Vi här nere – och dom där uppe

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Ingress
Den 26 augusti år diskuterade Umeå kommunfullmäktige återigen sitt beslut om att genomföra en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Beslutet om en oberoende granskning av denna form av myndighetsutövning från socialtjänstens tjänstemän (som givetvis kan vara kvinnor) och politikerna i Individ- och familjenämnden (IFN) antogs av kommunfullmäktige den 25 september i fjol – alltså för snart ett år sedan.

Men sedan dess har ingenting hänt. Att ingenting har hänt beror främst på det kompakta motstånd som finns. Dels bland vissa höga chefer inom socialtjänsten. Dels bland vissa politiker med toppositioner. Exempel på sådana politiker är ordföranden i Individ- och familjenämnden (IFN) Andreas Lundgren (S) och vice ordförande (IFN) Hanna Lundin Jernberg (L). Men det finns även andra politiker. En som särskilt utmärkte sig både för bristande logik och låga slag på det senaste fullmäktigemötet var Arvid Lundberg (Miljöpartiet). Vi ska återkomma till Arvid Lundbergs bristande logik och låga slag. Men först lite bakgrund.

 

Del I
Lite bakgrund. Dagen efter beslutet i kommunfullmäktige ifjol, om att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden rörande umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn, skrev jag ett blogginlägg. Rubriken löd så här: ”Socialtjänstens handläggning av umgängesbegränsningar ska utredas av en oberoende instans. Men beslutet kommer att motarbetas”.

Varför var jag så säker på att beslutet skulle komma att motarbetas?

Därför att chefernas kampanj mot beslutet om en oberoende granskning hade inletts redan innan frågan togs upp i fullmäktige! Och det i stor stil. Först hade förslaget om en oberoende granskning nämligen behandlats av politikerna i Individ- och familjenämnden (IFN). Till detta möte hade cheferna i socialtjänsten mobiliserat ”sitt” folk. Sammanlagt var hela 32 personer närvarande på mötet med IFN. Detta är anmärkningsvärt. Låt oss titta på vilka som var närvarande:
– först alla elva politiker med rösträtt,
– sedan fem politiker utan rösträtt,
– slutligen hela 16 tjänstemän från socialtjänsten – de högsta cheferna kompletterade av pålitliga tjänstemän. Återigen: Det brukar inte vara hela 16 tjänstemän närvarande på  IFN-möten.

Mobiliseringen från chefshåll hade alltså varit omfattande. Därmed blev även pressen på politikerna i IFN omfattande. Eller hård. Och detta var naturligtvis hela meningen med att dra samman hela 16 tjänstemän till ett möte med politikerna i IFN. Resultatet på IFN-mötet blev också helt i chefernas smak. Alla politiker som hade rösträtt (alla elva) röstade emot att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn.

Att det fanns ett kompakt motstånd mot en oberoende granskning var alltså ingen hemlighet då frågan kom upp i Umeå kommuns högsta beslutande organ – kommunfullmäktige. Motståndarna hade (utom i något enstaka och hedervärt fall) ingen anledning att ändra uppfattning. Det var därför jag var så säker på att beslutet om en oberoende granskning skulle komma att motarbetas. Både från chefshåll och från vissa politiker – främst från politiker inom IFN.

 

Del II
Mer bakgrund. Denna mobilisering från chefshåll är inte det enda exemplet på det kompakta motstånd som finns mot en oberoende granskning av den myndighetsutövning som cheferna inom socialtjänst och politiker inom IFN ansvarar för. Redan 2021 hade politikerna i IFN vägrat att efterfölja en rekommendation riktad till dem från åtta av kommunfullmäktiges gruppledare – i praktiken från åtta av partierna i fullmäktige. Rekommendationen gick även denna gång ut på att det skulle genomföras en oberoende granskning av socialtjänstens verksamhet.

