låtit Heinz behandla Linda som ett stycke kött. Och då vår slöjdlärare tafsade på tjejerna i vår klass, inne i materialrummet, behövde en tjej bara söka efter en killes blick så kom vi till undsättning och ställde oss demonstrativt i dörröppningen till materialrummet och stirrade på lärardjäveln.

Det fanns hjälp att få. Men tyvärr gällde detta bara för vissa.

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: den 19, 24 och 29 augusti samt den 10 och 15 september.

Anders Forss får vänta

*      *      *      *      *

Nakna med dödsångest
I fjärde klass, i mellanstadiet, skulle vi lära oss att simma. Det var i det lilla gamla gröna badhuset som låg i närheten av Scharinska villan, och som höll på att spränga hela kvarteret i luften, när klorgas läckte ut. Vi gick då på Sofiehemsskolan. Jag tror att det fanns två parallella klasser för varje årsklass. Så vi killar hade sammanslagen gympa med killarna från den andra fyran och tjejerna hade sammanslagen gympa med sin parallellklass. När vi skulle lära oss att simma for killarna ned till badhuset, medan tjejerna hade ett ”läsämne”, som exempelvis matte. Och då tjejerna for ned för att lära sig simma var det tvärt om. Killarna hade matte. Lycklig var den som inte behövde åka ned till badhuset. För där nere gick många barn sönder.

Ångesten började redan med lukten av klor. Än idag får jag ångest av klorlukt. Du som läser detta ska veta att jag kommer ihåg det hela som igår. Det började på hösten 1963. Samma höst som John F. Kennedy sköts till döds i Dallas, Texas, USA. En hel värld sörjde. Även vi småglin på Sofiehemsskolan sörjde. Jag och lång-Tore talade med varandra om mordet. Han sa något om att Kennedy måste ha lidit eftersom han sköts i huvudet. Jag svarade att min pappa hade sagt att världen hade förlorat en stor ledare, men att Kennedy, som tur var, inte behövde plågas. Just eftersom han blivit skjuten i huvudet. Vi var tio år då. Och vi led. Men mest på grund av badhuset.

Vi skulle ta av oss kläderna. Detta var normalt. Men det var i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. Sedan fick vi gå genom duscharna. Detta var normalt. Men i en ålder då könsmognaden satte in. För vissa tidigare än för andra. Och alla glodde på de övriga. De flesta, alltså alla, försökte att skyla sig med en eller med båda händer. Även i duschen. Men lärarna tvingade oss att att använda tvål vilket gjorde det omöjligt att skyla sig inför de övriga. De gloende. Jag undrar än idag: Varför fick inte vi killar ha badbyxor på oss. Och varför fick inte tjejerna ha en baddräkt på sig. Ska det vara så förbannat svårt att fatta vad effekten blir om vuxna tvingar barn att vara nakna inför varandra. I denna ålder. Och dessutom i samband med en aktivitet som för många var så ångestladdad. Var ni idioter? Var ni sadister? Ni som ansvarade för skolan och dess simundervisning.

Situationen var otroligt pinsamt. Efter duschen fick vi sitta på träbänkarna inne i själva rummet där den lilla simbassängen fanns och vänta på att få hoppa i. Och bara för att du som läser detta ska förstå hur extra obeskrivligt hemskt utsatta vi var ska jag berätta något som du redan vet. Men som du säkert inte tänkt på i ett sammanhang som detta. Det är så att även pojkar på tio år kan få ett ofrivilliga ”stånd” vid olämpliga tillfällen. Kanske på grund av rädsla. Jag tror inte att det går att uttrycka, i ord, vilken känsla av utsatthet som detta skapade för de som hamnade i denna belägenhet på badhuset. För ungar djävlas alltid med varandra. Men nakna på badhuset var skyddslöshet total. Så om någon större ville djävlas med någon mindre, som försökte skyla sig, så blev effekten obeskrivlig. Jag saknar de rätta orden för att kunna beskriva hur det kändes för de mest utsatta i samband med besöken på badhuset.

Det var lika hemskt för tjejerna. Även de skulle vara nakna. Totalt nakna. Ojämnheten i könsmognad, och gloendet, fanns i samma utsträckning bland tjejerna. Jag vet hur svårt många av dem led. Och tjejerna hade två ställen att skyla. I denna situation av total utsatthet skulle vi sedan lära oss att simma. Nakna på alla lektioner under två terminer. Varför fick inte vi killar ha badbyxor? Varför fick inte tjejerna ha baddräkter? Jag har aldrig träffat någon elev, inte av idag, inte i min egen ålder, som utsatts för det som drabbade oss. Det handlade om ett rent övergrepp. Ni som var ansvariga – och organiserade simundervisningen för barn, och ni lärare som lät det hela ske – ska veta att jag aldrig kommer att förlåta er. Det spelar ingen roll om ni lever eller är döda. Jag förlåter er aldrig.

Sedan skulle vi ned i bassängen på den delen där alla ”bottnade”. Även de kortaste. Vi fick en träbräda som flöt – och som hade ett namn som skulle vara skojigt. Jag ville såga sönder denna djävla bräda. Sedan var det tänkt att vi skulle hålla oss i brädan och sedan börja simma ut på den djupa delen av bassängen där ingen bottnade. Det förekom säkert några förövningar i den del av bassängen där alla bottnade. Men det minns jag inget av. Vissa var så rädda för den djupa delen av bassängen, där de inte bottnade, att de inte kunde tala om annat i bussen på vägen till badhusen. Och det var väldigt många som inte kunde somna kvällen innan.

Själv minns jag den förnedrande nakna utsattheten som det värsta. Men jag vet att mitt helvete var mindre hett än de flesta av mina klasskamrater. Jag hade nämligen redan lärt mig simma. Mamma ville alltid att jag skulle ha en fördel i förhållande till mina jämnåriga. Ibland drev hon mig mycket hårt. Men där, i vattnet på badhuset, då skräcken lyste ur ögonen på så många andra småkillar, blev jag plötslig oändligt tacksam mot mamma.

Jag hade lärt mig att simma rätt långt under vattnet, med ögonen öppna, redan då jag var sex år. Då var allt en lek. Det var däremot ingen lek då jag lärde mig att simma ovan vattnet. Det gjorde jag under sommaren innan jag skulle börja i fyran. Simlektionerna sabbade stora delar av mitt sommarlov. Och då var jag sur på mamma för att hon tvingade mig att ta simborgarmärket i Sörmjöle havsbad. Det var alltid kallt där. Och vågigt. Vi höll ju till i havet. Vid ”examenstillfället” blåste det extra mycket, varför vågorna var extra höga, och det var endast 12 grader i vattnet. Jag hade dessutom feber. Men efter allt elände med simlektioner som sabbat sommarlovet krävde jag själv att få avlägga provet och få detta förbannade simborgarmärke. Tjurig som jag var. Så påhejad av mormor, som cyklade med mig till simskolan varje dag, lyckades jag simma så långt som det krävdes.

Och nere i vattnet, i det gröna äckliga badhuset, kände jag plötsligt en oändlig tacksamhet mot mamma. Jag visste att jag kunde dyka rakt ned i den djupa delen i bassängen, från andra våningen om jag så ville, och sedan simma under vattnet i minst tio meter, för att elegant dyka upp ur vattnet och blixtsnabbt ta mig upp från kanten. Om jag ville. Det var en ren barnlek. Min kompis Sam var ännu bättre på att simma än vad jag var. Han kunde ryggsim och vann, simmandes på rygg, den simtävling som vi tvingades delta i på badhuset innan vi gick ut fyran. Min andra bästis Linn kunde också simma, tror jag. Men de övriga! De övriga drabbades av svår dödsångest då de kom ut i den djupa delen av bassängen. De var, naturligtvis, rädda för att drunkna. Nakna!

Och i denna totala utsatthet, fyllda av dödsångest för att drunkna, och skam för sin nakenhet, var eleverna inte särskilt mottagliga för instruktioner om hur det går till att simma. Många var gråtfärdiga, med munnarna hårt sammanpressade som i kramp, och med kramp även vad gällde tankeverksamheten. Dödsångest och förnedring skapar helt enkelt inte den optimala situationen för inlärning. De som gillar svart humor skulle kunna säga att många av mina klasskompisar saknade flyt dessa dagar. Det var så vi skämtade om denna period. Efteråt. Många år efteråt.

Medan lärarna och andra vuxna såg på – eller själva deltog i övergreppen
Allt utspelade sig medan lärarna såg på. Eller medan lärarna själva deltog i övergreppen. Sedan hade vi överdjävulen själv, badmästaren, som ledde ”simundervisningen”. Han var inte exakt den bästa pedagog som världen skådat. Jag minns att han höll i en lång stång av lättmetall, med en ögla längst fram, som var menad att använda för att rädda oss i från att drunkna. Men badmästaren hittade nya användningsområden för metallstången. Då det var min tur så simmade jag glatt ut i den djupa delen av bassängen. Utan den djävla träbrädan. Till badmästarens missnöje. ”Du ska inte simma som en groda”, skrek han. ”Först ska du sparka utåt-bakåt med benen, sedan pressa ihop benen samtidigt som du håller armarna rakt fram och glider på vattnet. Först därefter ska du föra armarna bakåt. Men du gör allting samtidigt, som en groda”. Jag mins att jag hatade honom för hans skrikande. Hatade honom. Men eftersom jag inte alls var rädd för vattnet, eller för den djupa delen av bassängen, eller för att få huvudet under vattnet, kunde jag uppfatta vad badmästaren sa. Och förstå. Så jag kunde förfina mitt simsätt.

Men många andra, för ångestladdade för att förstå instruktionerna, fick lära känna metallstången på ett sätt som jag inte tror att den var menad till. De blev slagna i huvudet med stången! Av badmästaren. Detta skedde mitt framför ögonen på våra förrädare till lärare. Den förnedrande utsattheten i att tvingas uppträda naken inför sina jämnåriga var inte nog. Dödsångesten för att drunkna var inte nog. Till detta kommer att vi tioåriga barn, både pojkar och flickor, blev slagna i huvudet med en stång av lättmetall. Hur kunde vuxna, lärare och andra, tillåta att detta hände?

Ute i Sörmjöle havsbad skulle våra föräldrar ha dränkt simläraren, om han försökt sig på något liknande, och efteråt sagt till polisen att han var sadist. Skulle simläraren i Sörmjöle ha försökt få oss att ta av kläderna skulle han också ha blivit dränkt, av våra föräldrar, för sitt osunda intresse för nakna barn. Så hur i helvete kunde detta ske på ett kommunalt badhus med våra egna lärare närvarande? Vad var det för fel på er?

Då stången var av lätt metall dog ingen. Ingen drunknade heller. Men en av mina bästisar på lågstadiet, Britt-Marie, kunde aldrig sova nätterna före besöken på badhuset. Dessutom fick hon stopp i magen och tvingades uppsöka lasarettet för detta. Britt-Marie var, som antytts, inte alls den enda som inte kunde sova natten före besöken på badhuset. Nästan alla som jag har kontakt med från den tiden känner fortfarande stark olust, eller ren ångest, när de känner doften av klor. För vissa har det till och med varit riktigt svårt att gå till badhuset tillsammans med sina egna barn. Jag känner själv alltid starka olustkänslor då det luktar klor. Det berodde inte för att jag var rädd för att drunkna. Det berodde på förnedringen.

Jag tror att vi åkte till badhuset två gånger i veckan under hela fjärde klass. Bussen luktade av äpplen, klor – och ångest. Mest av ångest. Till slut var det någon förälder som talade med vår klassföreståndare, och som i sin tur förde budskapet vidare, till badmästaren. Denne barnplågare fick höra, försiktigt, av vår lärare att han måste ta det lite lugnare med oss. Jag tror att det var Britt-Maries pappa som ringde till vår klassföreståndare. Det var bra. Och badmästaren slutade med att slå oss i huvudet med stången. Men han blev inte mer förstående inför den dödsångest som vissa elever aldrig kom över under hela det år som tortyren till ”simundervisning” varade. Det är Sofiehemsskolans lärare som jag håller ansvariga för detta. Och badmästaren. Och alla andra kräk till vuxna som var inblandade. Ni både såg och deltog själva. Umeå hade behövt mer civilkurage även på den tiden!

Säkert är det många som tänkt att nu tar han väl i, den där Hägglund, då han skrev rubriken till detta blogginlägg. ”Vägen till våldet på Mimer via misshandel av nakna tioåringar i dödsångest – medan lärarna såg på”. Men jag skulle ha skrivit ”medan lärarna deltog”. Allt som jag skrivit är sant. Och jag hoppas att du läser vidare om hur det kunde gå till på Umeås skolor. Jag skriver främst för de som var med på den tiden. Jag skriver för att betala av på den skuld som jag har. För jag var med och gjorde andra illa.

De små tennsoldaterna
Jag anser att övergreppen mot oss började redan i lågstadiet. Då vi var sju år. Redan i första klass tvingades vi ställa oss upp bredvid vår trämodul – stol och skrivbord i ett stycke – och stående vänta på att få tillåtelse att besvara våra lärarinnors frågor. Och vi fick förbli stående, medan våra klasskamrater skrattade, om vårt svar hade varit felaktigt. Vi fick förbli stående, med blossande kinder och ett inre i uppror, till dess att fröken gav oss tillåtelse att sätta oss ned. Denna tillåtelse att sätta oss ned fick vi först efter att någon annan elev, som fröken valt ut, hade delgett klassen det rätta svaret. Under den tid som du stod upp, ensam inför hela klassen och ensammast i hela världen, medan alla skrattade åt din okunnighet, var du oerhört oskyddad. Men vi följde order. Vi stod i givakt som små tennsoldater. Fulla av smärta. Vi var bara sju år då vi började att drillas. Det var på hösten 1960. Den höst då John F. Kennedy valdes till USA:s president. Vi var små, och så oskyddade, att vi var nakna. Bildligt talat. Och ändå älskade vi våra lärarinnor. Detta var en verklig paradox.

Aldrig på dass under rast på tre år
Den insikt jag anser mig ha fått är denna: när vi kom till Mimerskolan i sjuan, 13 år gamla, hade vuxenvärlden i form av lärare och annan skolpersonal, redan försuttit sin chans. För många av oss hade lärarna och övrig skolpersonal straffat ut sig. De svek som jag beskrivit var fruktansvärda. Den hämnd som vi tog – på varandra, på lärarna och på ting som gick att förstöra (exempelvis på matvaror, hushållsapparater och porslin) i ämnet hemkunskap – var också fruktansvärd. Vi fick fyra kvinnliga lärare att bryta ihop under två terminer. Vi hade hemkunskap redan i sjuan på den tiden (osmart). Det krävdes en femte, kvinnlig, lärare för att orka med oss fram till slutet av vårterminen då hemkunskapsundervisningen var avslutad på högstadiet. Om vuxenvärlden velat ha verkligt inflytande på oss under högstadiet hade de behövt göra något långt tidigare än i sjuan. Men jag uppfattade aldrig att lärarna ville ha något inflytande på hur vi behandlade varandra. De titta alltid bort. Därför gick allt fullständigt åt helvete i högstadiet.

För att förstå något av den brutalitet som präglade vardagen på högstadiet ska jag avsluta detta blogginlägg med att berätta om killtoaletten. Brutaliteten på Mimer satt nämligen även i väggarna. Den satt inte bara i Holtz knytnävar. Eller, rättare sagt,  brutaliteten fanns i dörrarna. Eller, ännu rättare sagt, i bristen på dörrar! Och detta är bokstavligt. Precis som nakenheten var bokstavlig då vi skulle lära oss att simma i fyran.