I min föregående blogg (från 29 augusti i år) går jag igenom hur ledande politiker inom IFN och chefer inom socialtjänsten, under åratal och gång på gång, visat sig vara rabiata motståndare inte endast till a) oberoende granskningar utan även mot b) domstolar som underkänner deras beslut.

Därför påminde jag i mitt förra blogginlägg hur vice-ordföranden inom IFN – Hanna Lundin Jernberg (L) – hade det sällsynt dåliga omdömet att uppmana socialtjänsten i Sveriges 290 kommuner till domstolstrots. Detta om högre instanser (domstolar) skulle ha mage att riva upp myndighetsbeslut som chefer inom socialtjänsterna och politiker inom socialnämnderna har fattat. Så agerar en fullfjädrad rättshaverist – med makt. Hon gör sig faktiskt till förespråkare för ren laglöshet.

 

Del III
Det är mot dessa bakgrundsbeskrivningar som Arvid Lundbergs inlägg på fullmäktige bör bedömas. Först kritiserade Arvid Lundberg Arbetarpartiets interpellation med följande ord: ”Jag tycker också att den här interpellationen andas en misstänksamhet mot socialtjänsten”. Svar: Är detta konstigt med tanke på det kompakta motståndet åtminstone sedan 2021?

Arvid Lundberg fortsatte sedan (citat): ”Det tas upp det här att det finns en ovilja till extern granskning och jag kan också förstå att det gör det faktiskt”. Arvid Lundgren säger sig alltså ”förstå” att det finns en ovilja hos cheferna inom socialtjänsten, och bland vissa av toppolitikerna inom IFN, att utsättas för en extern granskning.

Vi måste titta lite närmare på logiken i Arvid Lundberg förstående inlägg. Han kan nämligen mena två saker:
– antingen menar han att socialtjänsten inte alls ska granskas. Om så är fallet innebär detta att ytterligare en politiker i fullmäktige förespråkar laglöshet (minns Hanna Lundin Jernberg),
– eller så menar han att granskningar är OK – bara inte oberoende granskningar. Innebörden är att Arvid Lundberg stödjer kravet på en granskning – fast då måste de granskade – de som har makt – kunna styra resultatet av granskningen. Om detta är fallet håller även Arvid Lundgren på att kvalificera sig till titeln ”rättshaverist – med makt”.

Arvid Lundberg är oss svaret skyldig. Är det Lundgrens uppfattning att socialtjänstens och IFN:s myndighetsbeslut inte alls ska granskas? Eller är det Lundgrens uppfattning att de som blir granskade – chefer och toppolitiker – ska kunna styra de som granskar dem?

Arvid Lundberg måste svara.

 

Del IV
Arvid Lundgren stod även för det absoluta bottennappet på fullmäktige i augusti. Han försökte använda exemplet Älvsbyn mot oss som vill ha en oberoende granskning. Det exemplen Älvsbyn och Gällivare visar är att det går att göra oberoende granskningar.
Sedan är det en helt annan sak att det skedde vad som måste betecknas som en tragedi i Älvsbyn. Där hade först socialtjänsten beslutat att omhänderta tre barn. En nämndspolitiker rev sedan upp detta beslut – mot bakgrund av det material som då fanns att tillgå (och som socialtjänsten tagit fram). Sedan barnen återbördats till de biologiska föräldrarna kom den biologiske fadern att anklagas för grovt barnpornografibrott.Det är här som Arvid Lundberg gör sitt stora bottennapp. Han antyder oblygt att då socialtjänstens beslut att omhänderta barn rivs upp kommer barn att skickas till biologiska föräldrar som sysslar med barnpornografi.

Fy fan, Arvid Lundberg!

Då barnen ursprungligen omhändertogs från de biologiska föräldrarna fanns det inget om barnpornografibrott i socialtjänstens underlag. Då den politiske nämndsordföranden sedan rev upp socialtjänstens beslut hade denne, naturligtvis, inte heller kännedom om någon sådan brottsmisstanke. Arvid Lundgren presenterar sig som ”forskare”. Det vore önskvärt att Arvid Lundberg tagit med sig något av den metodologi som forskare förutsätts använda sig av till de politiska debatter han deltar i. Detta istället för kvacksalveri. Eller Voo Doo – svart Voo Doo.

Problemet, som jag uppfattat det, i Älvsbyn var att kommunikationen brast mellan polisen och socialtjänsten. Detta kom sedan att närmast krossa den nämndsordförande som agerade på det underlag som socialtjänsten tagit fram – och i vilket några misstankar om barnpornografi inte ingick.

Att försöka vända denna typ av misstag, i kommunikation mellan socialtjänst och polis, mot oss som vill se en oberoende granskning här i Umeå är lågt. Ofattbart lågt.

 

Del V
Arvid Lundberg förtjänar ytterligare ett par kapitel. Vad var det som var utgångspunkten för beslutet på fullmäktige den 25 september ifjol? Jo, att genomföra en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU.
Och vad var syftet med C-motionen och fullmäktiges beslut?
Andemeningen var följande: att barnets bästa tillgodoses i socialtjänstens utredningar, att dessa utredningar är adekvata i förhållande till omständigheterna i enskilda fall, att de formella kraven uppfylls när det gäller socialtjänstens utredningar, att utifrån utredningen ta fram förslag på vad som bör förbättras när det gäller socialtjänstens handläggning av denna typ av ärenden.
Till detta lades en extra markering i form av en ytterligare att-sats rörande sekretess.

Alla röstar för utom IFN:s ordförande Andreas Lundgren. Om Arvid Lundberg var närvarande den 25 september 2023 röstade även han för detta beslut.

 

Del VI
Arvid Lundberg bör snarast läsa vad Förvaltningsrätten skrev i sin DOM.

Varifrån kom helt plötsligt Förvaltningsrätten? Denna domstol inträdde i handlingen på grund av att fullmäktiges beslut i 25 september ifjol om en oberoende granskning överklagades – redan efter några veckor. Det är min uppfattning att denna överklagan ”inspirerades” av det kompakta motståndet hos vissa högre chefer inom socialtjänsten och toppolitiker inom IFN. Denna överklagan blev sedan ett (dåligt) argument för att stanna upp det förarbete som krävs för att göra en oberoende granskning.

Men överklagan av kommunfullmäktiges beslut avvisades av Förvaltningsrätten i ett domslut avkunnat den 10 april i år. Rätten ansåg inte att fullmäktiges beslut om en extern, eller oberoende, granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn var olaglig.

Förvaltningsrätten skriver bland annat följande på sid 6 i domslutet: ”… Nämnder får, enligt 7§, inte utöva i lag eller annan författning föreskriven tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver …” .

Detta betyder bl a att IFN inte får utöva tillsyn över sin egen verksamhet – åtminstone inte när det gäller den i detta fall aktuella formen av myndighetsutövning.

På samma sida fortsätter Förvaltningsrätten sitt resonemang ”… Att verksamheten omfattas av IVO:s och JO:s tillsyn innebär enligt förvaltningsrätten inte att granskning av kvaliteten i verksamheten är en angelägenhet som enbart staten ska ha hand om. Inte heller individ- och familjenämndens eget ansvar eller revisorernas granskningsmöjlighet medför enligt förvaltningsrätten att fullmäktige saknar rätt att fatta det överklagade beslutet. [….]. Överklagandet ska därför avslås.”

Innebörden av dessa resonemang, och domslut, från Förvaltningsrätten innebär att dörren åter står öppen för att förverkliga fullmäktiges beslut från den 25 september i fjol. Det är alltså fritt fram för en oberoende granskning. I sann demokratisk anda. Förvaltningsrätten förstod, till skillnad från Arvid Lundberg, att det är kvaliteten som ska prövas – i syfte att förbättra framtida beslut. Hur kunde Arvid Lundberg dra in det som hänt i Älvsbyn? Återigen: Fy fan!