Nere på killtoaletten fanns nämligen inga dörrar. Jag avser inte pissränna som ryktet sa att du kunde få ansiktet nedtryckt i, vilket alla var rädda för att få, även om jag aldrig minns att just detta öde drabbade någon. Då jag närvarade. Det jag avser är båsen där vi killar skulle uträtta de toalettbehov vi alla gör sittande. Jag använde båsen själv. Självklart. Det gjorde alla. Men bara under mycket speciella villkor. Det fanns nämligen inga dörrar till dessa bås för toalettstolarna! Det var inte så att någon glömt att köpa in och sätta upp dörrarna. Det var så att det aldrig varit menat att sitta några dörrar för båsen. Det fanns inga gångjärn vid dörröppningen och det hade heller aldrig funnits några!

Så om du satt på dass, med byxorna neddragna, kunde detta ses på fem meters hålls. Minst. Det var fri sikt in. Är det någon som tror att en enda kille gick på dass under rasterna? Fundera på vad som kunde ha hänt om Heinz, tillsammans med fem – tio ur hans fanclub, hade överraskat dig med byxorna bokstavligen nere inne på killtoaletten? Vi som gick på Mimer kunde föreställa oss detta. Mycket väl. Därför gjorde vi allt för att denna situation inte skulle uppstå.

Under mina tre år på Mimer gick jag aldrig på dass under en enda rast. Inte under en kortrast mellan två ämnen. Inte under en frukostrast. Däremot gjorde jag som alla andra killar. I min klass och i andra klasser. Jag räckte upp handen för att få gå på dass under lektionstid. Efter lunch kunde flera killar som räckte upp handen under samma lektioner. Det blev ett ständigt spring. Lärarna blev naturligtvis arga. De trodde att vi djävlades med dem. Det var begripligt. Samtidigt så reagerade de manliga idioterna till lärare aldrig på att det saknades dörrar på killtoaletten då dom någon gång patrullerade denna. Därför förtjänade de inte att få veta sanningen. Vi vågade helt enkelt inte gå på dass annat än under lektionstid.

Bäst var det att gå två och två. Då kunde en hålla vakt medan den andre gjorde sitt, och sedan gällde ombytta roller. Och alltid så snabbt som möjligt. Vi ville inte missa undervisningen. Dessutom fanns alltid risken för att dina fiender kunde dyka upp. Oftast gick du dit ensam. Och det behövde inte vara Heinz som kom. Det räckte med att vilken som helst av dina fiender kom för att situationen skulle ha kunnat bli förödande. För dig. Den som satt med byxorna nere var ett tacksamt offer.

Killtoaletten var en extremt farlig plats.

Röd tråd av naken utsatthet
På Mimer var det inte bara slagen som tog hårdare. Skammen över att bli förnedrad tog väldigt mycket hårdare. Vi var mindre av barn på högstadiet. När jag nu skriver detta inser jag att vi – jag och många klasskompisar – vid mycket tidig ålder hade blivit berövade en stor del av våra förväntningar på vad livet skulle kunna ge. Istället hade vi – redan på låg och mellanstadiet – börjat lära oss att acceptera nästan allt. Trots att skolagan hade klingat bort stegvis på mer moderna skolor, och hade varit totalförbjuden i 1½ år när jag började skolan, agades vi fortfarande under de första åren på Östermalmsskolan. Det var luggar i nackhår och öron, eller ett rapp med trälinjalen över fingrarna, om vi viskade mellan bänkraderna. Eller skickade lappar. Och blev påkomna. Jag har berättat om sadismen och övergreppen i samband med ”simundervisningen. Och i tidigare blogginlägg har jag berättat om hur det kunde gå till på skolgården på Sofiehem. Speciellt då vi kom dit, utifrån, i fyran.

Det var bland annat därför vi hade så lätt att ta till oss de oskrivna reglerna på Mimerskolan om att aldrig blanda in ”plitarna”. Vi befann oss i ett fängelse. Fast hos oss kallades plitarna för lärare. Jag förväntade mig aldrig någon nåd. Bara våld. Från de killar som var större och, ibland, starkare än jag. Och jag förväntade mig absolut inget skydd av lärarna. De fanns inte med i bilden hos någon som jag kände som en faktor när det gällde att stoppa våld och pennalism. Eller det som idag kallas för sexuella trakassioner.

Vi saknade förmågan att förstå att det som drabbat oss på låg- och mellanstadiet var orimligt. Jag tänker på drillen i Östermalmsskolan och på ”simundervisningen” på Sofiehem. Bland annat. Vuxenvärlden, i form av lärare och annan skolpersonal, hade inte bara vänt sig bort ifrån oss. De hade deltagit i misshandeln av oss. Både på Östermalm och på Sofiehem. Både mentalt och fysiskt.

Heinz maktställning på skolan berodde därför inte endast på hans styrka. De vuxna, lärare och vaktmästare, kunde ju ha stoppat honom. Men som jag tidigare har skrivit: Lärarna hade helt enkelt inte med saken att göra. De hade inte med brutaliteten som pågick mellan lektionerna att göra. De hade inte heller med brutaliteten under lektionstid, som på gympan och på hemkunskapen, att göra. De vuxna på skolan, lärare och vaktmästare, hade straffat ut sig själva för länge sedan i mina och andras ögon. I mina redan på mellanstadiet. De vuxnas, lärarnas och vaktmästarnas, regler gällde inte. Det var våra regler som gällde. Även om det var Heinz som skapade våra regler. Det tog mig lång tid att inse detta. För mig gällde dessa oskrivna regler under lång tid. Långt efter tiden på Mimer. Skulle du rädda dig undan måste du träna styrka och bilda en allians. Och under min lumpartid utmana folk på verkliga slagsmål. Farliga slagsmål eftersom dessa då hade ägt rum i kroppsligt fullvuxen ålder. Mellan killar som övat närstrid.

Från offer till förövare
Det vi varit med om tidigare innebar därför att lärarna inte längre var något alternativ då vi kom till högstadiet på Mimer. Och utsattes för det råaste våldet dittills. Inte undra på att det var självklart att vi accepterade de oskrivna lagarna om att aldrig blanda in lärarna. Vi tog istället hämnd på lärarna. Som kollektiv. Det fanns lärare som slapp undan. De som visste att sätta sig i respekt. Men annars gällde samma regler för en lärare som för en elev. Den som visade tecken på svaghet var det ute med. Utom för plugghästarna. Dessa trakasserades visserligen, men ganska förstrött.

Av sms och mail, som jag har fått sedan jag har börjat skriva om högstadiet på Mimer, har jag förstått att de flesta tjejer inte hade det lika djävligt som vi killar. Detta gällde alltså för de flesta tjejer. Men det är ingen tröst för Kim, som inte ville komma på vår återföreningsträff, trots att det gått 40 år. Du kanske inte tror mig Kim, men jag vet att jag är så ledsen, och jag vet att detta även gäller för andra – både killar och tjejer – för det lidande vi utsatte dig för. Jag hoppas att du kan förlåta mig. Oss. Även om vi inte förtjänar det.

Jag skrev nyss att jag aldrig förväntade mig någon nåd.

Bara våld. Det som sedan hände, steg för steg, slag för slag, själva förvandlas och började förtrycka andra. Det hände mig och det hände många andra. Efter ett par år på Mimer spöade du själv upp killar. Ibland för att inte åka ned i hackordningen. Ibland för att du inte gillade någon. Och för att du hade hade upptäckt att du kunde vinna slagsmål. Och därför började vissa andra se på dig med rädsla. Visserligen blev ingen någon ny Heinz. Men för de som var rädd för att gå förbi dig i korridoren var det en klen tröst att det fanns de som hela skolan var rädda för.

Det fanns en röd tråd genom hela min grundskola. Den handlar om utsatthet. Denna utsatthet var ibland så total att den omvandlades till nakenhet. Och jag har försökt beskriva att denna nakenhet inte endast var bildlig. Ibland var nakenheten även bokstavlig.

Dödslekar mot ångest som terapi
Vissa av oss förvandlades alltså från offer till både till offer och förövare. Och det är svårt att leva detta. Det har visat sig oändligt mycket svårare än vad jag trodde då vi gick ut nian. Jag trodde att vi hade lämnat Mimer bakom oss. Men istället började en sanslöst destruktiv tid i mitt liv. Och i många andras. I min krets, vars ryggrad bestod av killar från Mimer, började vi spela våra egna varianter av ”rysk roulette”. Rysk roulette innebär att du sätter ditt eget liv på spel i andras närvaro, ofta på en fest, och med alkohol med i bilden.Jag ska återkomma till dessa spel.

Jag kan inte lägga skulden på andra. Jag måste ta på mig den största delen av skulden själv. Det är därför det som hände är så svårt att komma över. Eller omöjligt att komma över. Sanningen är den: jag kan aldrig förlåta mig själv. Som jag skrivit tidigare: Skuggan av Mimer är väldigt lång.

Jag har länge försökt undvika att berätta om mitt svek mot Sam. Jag har skrivit att det ska komma, vid flera tillfällen, men varje gång har jag backat. Jag har inte förmått mig att publicera det jag skrivit. Men förhoppningsvis har jag ändå berättat något av värde på vägen. Men jag ska stiga upp tidigt i morgon. Och titta igenom det hela en sista gång. Sedan ska jag lägga ut det. I morgon lördag.

Tidigare bloggar om tiden på Mimer och före: 19, 24 och 29 augusti samt den 10 september.

Detta debattinlägg är ett svar på Anders Forss angrepp.
Jag tänker dela upp mitt svar i två delar. I den första delen tänker jag analysera Forss debattmetoder. I den andra delen av mitt svar till Forss, efter en ny berättelse om Mimer, tänker jag föra fram argument för att det är ekonomiskt möjligt att driva kollektivtrafik i offentlig regi.

Jag har sällan eller aldrig debatterat med en person som använder sådana debattmetoder som Anders Forss. Jag tänker därför, steg för steg, visa på hur Forss manövrerar i de två debatter som han har startat med mig. I den senare debatten borde han ha hållit sig till huruvida det är bra, eller inte bra, att åter låta kommunen ta hand om kollektivtrafiken med buss i Umeå. Det är min och Arbetarpartiets utgångspunkt att det är bra om kommunen åter tog hand om driften av kollektivtrafiken. Det riktiga, eller felaktiga, i detta är vad Anders Forss borde ha tagit upp i sitt andra angrepp på mig i bloggosfären. Om han var saklig. Men det är han inte. Därför kommer det att bli mycket om Forss debattmetoder. Men det är nödvändigt att visa hur farligt gränslösa denna individs debattmetoder är.

När Forss smutskastar saknar han gränser.
Anders Forss syfte var uppenbarligen endast att smutskasta. Detta gjorde han i sitt blogginlägg den 28 augusti genom det smått fantastiska påståendet att Arbetarpartiet tillhör de partier som ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeborna i gemen tycker är bra”. Denna formulering speglades även i rubriken på Forss inlägg.

Forss första angrepp på mig skedde under rubriken ”Jan Hägglund och Arbetarpartiet har fel – I Umeå byggs inga skrytbyggen”. Jag nämner de båda paroller under vilka Forss har angripit mig. Detta för att läsaren ska få en uppfattning om vad som ligger bakom Forss angrepp. En hämnd för att vi vågat kalla saker som Kulturväven och Äventyrsbadet vid deras rätta namn: skrytprojekt.

Forss påstådda människokärlek
Då någon för fram ett så fantasifullt påstående som att ett konkurrerande parti ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeborna i gemen tycker är bra” måste frågan ställas: Hur ska ett sådant påhopp bemötas? Forss enda syfte, då han kastade ur sig detta påstående, var att smutskasta. Sedan syftet var uppnått skyndade sig Forss vidare mot nya, lika svagt underbyggda, illasinnade påståenden riktade mot andra personer och partier.

Denna debattmetod motsäger, å det grövsta, Forss påståenden om att hans politiska ”gärning” drivs av en stor ”människokärlek”.

Gränslösa påståenden – som inte ens kan försvaras av Forss
Jag vill göra läsaren uppmärksam på Forss karaktär och metod. För Forss påstående om Arbetarpartiet är unikt i ett avseende. Hans påstående är fullständigt gränslöst! För vilket parti ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeborna i gemen tycker är bra”? Inget.

Jag bemötte detta gränslösa påstående, från Forss, i ett blogginlägg den 3 september (läs gärna detta inlägg av mig). Det hade varit naturligt att Forss då åtminstone försökte backa upp sitt gränslösa påstående. Kanske med olika exempel. För om någon angriper en annan, så hårt, som Forss angripit mig förväntar sig läsaren troligen någon form av ”bevis” för påståendet att Arbetarpartiet, systematiskt, försöker djävlas med umeborna. Men Forss känner, uppenbarligen, inget behov av att backa upp sina gränslösa påståenden med fakta. (Ett annat alternativ är naturligtvis att Forss inte klarar av att ge några exempel). Istället bytte Forss – utan att visa något som helst behov av att förklara sig – helt plötsligt taktik.

I sitt blogginlägg från den 4 september hade Forss plötsligt bara släppt sitt gränslösa påstående om att Arbetarpartiet ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeborna i gemen tycker är bra”. Forss hade retirerat till den betydligt mer begränsade frågan om huruvida kollektivtrafiken ska drivas i offentlig eller privat regi.

Detta ansåg jag var bra. Arbetarpartiet stöder tanken på att låta kommunen återta driften av kollektivtrafiken i Umeå. Och ska vi debattera om vad som hände då frågan kom upp under fullmäktige bör även Forss hålla sig till just den frågan. Och inte påstå att de med annan uppfattning än honom vill djävlas med ALLT som umeborna gillar.

”Ett fall framåt” tänkte jag därför. Men, men, säg den glädje som varar, i mer än i några sekunder. I stället för den första metoden av gränslöshet – i form av smutskastning – förde Forss nu fram en annan och ny form av gränslöshet! Forss deklarerade, självtillräcklig som ingen annan, att han ”behöver inga fakta” i debatten med mig (för eller emot en kommunalt driven kollektivtrafik). Denna ståndpunkt, att han inte behöver några fakta, förstärker bilden av gränslöshet i Forss sätt att agera på nätet.

De flesta debattörer känner sig bundna av fakta, logik och tyngdlagen.
Men inte Anders Forss. Obekymrad hoppar han, i sin gränslöshet, obehindrat, från en infallsvinkel till en annan. Går det inte att få in en smäll på Arbetarpartiet genom påståendet att vi vill förstöra ”allt för alla” prövar sig Forss fram längs andra vägar. (Den risk Forss löper, genom sin överrörlighet, är att snubbla över sina egna fötter. Vi ska återkomma till detta).

Alltså: Hittills har vi sett Forss metod, eller brist på metod, i form av gränslösa beskyllningar och genom metoden att förneka behovet av fakta. Men detta är inte allt. Vår Forss är nämligen full av överraskningar.

Strax efter att Forss förklarat sig oberoende av fakta förvandlar sig plötsligt samme Forss till sifferexpert! Den 4 september skrev han:”Oerhört lågt räknat skulle vi behöva investera 200 miljoner kronor på ett bräde för att åstadkomma ett nytt kommunägt bussbolag och de pengarna finns inte i kommunen varför de måste lånas upp vilket gör saken till en icke fråga enligt mitt sätt att se på saken”.

I detta citat från den 4 september förklarar alltså, den till siffror och fakta omvände, Forss att det inte är möjligt att åter låta kommunen ta hand om kollektivtrafiken. Skälet är, återigen enligt Forss, att det skulle bli för dyrt att investera 200 miljoner (som ju var lågt räknat).

Det är tragikomiskt att följa den gränslösa ombytlighet som präglar Anders Forss. För i sin första debatt med mig – som han förde under rubriken ” … I Umeå byggs inga skrytbyggen” – hävdade nämligen Forss något helt annat! Vi kan lugnt säga att det som då var vitt, nu har blivit svart. Men denna sväng på hela 180 grader verkar den gränslöse Forss helt omedveten om själv. Det är här som han snubblar över sina egna fötter.

För i ett blogginlägg från den 9 augusti skrev Forss – efter att först ha argumenterat för ett både vitt och spritt bostadsbyggande – följande: ”Förvisso innebär detta utbyggd kollektivtrafik och investeringar i ny infrastruktur i form av vägar, VA och fibernätverk mm. Precis som innebörden i ordet investering säger så är detta … en investering och inte en kostnad för kommunen Jan”.

Här har Forss gjort en ekonomisk innovation.
En investering är alltså inte ”en kostnad för kommunen Jan”, mästrar Anders Forss. Herregud! I så fall behöver ju ingen vara rädd för någonting. Bankerna kan obehindrat låna ut pengar till alla sorters investeringar – på alla orter – eftersom en investering är en investering och en investering är ingen kostnad! Det är alltså bara att satsa. Sätt dig ned Forss och vänta på Nobelpriset i ekonomi!

Men väntan kan bli längre än vad Forss tror. Vår självlärde ekonom tar nämligen varken hänsyn till a) ”timingen” eller b) lokaliseringen. Det kan ta uppåt tio år innan en investering har återbetalat sig – exempelvis i form av genom hyror – och det kan även hända att en investering aldrig återbetalar sig. Låt mig förklara: En investering i bostäder i en avfolkningskommun kan bli svår att få igen pengarna på i form av hyresintäkter. För om utflyttningen från kommunen plötsligt ökar, exempelvis vid en större företagsnedläggning inom kommunen, så kommer det att bli svårt att fylla bostäderna med folk. Och omvänt: I storstaden intill kan det, däremot, vara så att en investering i nya bostäder betalar sig dubbelt. Dels genom att folk, snabbt, flyttar in och börjar betalar hyra. Dels genom att inflyttningen från bland annat glesbygden innebär en bostadsbrist som i sin tur driver upp fastighetspriserna till högre nivåer än vad investeringskostnaderna motiverar. Detta kallas för fastighetsbubbla.

Nu gäller det att hänga med – för Forss pekar åt alla håll samtidigt.
I citatet från den 9 augusti hävdar alltså Anders Forss att investeringar, bland annat i kollektivtrafik, inte är en kostnad för kommunen. Vid detta tillfället oroade sig inte Forss för lånen – vilket jag gjorde. Men om Forss hade rätt den 9 augusti betyder det att Forss har fel i det han skrev den 4 september – då han myndigt förklarade att det var otänkbart att låna upp 200 miljoner för att återta kollektivtrafiken!

Den uppmärksamme läsaren kan alltså konstatera följande: allt vi behöver göra för att finansiera ett nytt kommunalt bussbolag är att använda logiken hos ”Kung Forss den 9:e Augusti” för att vederlägga argumenten från ”Kung Forss den 4:e September”!

Detta, kära läsare, är ett tydligt exempel på faran med den flyktiga och gränslösa metod som Forss använder då han debatterar.  Forss har två olika kompasser. Den ena handlar om Forss försök att ställa in sig hos tongivande socialdemokrater – i förhoppning om att bli ”upptäckt” och själv kunna göra karriär. Den andra kompassen utgörs av Forss övertygelse om sin egen ofelbarhet.

Det jag har försökt visa är två saker: dels den hänsynslöshet som följer av denna debattmetod, dels riskerna för utövaren av metoden (för den som eventuellt tänkt följa i Forss fotspår). För hur går det då dessa två kompasser hamnar i konflikt med varandra. Detta kan nämligen hända. Eftersom Forss gissar, än hit och än dit, i hopp om att skriva vad de tongivande socialdemokraterna vill höra kan hans gissningar leda till att han motsäger sig själv. Och då uppstår det problem. För vad händer om en ofelbar person, som Forss, råkar ta ställning … mot sig själv? Exempelvis på det sätt som hände i och med Forss båda uttalanden den 9 augusti respektive den 4 september!

Till sist: Är det då möjligt att kommunalisera kollektivtrafiken?
Svaret på denna fråga är Ja. Vi ska bland annat titta på Region Örebro (eller Örebro län) i början av nästa vecka.

Jag håller tillbaka två blogginlägg:
Det första är mitt svar till Anders Forss. Senast påstod Forss att han inte behöver fakta då han debatterar med mig. Mitt löfte till Forss är dock att jag ska presentera fakta – både i form av ekonomi och juridik – samt analysera hans debattmetod,

Jag tvingas än en gång be om ursäkt för att jag håller tillbaka min berättelse om tiden från Mimerskolan. Av allt jag bloggat om har berättelserna från högstadiet mött allra störst intresse. Och av alla blogginlägg jag skrivit har inget varit viktigare för mig. Även detta håller jag tillbaka. Då vi lämnade Mimer var vissa trasigare än andra. Själv har jag inte kommit över det som hände, inklusive min egen roll, under de 50 år som gått. Men det fanns de som drabbades hårdare än mig. Av respekt för de vars liv jag tror slogs i spillror väntar jag med att publicera nästa del till på lördag. Detta för att kunna gå igenom det jag skrivit ett par gånger till. När det gäller åren på Mimer måste jag göra mitt yttersta, av respekt mot alla som drabbades.

*                      *                      *                    *                     *                     *

Det var Ekot på Sveriges Radio som avslöjade att rikspolischefen Dan Eliasson år 2015 fattade ett beslut om att ge ett privat företag tillgång till hemlig och känslig information.

Det privata företaget fick tillgång till Polisens personal- och lönesystem. Detta gav dels företagets anställda kunskap om hur Polisen arbetar. Dels fick företagets anställda även tillgång till enskilda polisers namn, personnummer, lön, resor, meriter och arbetsscheman, men också uppgifter om närmaste anhöriga inklusive barnen! För en enskild polis och de närmast anhöriga måste detta vara rena mardrömmen. För polisverksamheten som helhet måste mardrömmen, om möjligt, vara ännu värre.

Eliasson bröt mot Säkerhetsskyddsförordningen genom att strunta i den kryptering av uppgifterna som Försvarsmakten kräver. Detta för att spara tid och pengar. Agerandet från denne höge statlige ämbetsman påminner väldigt mycket om agerandet från Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren. Hon bröt mot en rad lagar – just för att spara tid och pengar. Detta innebar att såväl sekretessbelagd som hemlig information med stor sannolikhet hamnade i felaktiga händer. Detta beskrevs som att hennes agerande hade skadat ”rikets säkerhet”. Samma uttryck har använts för att beteckna effekterna av rikspolischefens agerande.

De skador som Maria Ågrens brott åstadkom jämfördes med den skada som spionen Stig Bergling åstadkom under 1970-talet. Stig Bergling dömdes till livstids fängelse. Maria Ågren fick sparken som generaldirektör och måste böta 70 000 kr – en bagatell i sammanhanget.

I en debattartikel på Svt Nyheter skrev Inga-Britt Ahlenius, känd som ”Miss Fearless” för sitt kompromisslösa arbete mot korruption på FN:s internrevision, bland annat följande med anledning av IT-skandalen. Efter att ha betonat det olyckliga i den förändrade lagstiftningen rörande tjänstefel uttryckte sig Ahlenius på följande sätt: ”Om den gamla lydelsen hade varit kvar är det väl sannolikt att generaldirektören Maria Ågren hade kunnat ställas till ansvar för tjänstefel och därmed riskerat en fängelsedom”.

Vi måste också påminna om att mellan dessa två skandaler, vad gäller sekretessbelagt och hemligt material (vilket inte nödvändigtvis är samma sak), orsakade av generaldirektören på Transportstyrelsen samt rikspolischefen har även ett tredje sekretesshaveri ägt rum. Det handlar om att Fortifikationsverket skickade ritningar över tusentals svenska militärbyggnader till Kina för digitalisering via en upphandling åren 2012-2013 hos ett företag med det ”förtroendeingivande” namnet Åkej AB.

I vissa delstater i USA finns det något som kallas för en ”three strikes law”. Det betyder att en person, efter två allvarliga brott, automatiskt drabbas av ett fängelsestraff på mellan 25 år och livstid då personen begår ett tredje brott.

I Sverige har vi nu sett tre uppseendeväckande skandaler – i vissa fall t.o.m. jämförbara med spioneri och som definitivt inneburit livsfara för enskilda individer – på, i tur och ordning, Transportstyrelsen, Fortifikationsverket och Polismyndigheten. Detta leder till följande två frågor:

1. Står höga ämbetsmän över lagen?
2. Kan dessa sättas i fängelse?

Det räcker inte med fördömanden från olika politiska partier och mer eller mindre rubbade ursäkter från brottslingarna i fråga. För att få slut på dessa skandaler krävs minst två saker: a) New Public Management måste upphöra, och b) någon av dessa ansvariga brottslingar måste sättas i fängelse.

Jag vet att väldigt många väntar på nästa berättelse från Mimerskolan 1966-1969. Och dessa kommer. Nästa gång ska jag beskriva hur hackordningen förvred mig till att dels spöa andra, dels svika en av mina bästa vänner. Näst-nästa gång ska jag  skriva om hur tjejerna fick lida – som jag uppfattade det. Alla kommentarer från andra elever har lärt mig att situationen var väldigt olika, både för tjejer och killar.

Men innan jag fortsätter att skriva om de år på Mimerskolan som jag aldrig kan komma över måste jag tyvärr bemöta Anders Forss. Han påstår sig vara Socialdemokrat. Läs mitt svar till denne, vad gäller fakta och sanning, så fattige politiske tänkare.

*                  *                 *                 *              *                *              *              *

Anders Forss påstår sig ha tankar om politik.
Anders Forss påstår även att ”Vänsterpartiet och Arbetarpartiet i Umeå angriper varje företeelse och varje beslut som Umeåborna i gemen tycker är bra”. Detta med anledning av ett förslag från V, som vi stödde, om att återkommunalisera kollektivtrafiken i Umeå kommun.

Anders Forss påstår alltså  att Arbetarpartiet, i samband med debatten om huruvida kollektivtrafiken i Umeå ska drivas i kommunal eller privat regi, ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeåborna i gemen tycker är bra”. Detta är en osanning.

Som gruppledare för Arbetarpartiet i Umeå kommunfullmäktige kan jag naturligtvis enbart företräda vårt parti i en debatt med Anders Forss. Men påståendet att V och AP ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeåborna i gemen tycker är bra” är absurt. I just detta fall är jag säker på att Vänsterpartiet håller med. Partierna i fullmäktige driver alla – även när de är väldigt oeniga – den politik som de anser är mest gynnsam för umeborna. Enligt min mening är det är inget parti i Umeå kommunfullmäktige som angriper vad umeborna i gemen tycker är bra. Inte medvetet. Det handlar om att olika partier prioriterar olika saker. Vissa prioriterar äldreomsorgen och skolan. Andra skrytbyggen som Kulturväven och äventyrsbadet Navet. 

Bristen på fakta är Forss stora svaghet.
Innan jag går in på debatten för eller emot att återkommunalisera busstrafiken i Umeå kommunfullmäktige (måndagen 26/8) vill jag berätta om min förra debatt med Anders Forss. Den rörde sig bland annat om Umeå kommuns ekonomi. Forss producerade 16 606 nedslag (hela 6 A4:a-sidor) utan att nämna en enda siffra. Detta är inte bildligt talat (typ ”Forss hade få siffror”) utan detta är bokstavligt. Anders Forss lyckades inte producera en (1) endaste, liten, siffra till stöd för sina ståndpunkter. Jag vill understryka detta. Fors åsikter om Umeå kommunkoncerns (förvaltningar och bolags) ekonomiska ställning baserades på följande antal fakta: zero, null, cero, zéro, nulla, nul. Detta betyder ”noll” på engelska, tyska, spanska, franska, latin och afrikans.

I debatten om kollektivtrafiken förde Arbetarpartiet fram fakta i form av siffror.
Just det som är Anders Forss stora svaghet. Skälet till detta var att vi ville visa på hur ojuste det gick till då kollektivtrafiken i Umeå kommun togs över av privata utförare.

Först ska vi tala om fakta i form av löpande text. Sedan ska vi tala om fakta i tabellform. Ju fler metoder att presentera fakta på desto större är sannolikheten att ingen missuppfattar. Men de som inte VILL förstå, de kommer givetvis inte att förstå, detta oavsett hur fakta presenteras.

A. Beskrivning av upphandlingsförfarandet i löpande text.
I samband med upphandlingen av kollektivtrafiken 2005 påstod sig det privata företaget Connex (som bytte namn till Veolia Transport) kunna driva kollektivtrafiken i Umeå 15 miljoner kr billigare än kommunala Polarbuss fr o m år 2006. Den privata utföraren presenterade nämligen ett bud på driften som låg på endast 74,5 miljoner kr. Genom detta bud förlorade den kommunala utföraren Polarbuss driften av kollektivtrafiken till privata utförare! I juni 2006 började Veolia Transport att driva kollektivtrafiken i Umeå.

Men det visade sig att denna privata utförare hade ett lagt ett bud som var alldeles för lågt för att de skulle kunna klara driften. Ett riktigt skambud för att slå ut kommunägda Polarbuss! Redan i juli året efter – efter endast tretton (13) månader – meddelades att ”avtalet avbrutits i förtid”. Löftet från Connex/Veolia Transport att driva kollektivtrafiken i Umeå för 74,5 miljoner (15 miljoner kr billigare den kommunägda utföraren Polarbuss) visade sig alltså vara en bluff – en ful bluff. Kunde då inte kommunägda Polarbuss återta driften. Nej! Polarbuss Trafik AB hade avvecklats (höll på att avvecklas) och hade hunnit omvandlats till ett ”vilande” företag. Fiffigt va?

Istället vände sig kommunen till Swebuss (som naturligtvis bytt namn). Detta företag började driva lokaltrafiken i Umeå från och med juni 2008 under det nya namnet ”Nobina”. Den fråga som då inställer sig, efter att Swebuss/Nobina tagit över efter Connex/Veolia Transport, är hur mycket billigare blev det att låta privata utförare ta över i jämförelse med kommunalägda Polarbuss? Svaret är att det inte blev billigare alls.

Däremot blev det en tråkig cirkus av bussbyten och oro bland personalen.

Driften av kollektivtrafiken i regi av Swebuss/Nobina kom nämligen att kosta 91 miljoner kr under året 2008! (Detta enligt bl a lokala Folkbladet samt Expressen). Budet från Connex/Veolia Transport på 74,5 miljoner hade legat 15 miljoner kr under budet från  kommunägda Polarbuss vid upphandlingen 2005. Men kostnaden för Swebuss/Nobina att driva kollektivtrafiken under 2008 låg på 91 miljoner – vilket var 1,5 miljoner dyrare än budet från Polarbuss för 2006. Men låt oss inte vara knussliga. Det är ju ett par års skillnad mellan upphandlingen inför 2006 och driften 2008. Vi kan låta udda vara jämt och säga att det inte blev billigare med en privat utförare. Vi kan också säga följande: när den privata utföraren ”slog ut” den kommunägda aktören, med ett skambud, för att sedan dra sig ut hela affären, så stod Umeå kommun med byxorna nere. Det kommunägda alternativet Polarbuss var ju avvecklat (eller under avveckling) och hade övergått till att bli ett ”vilande” företag.

B. Beskrivning av upphandlingsförfarandet i form av siffror och tabell.

– Upphandlingsår 2005

– Angivet bud i kronor för att driva kollektivtrafiken 2006

Från Connex/Veolia Transport: …………………… 74,5 miljoner kr

– Detta jämfört med Polarbuss anbud för 2006

Connex/veolia Transport var 15 miljoner kr billigare än Polarbuss

– Reell kostnad för driften av kollektivtrafiken 2008

För Swebuss/Nobina …………………………………. 91 miljoner kr

– Swebuss/Nobina var 1,5 miljoner kr dyrare i jämförelse med Polarbuss anbud för 2006

Arbetarpartiet förespråkar det vi tror är bäst för umeborna.
I detta ingår att vi bekämpar skambud som går ut på att slå ut kommunala utförare i syfte att släppa in privata. När Arbetarpartiet nu stöder en återkommunalisering av den kollektiva busstrafiken i Umeå beror detta inte på att vi ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeåborna i gemen tycker är bra” som Anders Forss påstår. Vi förespråkar det vi anser vara långsiktigt bäst för umeborna när det gäller tillgänglighet för resenärerna, arbetstrygghet för chaufförerna och miljön för alla i Umeå. Vi är övertygade om att fördubblingen av antalet resande skulle ha skett även om Polarbuss fått fortsätta driften. Vi har inte sett några fakta som talar för motsatsen.

Arbetarpartiet anser även att siffrorna visar att en kommunägd kollektivtrafik klarar konkurrensen med privata utförare. Däremot tror vi inte att varken kommunala utförare, eller andra privata utförare, skulle ha klarat att konkurrera med de fula metoder som Connex/Veolia Transport använde sig av vid upphandlingen 2005. Vårt syfte är därför också att påminna alla om de fula metoder som användes vid upphandlingen 2005 – inför driften 2006 och framåt. För det handlade om fula metoder. Riktigt fula!

Fula är också Anders Forss påstående om att bland annat vi i Arbetarpartiet ”angriper varje företeelse och varje beslut som Umeåborna i gemen tycker är bra”. Umeborna är inte dumma. De vill ha fakta – och inte tro. Oavsett om umeborna är religiösa, eller inte, vill de ha fakta när det gäller Umeå kommuns ekonomi både när det gäller förvaltningar eller bussbolag. Och inte tro, rakt ut i luften, presenterade som fakta, vilket är Anders Forss metod.

Min privata tro.
Jag tror att Anders Forss vill göra karriär inom Socialdemokraterna. Därför skriver han om allt och alla. Och väldigt ofta utan att basera sig på fakta. Jag hoppas att valberedningen inom Socialdemokraterna ser Anders Forss som den han är. En bluffmakare.

Heinz Rogersson utövade en brutalitet jag aldrig sett varken tidigare eller senare i mitt liv. Visserligen såg jag honom aldrig ge sig på någon liten plugghäst. De personer jag såg honom ge sig på var, till att börja med, oss killar och de större av oss. Men även om hans offer tillhörde de större och starkare var de så gott som försvarslösa. Jag ska återkomma till tjejerna i ett annat blogginlägg.

Heinz var tidigare kroppsligt utvecklad än oss andra. Han var inte väldigt lång men tillhörde de längre. Däremot var han väldigt muskulös redan i sjuan. Och mycket stark. Jag vet eftersom vi hade gymnastik tillsammans. Han måste ha gått i den parallellklass som vi i 7F hade gymnastik med, killarna med den andra klassens killar, och tjejerna med den andra klassens tjejer. Samtidigt kan jag inte svära på detta. Heinz Rogersson försvann från skolan under nian efter ett otal illdåd. Kanske hamnade han i OBS-klassen under resan genom Mimers tre årsklasser. Jag vet inte riktigt eftersom jag gjorde allt för att hålla mig undan honom. Det jag däremot kan redogöra för är vad han gjorde mot andra killar som jag hade koll på. Och hur detta påverkade mig. Jag var själv ingen ängel. Det fanns få änglar på Mimer. Däremot var det gott om djävlar.

Heinz verkade leva för att förnedra andra. Och i åttan blev han helt vansinnig – i mina ögon. De killar jag såg honom ge sig på under sjuan och åttan tillhörde själva de större och starkare. Men ingen var i Heinz division. Kroppsligt var han en ung man medan vi andra var småpojkar. Men detta var långtifrån allt. De flesta av oss har spärrar. När vi slogs höll vi oss till brottning eller till kroppsslag. Det finns något som tar emot när det gäller att slå någon rakt i ansiktet. För att bryta den spärren måste något speciellt ha hänt som rättfärdigar detta. Som att du själv har fått en smäll på käften. Så var det inte för Heinz. Han saknade den spärren.

För dig som sällan eller aldrig slagits i grundskolan, eller senare, låter säkert min ”saklighet” väldigt främmande. Men jag måste vara ”saklig” för att orka skriva detta. Det handlar om år som jag aldrig kunnat glömma och som gör att jag fortfarande bär på ett raseri och ett självförakt. Varför skriver jag detta och varför just nu? Jag ska återkomma till detta senare.

”Ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful”!

Exakt så var det Heinz sa till de helt oförstående killarna, i hans ålder, på Mimers skolgård. Det var på den stora skolgården som vette mot vad som idag kallas ”vänortsparken”, och som låg mellan själva skolbyggnaden och Kungsgatan. Det var där nästan alla elever höll till. Vi var många som försökte gömma oss på olika ställen inne i skolan, eller hitta en anledning att ta rast på baksidan, mot den gamla fotbollsplanen där badet nu ligger. Men det var på framsidan som 90 procent eleverna höll till mellan lexionerna. I sjuan var vi 6 parallellklasser. Det måste ha varit så eftersom jag gick i 7F (det fanns inget G). Jag gick även i 8F. Det blir tolv klasser. Jag tror att vi var cirka 25 elever i varje klass. Jag vet inte hur många niorna var. På den tiden kunde du sluta efter åttan och börja jobba. (Snygga Barbro gjorde det). Till detta kom de killar som gick på Tekniska gymnasiet. Åtminstone i sjuan. De höll till i baracker som låg mellan själva Mimerskolan och det som idag är P-huset Nanna. Poängen är att det var ganska många som såg din förnedring. Och de som inte såg fick höra om den ryktesvägen.

Jag slapp uppleva denna valsituation. Jag ska strax berätta varför. Men en av mina bästa kompisar slapp inte. Och jag svek honom. Jag har föraktat mig själv sedan den dagen. Jag ska ta upp detta i ett annat blogginlägg.

Som jag minns det slog Heinz andra killar mest på kroppen, brottade ned och hotade oss under sjuan. Och det kunde jag leva med. Detta var vad jag, och många i den krets av killar jag tillhörde (som kom från Sofiehemsskolan) var vana vid. Fast slagen var tyngre och gjorde mer skada i högstadiet, speciellt när de levererades av Heinz. När jag tänker på vad som hände i efterhand var det som om Heinz etablerade sitt herravälde över skolan under sjuan. Men i åttan räckte inte detta för honom. Det var då som han började han slå ned folk på allvar. Med träffar i ansiktet. Och med att tvinga andra killar att förnedra sig på ett sätt som ingen varit med om tidigare. Eller ens hört talas om.

Jag inser, återigen, att detta kan låta väldigt främmande och ”sakligt”. Men jag kan inte berätta om jag inte håller känslorna så långt borta som jag bara kan. Därför denna stundtals sakliga ton. Men för mig började våldet på skolgårdarna, i omklädningsrummen och på toaletterna redan under lågstadiet, eskalerade under mellanstadiet och slog ut i fullt raseri under högstadiet. Så fysiskt våld var, och är, inget främmande för mig. Inte så att jag slåss. Men jag tror att jag förstår mig på våldets natur.

Valet mellan att ställa sig på knä, knäppa händerna och säga ”jag ber om ursäkt för att jag är så djävla ful” mitt på skolgården, inför den du är kär i, eller inför dina bästa kompisar, är inte kul. Faktiskt är det ett helvete. Jag tror att du får men för livet. Det går helt enkelt inte att glömma.

Alla såg lika oförstående ut när de ställdes inför valet att gå ned på knä eller slås blodiga.
Båda alternativen är, till en början, otänkbara. Det är inte roligt att bli slagen blodig, utan skrämmande. Mer än skrämmande. Det andra alternativet, att gå ned på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att du är så djävla ful – i närvaro av hela skolan – är overkligt. Ingen som börjar grundskolan tror sig bli ställd inför en sådan situation. Det du talade om, med kompisar och föräldrar, var vilka ämnen som skulle bli en pest och om de definitivt spännande tjejerna på högstadiet. Du tror inte att du någonsin kommer att tvingas till ett sådant val. Men på hösten 1967 på Mimer i Umeå var detta val en brutalt påtaglig realitet. Du tänkte på risken att bli slagen blodig, eller tvingas stå på knä inför bödeln Heinz, på vägen till skolan, under skoldagen och på vägen till och från ”matan”. Och som kille besökte du aldrig toaletten – om du behövde sitta ned. Aldrig. Du kommer aldrig över det val som Heinz gav dig. Eller dina kompisar. Det påverkar ditt liv. Troligen mer än du vill erkänna. Ens för dig själv. Personen som plötsligt dök upp framför dig och, med våldet lysande ur ögonen och i röstens tonfall, gav dig dessa två otänkbara alternativ var inte ens din fiende. Du visste självklart vem han var. Han hette Heinz, och var den som styrde skolgården, killtoaletten och korridorerna (när lärarna inte såg – och lärarna var alltid blinda). Och du hade inte gjort honom något för att försättas i denna situation med två ofattbara alternativ.

Jag tror att Heinz valde sina offer efter två kriterier.
Som sagt: han gick på andra som var stora eller såg starka ut. Eller, om du hade gymnastik med Heinz som jag hade, var bra i idrott. Det första inslaget var att det var lite av en merit att spöa dig. Eller genom att förnedra dig om du lät dig skrämmas ned på knä. Det andra kriteriet var att Heinz kände på sig din svaghet. Din mentala svaghet. Du var inte beredd att slåss med honom för att försvara dig. Han insåg att du skulle låta dig bli slagen. Eller bli förnedrad. Eller både slagen och förnedrad. Även om du hellre ville slåss, än att gå ned på knä med knäppte händer, visste ingen var gränsen gick för Heinz. Ingen visste om det fanns någon gräns för hur mycket våld Heinz skulle komma att utöva. Hade han någon spärr över huvud taget? Denna oberäknelighet gjorde honom ännu mer skrämmande. Så Heinz slog, eller tvingade ned killar på knä, och skapade ett formidabelt skräckregemente på Mimer.

Den som fick de två alternativen hamnade alltid i ett chocktillstånd.
Först kunde ingen fatta att han hörde det han hörde. Och försökte skratta bort det. Men ett kroppsslag rådde bot på detta. Sedan försökte ofta offret snacka sig ur situationen. Men en ytterligare smäll rådde bot även på detta. Sedan gick vissa ned på knä direkt. Andra försökte slåss. Fast halvhjärtat. Eller mycket halvhjärtat. Eller spelade slagsmål. Jag minns en kille som varken tillhörde min klass eller den parallellklass som vi hade gymnastik med. Han försökte slå tillbaka mot Heinz med en sorts scarf många killar hade. Jag glömmer aldrig denna gest. Jag har sett den om och om igen under hela mitt liv. I mitt huvud. Jag förstår nu att gesten var skrämmande – i sin kombination av desperation och svaghet. Killen hade inte en aning om vad gesten skulle resultera i. Låtsasslaget med låtsastillhygget visade att han inte ville ställa sig på knä men att han inte heller vågade slå. Fäktandet med en tygbit ökade endast blodtörsten. När scarfen nuddade Heinz ansikte skrattade han. Killen var rätt stor, men det riktigt lyste svaghet, och offer, om honom. Heinz slog, tror jag, både mot kroppen och ansiktet. Och sedan gick killen ned på knä. Han knäppte händerna och bad om ursäkt för att han var så djävla ful. Hans förnedring var total. Vad spelade det sedan för roll hur det hade gått på provräkningen, som det hette, när du inte kunde tänka på något annat än denna obeskrivliga förnedring.

Vad gjorde vi andra på den skolgård som vid dessa tillfällen förvandlades till en gladiatorarena. Med publik, fast utan nåd. Det fanns huvudsakligen två grupper av åskådare. Den grupp jag hörde till var den som måste följa med i vad som hände i hack-ordningen på skolan. Vi visste att vi själva kunde hamna i denna valsituation. Men vi kunde även tvingas att slåss med någon annan. Det fanns en pyramid under Heinz. Och varken du ville det eller inte blev du en del av pyramiden – eller hackordningen – på skolan. Du måste vara beredd på att tvingas slåss mot andra än Heinz. Du kunde tvingas delta i riktiga slagsmål där utgången var oviss. Så min krets måste vara där för att ha koll på andra som måste vara där för att hålla koll på oss. Den andra gruppen på gladiatorarenan var Heinz hejarklack. Eller fanclub. De som uppmuntrade honom. Vissa blev kompis med Heinz. Jag vet inte hur. Men de blev det och hängde på. Hans kompisar blev fler när det drog ihop sig till slagsmål. Eller, rättare sagt, till ensidig misshandel.

För när Heinz gav sig på någon var vi alla för rädda för att gripa in. Och glada över att det inte var vi som stod där. Ibland drabbades offret av både och. Det var straffet för att du inte valt knästående med knäppta händer snabbt nog. Och då stod offret där, på knäna, blodig i ansiktet och med tårarna rinnande efter att ha bett om ursäkt för sin fulhet. Eller för att han var så djävla dum. (Heinz visste att variera sig). Jag tror aldrig att det självförakt som sådana situationer skapar går över. Det kunde krossa killar mentalt. Det kunde också skapa farliga killar.

Stor T har jag berättat om tidigare. Han och jag hade haft ett kurr (brottning) på Sofiehemsskolan. Han var ju kompis med grabben som kört in en cigarett i kinden på mig, i fyran, då jag var ny på Sofiehemsskolan. Stor T hade en egen, mindre, hejarklack. Eller fanclub. Det var därför endast en tidsfråga innan Heinz skulle ”klippa” Stor T. Jag blev vittne till händelsen. Vi hade just kommit ut från ”matan”. Den låg i första huset på andra sidan ÖK, i korsningen ÖK och Norrlandsgatan, på en innergård. Där fanns inga lärare som rastvakter. Endast mattanterna. Och dom var ingen rädd för. Jag gillade inte Stor T. Han slog en av mina bästa kompisar – Sam – i magen nedanför trappen till Mimers huvudingång. Det var ett hårt slag som träffade perfekt mitt i solar plexus. Min kompis höll på att gå ned för räkning, men höll sig uppe, och log. Obekymrat. Det är så du slipper få nästa slag. En av skolgårdens mest värdefulla lärdomar. Visa aldrig svaghet. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Jag hade ingen anledning att tycka synd om Stor T. Han försökte ofta mucka gräl med mig och min krets. Men saknade både Heinz styrka och mentala brutalitet. Stor T hade som sagt ett eget rykte att försvara. Men jag tyckte synd om Stor T. Just då. Hans ansikte genomgick precis samma förändringar som alla andras. Först förvåning och sedan skräck. Därefter försöket att snacka sig ur situationen vilket avbröts av den fysiska smärtan som följer av ett kroppsslag. Detta var så nära huvudmatchen som det gick att komma. Just då. Men det var ingen match. Stor T valde att ta ett antal slag och sedan falla. Inte utslagen. Men som en hund som böjer på nacken inför ”the top dog”. Han låg framför fötterna på Heinz. Detta var tecknet på undergivelse. Alla visste att ryktet skulle sprida sig fort. Heinz var inte ensam. Ett mindre antal ur hans fanclub var med. Som vanligt. Även jag skulle sprida ryktet genom att varna killarna från min krets. Heinz var väldigt farlig då. Det gällde att vara på helspänn.

Heinz bar även kniv på skolan. Om jag minns rätt var det en butterfly. Han kunde skära bort en bit hår från andra killar. Både från de som han spöat. Och från killar som bara råkade stå nära honom på skolgården. Jag fick intrycket att han gjorde det av två skäl. Den som inte protesterade genom att börja slåss accepterade. Och VEM skulle börja slåss med Heinz – beväpnad med en kniv? Jag fick också intrycket av att det var en sorts souvenir. Han hade tagit din skalp.

Skälet till att jag aldrig ställdes inför valet mellan att stå på knä eller bli slagen blodig, var att jag, och den andre av mina två bästa kompisar, gjorde upp en plan. Vi kan kalla min kompis för Linn. Han var, möjligtvis, lika stark som Heinz. Linn var faktiskt övernaturligt stark. Stor T skulle inte ha haft en chans mot Linn. Men Linn ville inte slå någon rakt i ansiktet. Inte jag heller. Varken Linn eller jag skulle ha klarat oss mot Heinz. Men tillsammans skulle vi det. Det visste vi. Det visste även Heinz. Vi hade ju gymnastik ihop. Planen gick ut på att jag och Linn alltid skulle hålla ihop under varje rast. Jag tror att vi nästan aldrig var mer än en meter ifrån varandra på rasterna under hela åttan. I alla fall inte när vi befann oss i trakter där Heinz kunde tänkas dyka upp. Och vi gick nästan alltid till och från ”matan” tillsammans.

Trots det höll det på att gå illa för mig vid två tillfällen.
Den ena gången överraskade Heinz mig ensam i omklädningsrummet strax innan en gymnastiklektion skulle börja. Jag hade dragit benen efter mig. Heinz tvekade inte. Med ett par snabba steg var han framme och tog struptag. Han kramade åt, hårt, men på sidorna om halsen där musklerna sitter. Och trots att jag inte var kraftig på överkroppen, då, hade jag en mycket kraftig hals. Heinz var inte expert på strypning. Om han hade satt tummarna på struphuvudet hade det gått illa. Nu grep jag tag i hans armar och höll emot för allt vad livet var kärt. Mina hals- och armmuskler mot hans armmuskler. Vi stod i denna ”omfamning”, jag vet inte hur länge, en halv minut kan vara en evighet. Plötsligt dök gymnastikläraren upp. Heinz och jag saknades på uppställningen. Detta räddade mig. Jag minns att Heinz flinade. Flinet betydde att detta bara hade varit ett test. För att se vad jag gick för. Om jag skulle bryta ihop och börja gråta. Eller kämpa emot. Jag hade kämpat. Jag hade varit mentalt förberedd. Förr eller senare skulle jag kunna hamna i en sådan här situation. Hade du gymnastik med Heinz regelbundet, ett par gånger i veckan, kunde du både spela handboll i samma lag som honom, vilket var positivt, men du var också i närheten av honom på farliga ställen som omklädningsrummen. Och det var inte positivt alls. Bäst var det när Heinz skolkade. Det gjorde han ofta.

Den andra gången var när jag trodde Heinz skulle ge sig på min tjej Linda. Hade Heinz gjort det hade det gått riktig illa. Då skulle det ha blivit en strid på liv och död. Min död. Jag återkomma även till detta. Någon kanske undrar varför ingen gick till lärarna. Sanningen är att jag aldrig ansåg dom vara ett alternativ. Det känns konstigt idag när jag tänker på det. Med tanke på allt som hände. Men dom var verkligen aldrig ett alternativ. Kanske för att de alltid tittade bort. Kanske för att det fanns oskrivna regler för killar som tillhörde det skikt som måste slåss, åtminstone då och då. Och jag hörde till dom.

Hederskoden sa att en kille som jag måste dö i strid för att försvara sin tjej. Även om det var mot Heinz. Samma hederskod sa att jag aldrig skulle kunna gå till en lärare och beklaga mig. För något. Jag kände ingen som ens talade om att vända sig till lärarna. Ju mer jag nu tänker på saken desto säkrare blir jag. Vi hade oskrivna regler. Du tjallade inte för lärarna. Mimer var som ett fängelse. San Quentin. På många sätt.

Tyvärr lämnade min och Linns uppgörelse, om ömsesidigt beskydd, min andre kompis Sam oskyddad mot Heinz. Med katastrofala konsekvenser.

Fortsättning följer

Detta var det tredje blogginlägget om min tid i grundskolan.
De två tidigare publicerades den 24 aug respektive 19 aug. Jag har fått kommentarer som jag lagt ut. Och privata e-mail samt privata sms. De förblir privata. Gamla kompisar har också hört av sig. För det är jag mycket, mycket tacksam.

Detta kommer att handla om Mimerskolans högstadium.
Jag började där hösten 1966 och jag lämnade detta helvete på jorden i början av juni 1969. Men Mimerskolans skugga är lång. Jag vandrar fortfarande omkring i Mimerskolans skugga. Och jag kommer aldrig att komma ut ur denna skugga. Men innan jag berättar mer om Mimer vill jag visa hur lång skuggan faktiskt är. För mig. Och för så många andra.

Om att be om förlåtelse efter 38 år.
Hösten 2004 ringde jag upp rektorn på ett av högstadierna i Umeå. Jag hade något på hjärtat som jag burit på under nästa fyra årtionden. Min dotter hade, precis som jag 38 år tidigare, lämnat mellanstadiet för att börja på en skrämmande stor högstadieskola. Som alla jobbiga föräldrar frågade jag en massa och fick några svar. Bland annat namnet på hennes rektor. Han jobbade en termin extra trots uppnådd pensionsålder. Då jag hörde hans namn vräkte sig  minnet, alltid så nära ytan, över mig och vrålade ”du vet vad ni gjorde, du vet vad du gjorde”.

Jag visste. Vi hade honom i matte och fysik. Han var ny som lärare och hade en lätt läspning. Och var snäll. Klassen, eller klassens tongivande, anade en svaghet. Pennalismen tog sig inte uttryck i form att vi kastade suddgummin eller papper. Det fick många lärare utstå när de vände ryggen till. Det vi gjorde var långt värre. Det var i början på höstterminen i sjuan. Han kom ut ur klassrummet på väg mot lärarrummet, glad och fylld av tro på godheten hos oss, små 13-åriga elever. Vi stod utanför klassrummet och väntade på att rasten skulle ta slut. Då han passerade oss sa den elev som stod närmast dörren: ”Hej Bert-Åke”, högt och glatt, med ett – nästan – omärkligt läspljud som fick det att låta som ”Hej, Bett-Åke”. Hej, svarade han glatt. Sedan sa nästa elev ”Hej-Bert-Åke” högt och glatt men utan läspljud. ”Hej, svarade han, nu ännu gladare. Han tyckte vi var trevliga och positiva elever.

Vi var nästa 30 stycken! Jag vet inte hur många av oss som uttalade hans namn med läspljud. Kanske varannan. Men det verkligt grymma var inte läspljudet utan att vi tvingade honom att svara oss, en och en, och att vi visste att han skulle göra det. Trots att vi drev med honom. Då han fick den höga glada hälsningen från de sista av oss nickade han bara. Hans ansikte var inte glatt längre. Han såg ledsen ut. Jag orkar inte tänka på hur många gånger vi utsatte honom för detta. Men vi hade honom både i matte och fysik. Det jag aldrig kan komma över är vad vi åstadkom. Under mindre än en minut tog vi ifrån honom något. Han kom ut neutral till sinnet. Vi gjorde honom först glad, sedan gladare och slutligen jätteglad. Men sedan tog vi tillbaka alltihopa. Och sedan tog vi ifrån honom mycket, mycket, mer. Han var en nykläckt och ledsen lärare då han kom in i lärarrummet. Och detta skedde många gånger.

Jag ringde honom på hösten 2004. Då jag sa mitt namn visste han vem jag var. Jag hade besökt skolan under 90-talet för att tala politik med eleverna, och då gått via honom för att få låna ett bord samt få mig tilldelad en plats att hålla till på. Han hade också sett min bild i tidningen. Jag berättade för honom att min dotter just hade börjat i ”hans” skola. Han tyckte att detta var roligt. Efter att ha ”värmt upp” gick jag över till mitt egentliga ärende. Med bultande hjärta. Jag inledde med att berätta även han och jag hade gått på samma högstadium. Fast på Mimer. Han som lärare och jag som elev. Naturligtvis. Det var möjligt, sa han, att han kom ihåg detta. Sedan berätta jag att mitt egentliga skäl att ringa honom var att jag ville be om ursäkt för det som hänt 38 år tidigare och som plågat mig under alla dessa år! ”Vad då”, sa han förvånat. Med skrovlig röst, och under långa pauser (för att orka), berättade jag vad vi hade gjort mot honom. Han var tyst. Jag trodde att han hämtade kraft för att ge mig det straff jag förtjänar. Hans tystnad tog verkligen hårt på mig. För att få igång samtalet varierade jag mitt uttalande. Jag sa att jag aldrig hade kommit över hur fruktansvärt illa vi hade behandlat honom. Jag sa, sanningsenligt, att jag inte kunde låta bli att tänka på detta – och på mycket annat som ägt rum på Mimer – nästan varje dag. Om inte varje dag.

Slutligen bröt han tystnaden. Han skrattade och sa: ”Du, Janne, om det verkligen var som du säger så har jag glömt det hela för länge sen. Jag minns inget sådant. Ni var ju en trevlig klass”. Nu var det min tur att vara tyst. ”Ni var ju en trevlig klass”. Han mindes oss alltså, tänkte jag. Jag sa ”ja, det hände precis som jag berättade det, och nu vill jag be om ursäkt”. (Det är en skillnad mellan att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Och jag borde ha bett om förlåtelse, men jag fick helt enkelt inte ur mig det rätta ordet). Jag fortsatte: ”det har faktiskt knappt gått en enda dag under alla dessa 38 år som jag inte har ångrat det vi gjorde. Mot dig. Jag skämts fruktansvärt”.  Han avbröt mig. ”Inte behöver du be om ursäkt, Janne, om det nu var som du säger” sa han lättsamt. Ni var ju så små,13-14 år, kanske. Och jag minns verkligen inget sådant”. Jag kontrade med skrovlig röst: ”Men om det var som jag berättade, kan du då förlåta mig, och oss allihop”? Jag fick pressa ur mig det rätta ordet ”förlåt”. ”Självklart” svarade han, ”jag hör ju att det här är viktigt för dig”.

Han hade inte glömt.
Efteråt var jag alldeles blöt av svett. Kall svett. Samtalet hade övertygat mig om att han inte hade glömt. Men för att skydda sig själv, eller mig, eller både sig själv och mig, förnekade han att det hade inträffat. Inför mig. Han hämnades aldrig på oss för vår grymhet under hela högstadiet. Han förlät då. Han förlät nu. Han var och han är en fin människa. Men då jag gick på Mimer var denna egenskap en svaghet. Och svagheter bestraffades. Skoningslöst.

Jag hoppas att hans liv kom att formas av andra elever, från andra klasser, än vår. Av elever som var mindre grymma – utan att själva förstå det – än vi var. Vi förstod verkligen inte hur grymma vi var. Min ursäkt och mitt förlåt kom först efter 38 år. Det kom för alldeles för sent för att ge honom upprättelse. Jag hoppas verkligen att hans liv inte kom att formas av Mimer. Som mitt liv.

Vi som kom från Sofiehemsskolan till högstadiet på Mimerskolan hösten 1966 var rädda. Vi var bara sjätteklassare för vilka sommarlovet hade tagit slut dagen före. Under den första månaden samlades vi alltid, ängsligt, tillsammans på samma plats. Det var längst nere i hörnet på skolgården – det som bildades mellan ÖK och Kungsgatan. Där fick vi vara ensamma och samla kraft innan det ”ringde in” i den ”ringhörna” som bildades av det vinklade järnstaket som även fungerade som cykelställ.

Nu befann vi oss på en hotfull skola med alla stora och hotfulla killar som ägde skolgården. De såg farliga ut. Men ingen av oss visste ännu hur farliga de var. Eller hur farlig speciellt en av dom skulle visa sig vara – för hela skolan. Vi kände heller inte till hur fruktansvärt lärarna skulle komma att svika oss. Genom att titta bort precis vad som än hände. Men allt detta skulle vi tvingas lära oss. Väldigt ofta på ett sätt som var så brutalt att det är mycket svårt att bli trodd på sitt ord.

Fortsättning följer.

Jag arbetar med det mest känsliga jag någonsin skrivit – om min tid som offer och förövare på Mimerskolan. Det som hände under perioden hösten 1966 – våren 1969 har jag aldrig kommit över. Jag måste ta en paus från Mimer. Därför skriver jag om något annat fruktansvärt istället.
Den spända situationen mellan Nord- och Sydkorea har skärpts ytterligare. Vi tvingas nu dra en rad – verkligt skrämmande – historiska paralleller. Vi måste nämligen gå tillbaka hela 66 år i historien för att hitta en situation där parterna i en eskalerande konflikt har hotat varandra med kärnvapen. Det extra skrämmande är att detta hot om att sätta in kärnvapen även då skedde under konflikten mellan Nord- och Sydkorea.

Året var 1951. En av de högsta ledarna för de amerikanska trupperna i Koreakriget, General Douglas McArthur, krävde (efter att ha begått ett fruktansvärd militärt misstag (genom att från sin ledningsplats långt borta i Japan missa att 300 000 kinesiska soldater hade gått över gränsen till Nordkorea för att hjälpa till i kriget mot Sydkorea) att få använda kärnvapen mot Folkrepubliken Kina. Kina hade nämligen vid denna tidpunkt inga kärnvapen. Men den amerikanske presidenten Harry S. Truman visste att Sovjet hade kärnvapen – och att Kina och Sovjet vid denna tidpunkt måste ha ansetts vara allierade. President Truman, som var den som hade beordrat att Hiroshima och Nagasaki skulle bombas med kärnvapen för att tvinga Japan att kapitulera (och för att varna Sovjet för Bomben), visste att kärnvapen inte var något att leka med. Truman avskedade därför General D. McCarthur för dennes fruktansvärt egenmäktiga tal i media om att Kina borde bombas med kärnvapen. Han gick helt enkelt (halvt storhetsvansinnig som han var) över huvudet på presidenten i en fråga som i slutänden hade kunnat leda till ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Detta var också vad president Truman sa.

Tillbaka till nuet.

Med start idag (måndag 21 augusti) och cirka tio dagar framåt genomför USA och Sydkorea att genomföra en stor militärövning – i Sydkorea. USA deltar med 17 500 soldater och Sydkorea med 50 000. Dessutom deltar även Australien, Storbritannien, Kanada och Nya Zeeland i militärövningen. Nordkoreansk statlig media skriver öppet att övningen hotar att driva situationen ”till den okontrollerbara fasen av ett kärnvapenkrig”.

De senaste veckornas upptrappning inleddes med att Nordkorea genomförde ett test av en raket som enligt experter skulle kunna användas för att anfalla Kalifornien i västra USA – med kärnvapen. Donald Trump svarade genom att yttra följande uttalande i media: ”Nordkorea gör bäst i att inte rikta fler hot mot USA. De kommer att mötas av eld och vrede som världen aldrig skådat”! Trump passade även på att twittra om USA:s kärnvapen (han är helt säkert den förste och ende statschef i världshistorien som twittrar fram antydningar om att använda kärnvapen).

Nordkoreas diktator Kim Jong-Un svarade med att hota USA:s militärbas i Guam i Stilla Havet. Han ska ha sagt att USA:s militärbas skulle kunna omslutas av ”omslutas av eld”. Och Jong-Un höll redan på att förbereda fyra missiler som skulle avfyras mot Guam. Trump svarade med att säga att USA:s militär var ”locked and loaded” om Nordkorea skulle agera ”oklokt”. Detta spel spelas av två statschefer som båda är pressade på hemmaplan. Kim Jong-Un av ett svältande folk. Donald Trump av sitt eget sätt att leda USA. Risken finns att båda statscheferna försöker rikta blicken bort från kriserna i hemlandet genom en överdriven retorik och oansvariga militära aktioner.

Skulle det gå så långt som till militära aktioner kommer naturligtvis Nordkorea att utplånas på samma sätt som Irak. För att radera ut civilisationen i Nordkorea behöver USA inga kärnvapen. Nordkoreas missiler kommer däremot att bli nedskjutna direkt de avfyras mot ett amerikanskt mål – om nu detta skulle ske. Men katastrofen skulle då redan vara ett faktum.

Situationen är nämligen så allvarlig att Kina och Ryssland har uppmanat USA och Sydkorea att blåsa av militärövningen. Detta för att hejda det upptrappade ordkrig som pågått mellan USA och Nordkorea de senaste veckorna. Men USA ger fan i detta. USA har istället meddelat att de tänker fullfölja övningen. Jag vill avsluta med en annan historisk parallell. I början på 50-talet var – förutom Nord- och Sydkorea även de tre stormakterna USA, Kina och Sovjet inblandade. Idag heter stormakterna USA, Kina och Ryssland. Dagens Ryssland kan varken jämföras med gårdagens Sovjet i militär styrka eller på annat sätt. Men parallellerna är ändå kusligt skrämmande.

Situationen i världen har plötsligt blivit väldigt allvarlig.

Jag har tränat i hela mitt liv men aldrig för att det skulle ha varit nyttigt. Jag har tränat för att bli större och starkare. Dels för att det delvis höll slagskämparna borta, dels för att om det blev en fight så var man ju starkare. De tre först åren gick jag på Östermalmsskolan. Där hölls vi i tukt och herrans förmaning först av fröknarna Ceder och Johansson. Dessa var födda i slutet på 1800-talet och hade inte riktigt accepterat att skolagan togs bort 1958. Jag hade Ceder och parallellklassen Johansson. Då jag började första klass 1960 fanns alltså skolagan kvar. Det handlade inte om misshandel. Inte som vi såg det på den tiden. Men luggar fick man då och då. Eller ett slag med linjalen över fingrarna. Det var inte så farligt.

Vad som var värre var förhören.

Den som skulle besvara en fråga tvingades ställa sig upp. Vi hade gammaldags moduler där sattplatsen och skrivbordet satt ihop. Vi kallade detta schabrak för bänk tror jag. Allt var i trä utom en plastmugg som tidigare generationer hade haft bläck i. Då fröken ställde en fråga räckte vi upp händerna. Läxläsningen började tidigt. Men innan vi fick svara måste vi ställa oss upp intill trämodulen eller bänken. Sedan fick vi vänta till fröken sade till och då fick vi avge vårt svar. Efter vi hade besvarat frågan fick vi inte sätta oss. Vi måste stå kvar. Detta innebar att du var helt utelämnad. Svarade du då fel satt nämligen hela klassen och skrattade nervöst. Alla var glada att det inte hände dem. Vi var tvingade att stå kvar intill bänken / modulen och uthärda skratten ända till fröken sade åt oss att vi fick sätta oss. Då du svarade fel, och fick stå där och invänta att fröken gav frågan vidare till någon annan som kunde svara rätt, det var verkligen en hemsk upplevelse.

Detsamma kunde hända då vi hade ”räkning” eller ”stavning”. Ibland kallades du upp till svarta tavlan (den var svart och inte grön). Fröken sade åt dig vilka siffror du skulle räkna ut. Så inför de övriga i klassen stod du och skrev, med svettiga händer, och försökte räkna rätt. Eller stava rätt om vi hade ”stavning”. Gjorde du fel visste du det redan på grund av viskningarna från klasskamraterna. När du signalerade att du var klar fick du genomlida samma process som när du svarade stående vid bänken /modulen. Fröken frågade ofta om någon annan elev ville uttala sig om du räknat rätt eller skrivit fel. Samma skratt om du gjorde fel. Pressen att inte göra fel var hård.

I trean fick vi en ny fröken eftersom Ceder och Johansson hade gått i pension. Vi elever älskade dessa båda. Vi älskade vår fröken Ceder och parallellklassen sin fröken Johansson. Hur skulle den nya vara. Hon hette strandgren och var kyrkvärd i Umeå stadskyrka. Vi döpte henne snabbt till ”Strankan”. Farsan kom och tittade på våra skridskolektioner uppe vid Östra gymnasiet. Vi fick åka skridskor på deras isbanor då dessa jättestora gymnasieelever inte var där. Vi åt även i deras matsal. Allt var tävling. Alla sprang allt vad de orkade från Östermalmskolan, via det vi kallade spökskogen som låg efter vägen till Östra, och åt så snabbt vi bara kunde. Portionerna var redan upplagda på våra tallrikar som stod redo på bordet då vi kom. Vi vräkte i oss maten på snabbast möjliga tid. Det gällde att äta upp allt. Inget fick lämnas. Sedan sprang vi återigen allt vad vi kunde tillbaka till Östermalmskolan. Det hände ofta att nyätna ungar spydde på vägen tillbaka. Jag spydde också. Men det var viktigt att vinna.

Farsan tyckte om ”Strankan”.
Hon är tuff där hon står mitt på isen, den lilla skinntorra kärringen, med visselpipan i mun och håller ordning på er, brukade han säga. Vi älskade henne också. Vi var många som mötte henne ända borta vid Nettelblads affär efter Kungsgatan för att be om nyckeln till skolan och låsa upp. Det var roligt. Vi sprang som bara den för att hinna först. Den som fått nyckeln var lycklig. Det innebar ett förtroende att få låsa upp. Eftersom hon var kyrkvärd så var hon givetvis religiös. Det hade Ceder och Johansson också varit. Vi hade Kristendomskunskap på Kristendomskunskapen. Och när vi skulle rita. Det hette teckning. Jag vet inte hur många gånger jag ritade Jesus på en åsna på väg in i Jerusalem med palmblad på marken. Vi ritade detta vid påsk och vi ritade denna händelse vid andra tidpunkter på året också. Vi sjöng psalmer varje morgon. Högst sjöng två av mina kompisar Hans och Anders. Hans pappavar läkare (och skulle snart flytta för att bli överläkare i Ö-vik). Anders pappa var tandläkarprofessor. Båda grabbarna tvingades ta sånglektioner. Det var formidabla sångdueller dessa två emellan. Allt var tävling. Men detta gick ut över den tid de fick vara ute och leka. Det var synd om dom. Och Strankan trampade på den lilla skolorgeln, som stod i varje klass, och sjöng hon själv för allt hon var värd. Det var ett Herrans liv. Själv kunde jag inte sjunga. Men jag var bra på att springa och spela brännboll.

Det gick en hel del spännande invandrare på Östermalmskolan.
Gösta Skoglund och andra hyste planer på att förvandla det lilla länslasarettet till ett regionsjukhus. Så det värvades folk. Min första var ”kärlek” Mickela Larsson, tror jag hon hette, och var från Island. Hon hade en bror som hetter Bergur (det var för 55 år sedan så jag kan ha fått något om bakfoten). Jag tro att deras pappa var läkare. En annan kompis hette Sten van Der Linden. Deras familj kom från Holland som vi sa. Läkare till pappa även han. De bodde i ”läkarvillorna som vette mot Holmsundsvägen. Själv bodde jag på Ålidbacken 3B i ett trevåningshus alldeles intill bäcken. Den kom ut under lasarettet och rann vidare via lasarettsdammen och svängde tio meter från ytterdörren. Det gick att fiska i bäcken på den tiden.

Det var hårt även på ”matan” på Östra. Ingen, absolut ingen, mat fick lämnas. Jag kunde inte förmå mig att svälja blodpudding. Jag visste att jag skulle spy om jag försökte. Det är så än idag. Det var i ettan. Brottet att inte klara av att äta var stort. Jag satt och grät över mitt brott vid bordet. Men jag bara kunde inte svälja levrat blod. Faktiskt: jag kunde inte ens ta blodpuddingen i munnen. Det hade vi tränat på hemma innan jag började ettan. Jag var ensam kvar i den gigantiska matsalen (som den tog sig ut för en sjuåring). Mattanterna kom och frågade hur det var fatt. Jag hulkade och förklarade att jag skulle spy om jag försökte ta blodpuddingen i munnen. Då förbarmade de sig över mig. Mamma skrev sedan ett intyg om att vi inte åt någon form av blodmat hemma. Det var inte ritigt sant. Farsan och morsan år denna vedervärdiga ”kost”. Men inte jag. Inte då. Inte nu.

På Östermalmsskolan jag såg hakkorset för första gången.
En klasskompis som var född i ett mycket stort hus i Umeå men som flyttat därifrån till en gata som bar familjens efternamn kom en dag till skolan med ett märke. Han sa något i stil med: ”Det här är Hitlers märke. Får polisen veta att det är pappas kommer dom och tar honom till fängelset. Så ni får inte tala om det för någon”. Han sade det i flera grabbars närvaro. Jag vet inte vad de andra gjorde men jahg sprang extra fort hem och berättade flåsande historien för farsan.

Det var första gången jag såg stålet i honom.
Han blev helt förändrad. Han liksom mörknade inifrån i ansiktet. Hans röst blev också annorlunda. Han pressade fram orden: ”det var väl det jag visste, den djäveln var nazist under kriget”. Umeå var en mycket liten stad vid början av 60-talet och familjen var känd. Speciellt för farsan. ”Får jag inte leka med Pelle mer” frågade jag. Rädd. Jag förstod att detta var viktigt men jag hade aldrig sett farsan sådan. Han var tyst i någon sekund, men för mig var det en evighet. Sen sade han: ”det är inte hans fel”. Så vi fick leka. Senare fick jag veta att farsan hade varit inne under båda omgångarna under beredskapsåren. Han hade legat så nära den norska gränsen att han sett de tyska soldaterna. Han sa att han och de andra svenskarna i uniform visste alla att de skulle dö om de blev anfallna. Men hemmanazisterna i Umeå från överklassen slapp rycka in. De söp och sjöng nazistiska kampsånger samt jagade arbetarnas flickvänner, medan arbetarna – då i uniform – förberedde sig  för att eventuellt dö i kampen mot tysktalande nazister´. Då för att försvara friheten åt hemmanazisterna. Farsgubben var bagare och en hetlevrad en som slog hårt. Det gjorde många bagare, med underarmar som Karl-Alfred, starka handleder och stora händer. En av farsans bagarkompisar satte stopp för ett nazistsuparmöte en gång. Jag ska berätta mer om detta senare.

Apropå betyg.
Jag fick faktiskt bokstavsbetyg i tvåan. Men i trean blev det siffror som var det nya. Då vi skulle börja fyran splittrades klassen. Vi från Ålidbacken flyttades till Sofiehemsskolan. Vi var rätt många. Men flera andra Ante-limpan (Anders Lindberg) och Gunnar (starkast i klassen) fick börja i någon annan skola. Det fick även min andra kärlek Ingrid Bergkvist (senare Svanberg). Även Sten van der Linden försvann. Det var hemskt.

På Sofiehem fanns det ett rätt många brödrakullar. De yngre hade alltså sina äldre och tuffa bröder som förebilder. Vi som kom från Östermalmskolan var mindre för att slåss. Men det blev det ändring på. Redan i fyran kom en tuffing som rökte och körde cigaretten rakt in i min kind! Jag blev chockad men på skolgården fanns ingen nåd. Det gjorde alldeles förbannat ont. Men det låtsades jag inte om. Istället slog jag cigaretten ur killens hand. Rädd var jag men det kunde man inte visa. På skolgården fanns verkligen ingen nåd. Jag kom ihåg att jag, som spräng snabbast på Östermalmskolan (utom en liten kille som var snabbare än mig på korta sträckor – men inte till Östra), fick försvara min bästa kompis Hans. De som regerade på skolgården var bland annat Stor T tillsammans med den som kört in cigaretten i min kind. Stor T lade krokben och fällde mig. Jag var inte beredd. Men han var inte heller beredd. För jag för upp och fällde honom på samma sätt. Han såg förvånad ut. Det gjorde även killen med cigaretterna. Jag insåg att de där två var ute efter mig. Det var dags att skaffa sig allierade. Och jag fick två sådana. En bodde på Sofiehem. En kille, obeskrivligt stark och snabb, kom från Norrtälje. De är mina vänner än idag.

I fyran såg jag en manlig lärare för första gången. Det fanns manliga rektorer, det visste jag eftersom ensådan herre hade hälsat på i Östermalmskolan en gång. Våran klassföreståndaren kom att kallas ”jägarn”. Han jagade oss på rasterna. Vi som kom från Östermalmskolan klarade inte av att sitta ned då vi svarade. Likt små soldater, både pojkar och flickor, reste vi oss omedelbart upp och stod i en givaktsliknande ställning intill dem moderna bänken då vi skulle svara på en fråga. Och ”jägarn” åt oss snällt att vi fick sitta ned då vi skulle svara. men vi kunde inte. Vi flög upp, alla från Östermalmskolan, och stod där. Igen och igen. Till slut trodde ”jägarn” atyt vi drev med honom. Men det gjorde vi inte. Ungarna från Sofiehem skrattade åt oss. ”Äre nå fel i huve på er – kom ni från Umedalen eller … ?” Det tod oss en hel termin innan vi kunde sluta stå i givakt. På Östermalmskolan satt vi naturligtvis en och en i rad. På Sofiehem fick vi sitta i grupper med fyra till fem bord ihop-styrda. Hade jag kunnat skulle jag säkert ha sagt: vad är detta för dj…a flumpedagogik.

Det var där, på Sofiehem som jag lärde mig läxan.
Du måste slåss (brotta ned) och vinna över andra. Annars skulle du få ett helvete själv. Vi var inte så stora. Men det var brutalt i alla fall. Om du inte tryckte ned andra så blev du nedtryckt. I pissrännan på killarnas toa, närmare bestämt. Det fanns ingen nåd. Ingen alls. Jag bad farsan att köpa träningsredskap på Monark. Fjädrar att böja och fjädrar att dra ut. På Monark jobbade den blivande världsstjärnan i längdåkning – Assar Rönnlund. Och längd hade jag åkt regelbundet sedan jag var sju år. Jag fick ”Assar-mössan”. Jag tävlade faktiskt i längdlöpning på skidor vid denna tid. Jag var bra. Faktiskt bäst i Västerbotten då jag gick i femman. Men det var på skolgården fasan och äran fanns.

Nu ska jag samla mig för att orka berätta vidare. Fast Senare.

Om när jag och de andra från Sofiehem kom till högstadieskolan Mimerskolan. San Quentin. Ni som är i min ålder och /eller gillar Johnny Cash kan texten. Eller ni har kanske sett filmen ondskan. Så var det att gå på Mimer åren 1966-1969.

I januari i år behandlade fullmäktige en motion skriver av Ulrica Westerlund, L. Motionens krav var följande:
att det hedersrelaterade våldet och förtrycket ska kartläggas på alla skolor,
att Umeå kommun med kartläggningen som grund skapar ett tydligt och kraftfullt åtgärdspaket för att ingen flicka eller pojke i Umeå ska behöva leva i rädsla för hedersvåld.

Motionen avslogs av två skäl.
Det första skälet beskrevs så här: ”…Nämnderna uppger vidare att en kartläggning av det hedersrelaterade våldet på skolor på det sätt som motionären föreslår (vår kursivering) är inte genomförbart utan att riskera integritetskränkning…”.
Det andra skälet beskrevs på följande sätt: ”…För- och grundskolenämnden samt Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden ’uppger att de utifrån ovan beskrivna arbete har möjlighet att upptäcka samt i samverkan med andra aktörer ge eleverna stöd utan att riskera integritetskränkning’…”.

I början av augusti presenterades en kartläggning som visade följande:
-av de kvinnor som mördades under fjolåret, och som hade en nära relation med förövaren, har vart tredje mord identifierats som ett hedersrelaterat mord,
-av det totala antalet människor som föll offer för dödligt våld förra året har cirka tio procent identifierats som hedersmord.

De tre storstäderna i Sverige – Stockholm, Göteborg och Malmö – har nu inlett ett samarbete i syfte att göra lokala kartläggningar av hedersproblematiken. Detta har delvis skett mot bakgrund av regeringens nya jämställdhetsstrategi som presenterades i november i fjol där ett av inslagen skulle vara en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck. Initiativet till de lokala kartläggningarna i de tre storstäderna kommer dock från städerna själva. En motion från Liberalerna i Göteborg blev startskottet. Därefter togs kontakter med Stockholm respektive Malmö. Att alla tre kommuner styrs av S-dominerade kommunstyrelser underlättade sannolikt samarbetet.

Syftet med kartläggningen är att ”belysa hedersförtryckets omfattning, karaktär och komplexitet” med sikte på att kunna bedriva ett bättre förebyggande arbete mot både offer och förövare. Studien beräknas kosta 1,1 miljoner kronor per kommun. I Malmö beslutade kommunledningen – bestående av S och Mp – att anslå två miljoner till insatser mot hedersförtrycket. Dessa pengar går till att dels finansiera kartläggningen, dels till förebyggande insatser.

Denna utveckling gör att vi anser att frågan om en kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste återaktualiseras!

Frågan är om kommunalrådet Hans Lindberg (S) är beredd att följa bland annat sina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm och genomföra en lokal kartläggning av hedersproblematiken även i Umeå. Ska Umeå ligga i framkant i dessa frågor – eller vänta på att andra ska gå före?

Svaret får vi förhoppningsvis på kommunfullmäktige måndagen den 28 augusti – jag har nämligen varit med och skrivit en interpellation (ett slags fråga) till Hans Lindberg om detta.

Vi är väldigt många som upprörts över de hot och trakasserier som Judiska Föreningen i Umeå har utsatts för.

Akt  I

Anders – ”Anders tankar om politik” – Forss berättar att han inte kan se den ”röda tråden” i mitt resonemang. Därefter slår Forss fast att det inte finns någon röd tråd i det jag skriver. Men det som är gömt för Forss kan vara tydligt, nästan övertydligt, för andra.

KOMMUNENS PERSONAL FÖRSTÅR
Själv är jag helt övertygad om att nästan alla förstår den röda tråden i det jag skriver. Tråden handlar om att då kommunens ekonomi är pressad borde detta i sin tur begränsa vad kommunens makthavare hittar på. Makthavarna borde exempelvis inte satsa väldiga summor på skrytprojekt, och på en ansvarslös bostadsplanering, eftersom detta kommer att slå mot personaltäthet och personalinflytande. Tilläggas bör att detta i sin tur leder till hög sjukfrånvaro vilket medför väldiga extrakostnader. De accepterade siffrorna är ca 100 miljoner i direkta sjukkostnader samt ytterligare ca 100 miljoner i produktionsbortfall. Plus allt mänskligt lidande.

Även om inte Anders Forss förstår detta är jag speciellt säker på att kommunens personal förstår vad jag talar om.

16 606  NEDSLAG UTAN EN ENDA SIFFRA
Mina tidigare blogginlägg – publicerade den 8, 9 och 12 augusti – har angripits av Anders Forss vid två tillfällen. Han står uppenbarligen fast vid sitt påståendet att det enbart är i ”Jan Hägglunds sinnevärld” som kommunens utgifter blir större och större i förhållande till kommunens inkomster!

Under sina angrepp har Forss lyckats producera sex A4-sidor (med punktstorlek 12) eller 16 606 nedslag (med blanksteg – enligt VK:s sätt att räkna). Allt detta utan att kunna producera en enda siffra till stöd för att jag har fel då jag påstår att kommunen befinner sig i ett pressat ekonomiskt läge.

Jag har tidigare sagt att då ett budskap ska analyseras måste både det som sägs, och det som inte sägs, tas med i analysen. När jag skriver att Forss inte har kunnat producera en enda siffra som stöder hans, mycket grova, påstående om mig menar jag detta bokstavligt. Det är egentligen ännu värre. Trots 16 606 nedslag har Forss inte producerat en enda siffra över huvud taget!

VILL DU VETA MER OM KOMMUNENS EKONOMI – LÄS MIN BLOGG  12/8
Forss utmanade mig på en ekonomisk debatt genom sitt påstående om att det endast var i min fantasi som Umeå kommun befann sig i ett pressat ekonomiskt läge. Mot denna bakgrund måste hans brist på siffror, för att underbygga sitt resonemang, troligen vara någon form av rekord.

Hans hänvisning till ”våra oerhört professionella kommunala tjänstemän” slog tillbaka på honom själv. Det var ett mycket fräckt försökt bluffa. Sanningen är jag bygger min ståndpunkt – om kommunens pressade ekonomiska läge – på uppgifter från just dessa duktiga tjänstemän. Vad Forss sedan gör, eftersom han inte har en aning om vilket faktamaterial dessa tjänstemän tagit fram under åratal till alla partier och förtroendevalda inför budgetarbetet, är att i praktiken förkasta kunskapen hos dessa tjänstemän! Det är mot denna bakgrund jag påstår att Forss saknar kunskap om Umeå kommuns ekonomi.

Till er som läser detta, och som vill veta mer om Umeå kommuns ekonomi (beräknade framtida utgifter och inkomster) rekommenderar jag mitt blogginlägg från den 12 augusti.

Akt II

INTE ÄRLIGT HITTA PÅ ÅSIKTER FÖR ATT SEDAN ANGRIPA DESSA
Anders Forss har, vid sina angrepp på mina blogginlägg, agerat allt annat än ärligt. Trots sex A4-sidor eller 16 606 nedslag kan han inte pressa ur sig ett enda ekonomiskt fakta! Det är troligen därför som Forss fortsätter (och till och med intensifierar) sin metod att hitta på åsikter som jag och Arbetarpartiet inte har – för att sedan angripa dessa icke existerande ståndpunkter. Låt mig visa på några exempel där Forss, helt utan skam, bara har fabricerat ståndpunkter som han påstår att jag och partiet står för:

1. alla framtida hyresrätter i Umeå kommun måste byggas i AB Bostadens regi,
2. de kedjebutiker som dominerar svensk handel ska finnas i centrumkärnan,
3. kommunen måste bygga allt som ska byggas i förvaltningsform och dessutom med egen finansiering,
4. vill bevara gammal bebyggelse in i absurdum,
5. kommunen måste själv äga alla byggnader i vilken kommunal verksamhet bedrivs,
6. kommunen ska bygga seniorlägenheter i förvaltningsform och inte via AB Bostaden,

SÅ TRAMPAR FORSS PÅ SANNINGEN
Låt oss nu jämföra ståndpunkt nummer 1. (se ovan) med sanningen när det gäller vad Arbetarpartiet och jag står för när det gäller synen på privat byggande av hyresrätter i Umeå.

Först ett citat av Forss 13/8. Han boldade detta citat i sin bloggtext för att understryka hur fel jag har och hur rätt han har. Forss formulering av vad jag står för lyder: ”Det finns inget som säger att alla framtida hyresrätter i Umeå måste byggas i AB Bostadens regi…” Han skriver alltså detta för att läsaren ska tro att det är vad jag och partiet står för.

Sedan ska jag redovisa min formulering om vad vi står för i frågan om privata aktörer och hyresrätter. Här kommer min formulering: ”Anders Ågren och jag är alltså överens om att det vore bra med 3 000 nya lägenheter i Holmsund. Speciellt som hälften sägs bli hyresrätter … ” (min understrykning).

Som alla själva kan se betonar jag det positiva med att den privata aktören sagt att hälften av bostäderna ska bli hyresrätter. Längre bort från att kräva att det kommunägda AB Bostaden ska bygga ”alla framtida hyresrätter i Umeå” (som Forss påstår att vi står för) är det svårt att komma. Det vore helt verklighetsfrämmande att kritisera en privat aktör som vill bygga hyresrätter. Det finns mig veterligen ingen politisk inriktning i Umeå som hyser denna åsikt. Forss är lika okunnig här som när det gäller siffror.

FORSS METOD ÄR MYCKET OBEHAGLIG
Då Forss helt saknar ekonomiska fakta väljer han metoden att hårt angripa icke existerande åsikter. Detta troligtvis i tron att ingen orkar kolla vad hans motståndare verkligen skrivit. Jag ber nu alla att läsa hela mitt blogginlägg från den 8/8 och kolla om något av Forss ovanstående (1-6) påståenden och antydningar finns i detta blogginlägg. De som fortfarande litar på Forss kan för säkerhets skull även läsa mina inlägg från den 9 och 12 aug. Tyvärr kommer det att visa sig att Forss, systematiskt, använder just den metod som jag har avslöjat. Gång på gång angriper han motståndaren för åsikter som denne inte har. Som tur är finns det andra ärliga sossar.

Akt III

KULTURVÄVEN OCH ÄVENTYRSBADET – IGEN
Det slår aldrig fel. Den som inte var (och är) för Kulturväven påstås vara emot kulturen och allt positivt som Väven innebär. (Arbetarpartiets ledamöter i fullmäktige var ensamma om att rösta emot detta oansvarigt dyra skrytprojekt). Forss har berättat positiva saker om Väven. Tror han att jag ska säga emot? Nej. Det vore nämligen väldigt konstigt om ett projekt som totalt har kostat en miljard inte skulle innebära något positivt. Det Arbetarpartiet hävdar är att vårt alternativ skulle ha gynnat kulturen mer – och detta till en mycket lägre kostnad. Vi vill nämligen hålla tillbaka kommunens utgifter för att minska krokodilgapet. OCH gynna kulturen. Återigen: Den som inte stöder Kulturväven är därför inte nödvändigtvis fiende till kulturen. Vi är inga kulturfiender.

Vårt alternativ till Väven var alltså att öka ytan i dåvarande biblioteket vid Vasaplan från 7 000 m2 till 10 500 m2 och samtidigt binda samman biblioteksbyggnaden med Folkets Hus som sedan bands samman med Vasaskolan vilket skulle ha inneburit en ”kulturvandring” från Rådhusesplanaden fram (nästan) till Norrlandsoperan! Detta samtidigt som vi tog vara på biografen Royal. Vårt mål var att skapa ett helt kulturkvarter. Det positiva med vårt alternativ var dels att lokalerna i nämnda byggnader kunde ha samutnyttjats på ett väldigt effektivt sätt, dels att kollektivtrafiken (liksom dittills) även hade kunnat föra föräldrar med barnvagnar, äldre med rullatorer samt folk i rullstol direkt till kulturens tröskel. Idag är bussförbindelserna till Kulturväven inte bra alls. Och bra lär de aldrig bli. Arbetarpartiets alternativ var inte att säga nej till kulturen, vare sig för svenskar eller för invandrare, utan att få lika ”mycket” kultur (eller mer) till ett oändligt mycket lägre pris! Men nu är vi inne på siffror igen (aj, aj). Med vårt alternativ hade dessutom Saga-teatern överlevt i gamla Saga-biografen.

BADET – BÅDE EKONOMISKT OCH MILJÖMÄSSIGT MISSTAG
I beräkningarna för Äventyrsbadet ingick att antalet besökare skulle uppgå till 380 000 om året – för att det beräknade underskottet inte skulle bli för stort. Umeå måste nödvändigtvis bygga för ett bad för 400 miljoner trots att andra kommuner fått till bra lösningar för 110-120 miljoner (d v s för en tredjedel av Umeås kostnad). 380 000 besökare per år innebär över 1000 besökare per dag. Och ändå beräknades badet (idag Navet) gå med ett underskott. De flesta inser att 380 000 besökare inte kan genereras av Umeå kommun ensam. Speciellt med mindre badhus i Sävar, Holmsund, m fl delar inom kommunen. För att uppnå 380 000 besökare måste hela familjer komma från både när och fjärran. Till fjärran hör Robertsfors, Vindeln, Vännäs, Bjurholm, Nordmaling samt Lycksele och helst även Vasa. Anders Forss talade om den goda miljön genom närheten till Vasaplan. Men detta argument håller för besökarna i ett kulturkvarter, huvudsakligen umebor, men det håller inte för en barnfamilj i Robertsfors eller från någon annan av Umeås kranskommuner.

För Forss kan inte tro på att att barnfamiljer från Umeås grannkommuner tar lokalbussen till badet. De tar bilen. Biltransporter för att uppnå över 1000 besökare per dag innebär ökade utsläpp av avgaser som i sin tur leder till höjda koncentrationer av kvävedioxid – speciellt inom centrumfyrkanten. Jag vet inte om Fors känner till detta – det har med siffror att göra – men utsläppen av kvävedioxid har överstigit Miljökvalitetsnormen (MKN) varje år sedan mätningarna började 2003. MKN blev till lag 2006. Eftersom MKN redan har passerats vad gäller kvävedioxid 2017 innebär detta att kommunens makthavare brutit mot lagen tolv år i rad! Detta gäller läget på V:a Esplanaden. Men MKN har även överstigits både efter Storgatan och vid två stället efter ÖK. Då den fösta riktigt kalla vintern kommer innebär detta att besökare av centrumfyrkanten kommer att leva ännu farligare än med de milda vintrar som varit. Vad betyder då dessa brott mot Miljökvalitetsnormen för människan? De innebär ökad risk att dö i förtid av hjärt- och kärlsjukdomar samt i lungcancer. Det betyder ökad risk för astma, allerigier men även för demenssjukdomar som Alzheimer!

Till skillnad från Anders Forss kände Länsstyrelsen till farorna. Därför skrev denna, i sitt yttrande över placeringen av Navet på Mimerskolans gamla forbollsplan, att placeringen hotade att skapa en (jag citerar länsstyrelsen) ”trafikinfarkt”. Detta bland annat p g a ökad ”söktrafik”. Miljömässigt var placeringen av Navet den absolut sämsta tänkbara.

Så till Äventyrsbadets ekonomi. Om några dagar firar badhuset sitt ettårsjubileum. Antalet besökare har inte blivit de beräknade 380 000. Det har blivit under 70 procent av detta antal. Innebörden av detta är att det ekonomiska underskottet kommer att bli större än vad som var tänkt. Men låt oss se det från den ljusa sidan. Ju större ekonomiskt underskott – som kommer att tas från för-grund- och gymnasieskola, äldreomsorg, hemtjänst samt från underhållet av byggnader och gator – desto färre dör i förtid av hjärt- och kärlsjukdomar eller drabbas av Alzheimer. Detta är ”valet” för makthavarna i kommunen. Antingen ett ökat ekonomiskt underskott som går ut över skolan och omsorger – eller ökade risker för de umebor som besöker centrumfyrkanten. Jag beklagar verkligen att Moderaterna bytte åsikt när det gällde placeringen av Navet. Både vi och M hade nämligen länge åsikten att Nolia var att föredra.

Akt  IV – slutet

FORSS TRO – RÖRANDE ELLER STÖRANDE
Fors tro på det han själv säger blir tragikomisk då han skriver följande: ”vi kan undvika ett läge där vi måste ställa anställda i verksamheterna mot att betala räntor och amorteringar. För oss Socialdemokrater råder det och har det aldrig rått några tvivel om att det går att klara både verksamhet och byggande samtidigt så länge det görs på rätt sätt”.

Men Forss är mer än tjugo år för sent ute!

Under 90-talet gick det 0,9 årsarbetare (en heltid under ett år) per brukare på kommunens särskilda boenden. Idag går det 0,6. Innebörden av detta är att tre anställda har minskats till två. Men inte nog med detta. Samtidigt har medelåldern för brukarna på kommunens boenden ökat och med detta antalet multisjuka. Dessa kräver fler mediciner, mer sjukvård och mer generell omvårdnad. Två anställda ska idag göra mer än vad tre gjorde under 90-talet.

Samtidigt har Umeå kommuns förvaltningar och bolag (kommunkoncernen) gått med vinst under 15 år i rad! Det handlar om totalt 3,1 miljarder kr under åren 2002–2016. Vinsterna har till stor del genererats genom att personaltätheten har minskat i kombination med att den totala arbetsbelastningen har ökat – vilket naturligtvis inneburit en brutal ökning av pressen inom bland annat äldre-, individ- och familjeomsorg samt hemtjänst. Effekten har blivit höga sjuktal och kostnader – vilket jag inledde med. Men situationen har även inneburit ökade problem med att få utbildade och lämplig personal. Antalet som utbildar sig till undersköterskor via omvårdnadsprogrammet har trendmässigt minskat. Och allt oftare berättar de ansvariga att de tvingas anställa folk ”från gatan” – folk som både saknar utbildning och inte alltid är lämpliga.

Och var gick vinsterna på 3,1 miljard. Till största delen gick de till att finansiera investeringar istället för att låna pengar till dessa. Den motsättning mellan å ena sidan personal och å andra sådan räntor och amorteringar har alltid existerat. Men motsättningen har skärpts under de senaste 20-25 åren.

Detta är skälet till att Arbetarpartiet vill stoppa nya skrytbyggen som den oförsvarligt dyra färjan för ca 2 miljarder (inkl hamnombyggnaderna) och en skidanläggning vid Vallberget. Vi vill stoppa dålig bostadsplanering i form av små bostadsområden, som det på Holmön, som kan bli fruktansvärt dyrt för andra hyresgäster. Vi vill stoppa stora bostadsområden (som det bortom Röbäck i riktning mot Skravelsjö) som kommer att leda till fördyringar av vatten och avlopp, kollektivtrafik och snöröjning, med mera, genom att sprida ut en redan alltför utspridd stad.

Forss vägrar ta till sig fakta. Istället fabricerar han åsikter åt mig och partiet som han bättre klarar av att bekämpa. Men sanningen har hunnit upp Forss.

Del I

Socialdemokraten Anders Forss skrev den 9 aug ett blogginlägg kallat ”Jan Hägglund och Arbetarpartiet har fel – i Umeå byggs inga skrytbyggen”.

Metoden att skapa den motståndare man vill ha.
Anders Forss påstår sedan att jag bygger mitt ”blogginlägg på ett helt felaktigt grundantagande om att Umeås styrande församling ägnar sig åt att bygga skrytbyggen och åt att skapa överetableringar av externa köpcentra”. Sedan förklarar han följande: a) tänker man bortom horisonten byggs inga skrytbyggen, b) dominerande kedjebutiker måste inte finnas i centrum, c) en dynamisk stad präglas inte av att man bevarar gammal bebyggelse in i absurdum. Anders använder sig av ett trick från ”de gamla grekerna”. Först formar han mina åsikter så att de passar honom. Sedan angriper han, djärvt, de åsikter som jag inte har.

Här är mina åsikter
Sanningen är att – för att använda Anders terminologi – mitt ”grundantagande” är att Umeå kommuns ekonomi är pressad. Detta innebär att det finns begränsningar för vad som kan göras. Vi i Arbetarpartiet upprörs av att begränsningarna endast lyfts fram då det passar makthavarna. Annars inte. Gäller det att motivera en minskad personaltäthet på kommunens särskilda boenden, eller att tvinga igenom ett arbetsschema mot personalens vilja, understryker makthavarna alltid begränsningarna i kommunens ekonomi.

Men då kulturhuset Väven och äventyrsbadet Navet byggdes underströks aldrig dessa begränsningar. De båda skrytprojekten innebär idag en extra kostnad på ca 100 miljoner per år. Dessa pengar måste tas från skola och omsorger, från underhåll av gator och fastigheter. Det finns dubbla måttstockar i Umeå kommun. En kort måttstock när det gäller personalen. En lång måttstock när det gäller skrytprojekt.

Den långa måttstocken gäller även för vissa bostadsområden. Kommunens skattebetalare, bl a de som bor i hyresrätt, kommer att tvingas subventionera ett fåtal mycket dyra nya året-runt-boenden på platser som exempelvis Holmön och Haddingen! (Min kritik är inte är riktad mot de äldre boenden som redan finns på dessa platser.) Jag vänder mig även mot satsningar på nya större bostadsområden som innebär att det redan alltför utsträckta Umeå blir ännu mer utsträckt. Detta eftersom det medför onödigt höga kostnader för vatten och avlopp, gator och vägar, kollektivtrafik och snöröjning. (När det gäller Holmön och Haddingen – läs min blogg från 8 augusti).

Forss undviker frågan om kommunens ekonomi
Till skillnad från Anders vet jag att kommunens ekonomi kommer att vara pressad under perioden fram till 2027. Detta innebär begränsningar. Frågan är vilka begränsningar? Ska det sparas genom minskad personaltäthet och mindre personalinflytande – eller ska det sparas genom ett stopp för skrytbyggen och ansvarslös bostadsplanering? Anders Forss viftar bort hela frågan om kommunens ekonomiska begränsningarna genom följande fantastiska formulering:

”Den beräkningen är jag som Socialdemokrat helt och fullt övertygad om att våra oerhört professionella kommunala tjänstemän är fullt kapabla att göra – Både nu och i framtiden. Med det sagt är min inställning att de krokodilkäftar Jan Hägglund varna för aldrig kommer att slå igen – Detta därför att krokodilen bara existerar i Jan Hägglunds sinnevärd.”

Krokodilkäftarna är det sätt på vilket Arbetarpartiet beskriver att Umeå kommuns utgifter kommer att öka mer och mer i förhållande till dess inkomster. Detta gap, anser den politiske tänkaren Anders, finns endast i ”Jan Hägglunds sinnevärld”. Den ökande skillnaden mellan kommunens utgifter och inkomster skulle alltså vara en vanföreställning i mitt huvud? Det var elegant av Forss. För om så är fallet behövs ju inget stopp varken för skrytbyggen eller ansvarslös bostadsplanering. Men låt oss titta på uppfattningen hos våra ”oerhört professionella kommunala tjänstemän” som Anders Forss kallar dem.

Del II

Ekonomiavdelningens uppfattning
Det är Umeå kommuns kompetenta tjänstemän som har gett alla ledamöter i kommunfullmäktige följande siffror inför arbetet med 2017 års budget:

1. Fram till 2027 beräknas kommunen ha fått 5 000 fler barn och unga att ta hand om i jämförelse med hur läget var 2014. Denna ökning beräknas kräva 34 nya avdelningar inom förskolan samt 15 nya grundskolor av Östtegs (ca 200 elever) storlek.

2. Under samma tidsperiod beräknas antalet invånare, 65 år och uppåt, ha ökat med 5 400. Av dessa kommer hela 3 000 att vara 80 år eller äldre. Detta beräknas kräva 540 nya boendeplatser eller 11 – 12  nya äldreboenden av vad som anses vara normalstorlek i Umeå.

3. Tittar vi på behovet av personal beräknas antalet årsarbetare (en heltid under ett år) öka fram till 2027 med sammanlagt 900. Det rör sig om behovet inom för- grund- och gymnasieskolan samt äldreomsorgen.

4. Till detta ska läggas ytterligare kostnader, i form av personal och lokaler, för att tillgodose behoven hos nyanlända.

5. Det är åldersgrupperna som inte arbetar – barn och unga samt äldre– som ökar i förhållande till åldersgrupperna som arbetar. Detta är en av de mest grundläggande faktorerna bakom att kommunens inkomster inte hänger med utgifterna.
Med nuvarande metoder är svårt att få kommunens budget att gå ihop redan idag.
Fram till år 2027 beräknas andelen umebor som arbetar och betalar skatt minska ytterligare i förhållande till barn, unga och gamla. Detta innebär alltså att utgifterna, trendmässigt. kommer att bli större och större i förhållande till inkomsterna.

Min kommentar: Det är inte svårt att inse att situationen är pressad. Det som krävs är endast modet att titta. Uppenbarligen krävs nya metoder och prioriteringar. Frågan är bara vilka nya metoder och vilka prioriteringar. Låt mig understryka att de här redovisade siffrorna, och resonemangen, inte är fantasier tagna ur ”Jan Hägglunds sinnevärld”. Detta är siffror och resonemang som alla i kommunfullmäktige har fått från våra ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”(ett omdöme som jag delar med Forss). Men den avgörande skillnaden mellan mig och Anders Forss är att jag vet vad tjänstemännen säger och jag tar deras budskap på allvar. Men låt oss gå vidare med andra uppgifter som vi fått från kommunens tjänstemän.

6. Låneskuld och investeringar: Under åren fram till och med 2008 hade Umeå kommun ingen låneskuld. Istället låg kommunen på plus. Innebörden av detta var att kommunens överskott i driftbudgeten gjorde det möjligt både att betalade alla investeringar själv – och ändå få en slant över. Men från och med år 2009 började låneskulden att öka. Skälet till detta var en kraftigt ökad investeringstakt. Kommunen hade inget val. På åtta år (fram till år 2016) ökade låneskulden snabbt och ligger idag på ca 2 miljarder. Inför 2017 års budget fanns ett önskemål om att kommunen skulle bygga upp en buffert genom att skapa ett överskott på minst 2 procent per år (men helst mer). Om detta överskottsmål kvarstått, samtidigt som den tidigare investeringstakten legat fast, skulle kommunens låneskuld troligen ha ökat i ett accelererande tempo och gått från 2 miljarder till 3 miljarder redan fram till år 2020!

7. Till detta ska läggas följande:
a) Som alla vet är räntorna är idag väldigt låga. Om räntorna höjs skulle kommunens låneskuld öka snabbare, vilket i sin tur skulle öka den redan idag avsevärda summa som kommunen betalar i form av amorteringar. Dessa pengar skulle annars kunna gå till att öka personaltätheten.
b) något årligt överskott på 3-4 procent, som kommunens professionella tjänstemän önskar, är inte i sikte. Inte ens med teleskop.

Min kommentar: Då budgeten för 2018 antogs beskrevs den allmänt som ett ”tvärstopp” när det gällde investeringar. Detta var ett försök att stoppa den ökande låneskulden. Med detta menas inte att kommunen slutade att investera. Däremot bromsades investeringarna in. En del onödigt togs bort. (Tyvärr stoppades inte bron till Bölesholmarna). Arbetarpartiet stödde inbromsningen. I debatten inför den nu gällande budgeten krävde vi ett moratorium (att beslutade investeringar skulle skjutas upp) för de flesta av kommunens investeringar.

8. Då AB Bostaden sålde tio procent av sitt lägenhetsbestånd var ett av argumenten, från de som förespråkade utförsäljningen, att kommunen som helhet (kommunen och dess bolag = Umeå kommunkoncern) hade tagit upp så stora lån att lånetaket nästan var nått. När blicken riktas framåt mot de väldiga behov av nya lokaler som krävs dels i för- grund- och gymnasieskolorna, dels för äldreboenden, är det lätt att förstå hur pressad kommunens ekonomi är.

Min kommentar: Det är okunnigt och förolämpande att, som Anders Forss, i en debatt försöka smita undan de ekonomiska problem som finns i Umeå kommun genom att kasta ur sig saker som att problemen endast finns i ”Jan Hägglunds sinnevärld”.

Min och Arbetarpartiets argumentation (krokodilgapet) bygger på kunskapen hos, och informationen från, de duktiga tjänstemän som Forss säger sig hylla. Men vilkas budskap han tyvärr inte har en aning om.

Del III

Det är inte samma sak att säga Nej till Väven som att säga Nej till kultur. Arbetarpartiets alternativ till det orimligt dyra kulturhuset på kajen var att bygga ett helt kulturkvarter. Kärnan i vårt alternativ, som var en vidareutveckling av den förre stadsarkitektens förslag, låg i att kulturen i Umeå redan fanns samlad runt Vasaplan! Denna möjlighet ville vi ta tillvara. Det gamla bibliotekets lokalytor vid Vasaplan hade kunnat ökas med hela 50 procent, från 7000 m2 till 10 500 m2, eftersom huset var byggt för en sådan expansion. Detta hus hade sedan kunnat byggas samman med Umeå Folkets Hus som i sin tur hade kunnat byggas ihop med Vasaskolan genom två gångpassager i luften på samma sätt som gjorts mellan en rad  byggnader på universitetsområdet. Från Vasaskolan är det sedan väldigt nära till Norrlandsoperan! Lägg till detta biografen Royal som också fanns vid Vasaplan och Umeå hade kunnat få ett helt kulturkvarter för en mycket billig penning. Med Väven sprängdes istället den koncentrationen av kultur som redan fanns runt Vasaplan med väldiga negativa följder som resultat.

När det gäller äventyrsbadet ska jag vara kortare. Andra kommuner kan skapa ett fint bad för upp mindre än 120 miljoner. Men Umeå skulle givetvis bygga 3½ gång så dyrt. Och än har vi  inte sett slutkostnaderna. Budgeten för Äventyrsbadet var baserad på 380 000 betalande besökare per år (och inte till subventionerade priser). Arbetarpartiet är inte emot ett bad i stan. Men det var orimligt dyrt och placerades på det miljömässigt sämsta stället.

Slutligen
Jag vet inte om Anders Forss har tagit till sig något av de fakta och resonemang kring kommunens ekonomi som jag har presenterat. Om han gjort det borde han ha förstått att det var mycket olyckligt att öka kommunens utgifter med 100 miljoner kr per år genom skrytbyggen som Väven och Navet. Jag misströstar. Men förhoppningsvis har Forss det lättare att förstå att det också gäller undvika kommande vansinnigheter exempelvis som att investera i en skidbacke vid Vallberget eller i en färja Umeå – Vasa som kostar 2 miljarder. Alla är för en färjeförbindelse. Det måste gå att hitta en bättre begagnad färja. Men det krävs troligen att INAB läggs ned och minst en pensionsavgång för att detta ska vara möjligt.

När det gäller externa köpcentra och kunkurser i centrum konstaterar jag bara vad alla vet: det handlar om otäckt många konkurser. En del av oss drar slutsatsen att det råder överetablering och kannibalism. Andra bryr sig inte. Jag vill också understryka att allt inte är svart vad gäller kommunens ekonomi. Problemen beror ju på en tillväxt av invånare. Motsatsen hade varit mycket värre. Arbetarpartiet har dessutom ett handlingsprogram som kan klara pressen. En del har vi tagit över från andra som släppt vad de tidigare stått för. Annat har vi utvecklat själva. Men det blir en fråga för andra blogginlägg.

Till sist: Den formulering Anders Forss inte gillade – den om att en kommun inte ska påbörja bygget av flera stora stadsdelar samtidigt – var inte min. Jag citerade ur det program för Umeås bostadsförsörjning som antogs av kommunfullmäktige 2013 och som naturligtvis då stöddes av bland annat Anders eget parti Socialdemokraterna. Han borde vara försiktigare med hur han skjuter. Vem vet vilket tidigare kommunalråd han kan träffa.

EN sak har dock Anders rätt i. Jag är påläst.