 

Avrundning
Tyvärr har beslutet från den 25 september i fjol ”saboterats” systematiskt. Låt oss titta på en tidsaxel:
* Den 25 september 2023 beslutar fullmäktige om en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU,
* Redan en bit in i oktober samma år, alltså bara efter några veckor, överklagas fullmäktiges beslut,
* Överklagan avslås den 10 april 2024. Detta innebär en tidsvinst för motståndarna till en oberoende granskning på nästan 7 månader (september till april),
* Dagens datum är den 10 september. Inget har hänt med den oberoende granskningen sedan i september ifjol. Tidsvinsten för motståndarna är nu nästan ett helt år!

Sammanfattning: Detta beteende är typiskt för rättshaverister med makt – de försöker nöta ned sina motståndare genom att dra ut på tiden i det oändliga när det gäller beslut som de uppfattar som hotfulla. Makthavarna i form av chefer och toppolitiker går före – de utgör goda exempel – när det gäller att skapa ett laglöst samhälle. Där den starke kör över den svage.

 

Till sist: Arbetarpartiets dubbla målsättningar
För Arbetarpartiet handlar detta numera om två avgörande målsättningar. För oss är det fortfarande lika viktigt att få tillstånd en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger umgängesbegränsningar. Men det kompakta motståndet har även ställt en annan fråga på dagordningen. Vem är det som bestämmer i Umeå kommun?

a) Är det kommunens högsta beslutande organ – kommunfullmäktiges 65 folkvalda ledamöter?
b) Är det cheferna inom socialtjänsten, dolda bakom rädda IFN-politiker, som bestämmer?

Det har snart gått ett helt år sedan fullmäktige beslutade – med 64 Ja-röster och 1 Nedlagd – att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU.

Ingenting har hänt. Ingenting tyder på att det är kommunfullmäktiges 65 folkvalda ledamöter som bestämmer. Allt tyder på att det är cheferna inom socialtjänsten, dolda bakom rädda IFN-politiker, som bestämmer.

Demokratin och Cheferna = 0 – 1.  

Arbetarpartiets andra mål är att vända på dessa siffror. Om detta kräver att vissa chefer måste omplaceras – eller avskedas – då kommer vi att kämpa för detta. För det ska vara fullmäktige som bestämmer – inte rabiata chefer dolda bakom rädda IFN-politiker.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Ingress
Har Andreas Lundgren, ordförande i Individ- och familjenämnden (som socialnämnden kallas i Umeå), ändrat uppfattning? Kan Lundgren till skillnad mot tidigare, numera tänka sig en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga)?

Vi i Arbetarpartiet uppfattade att det var just detta som Lundgren antydde – att han ändrat uppfattning – under den debatt som fördes i Umeå kommunfullmäktige måndag den 26 augusti.

Detta överraskade oss. Vi hoppas, naturligtvis, att vårt intryck var riktigt. Men innan någon oberoende granskning verkligen har genomförts förbehåller vi oss rätten att vara skeptiska – och även fortsätta att utsätta chefer och ledande politiker för press att verkställa fullmäktiges beslut från den 25 september i fjol. Jag ska förklara varför.

 

Del ett
Under många år har det regelbundet blossat upp skarpa debatter kring socialtjänstens verksamhet, kring den politiska nämnd (i Umeå kallad Individ- och familjenämnden) som ansvarar för socialtjänsten och kring dess ordförande Andreas Lundgren. De två huvudsakliga skälen till dessa regelbundna och skarpa debatter är att en rad utredningar och granskningar har riktat skarp kritik mot socialtjänsten och IFN. Jag ska nämna några av dessa utredningar och granskningar:

– Umeå kommuns egen arbetsmiljökartläggning 2020
– kritik från den statliga myndigheten IVO (Inspektionen för vård och omsorg),
– rapporter från Umeå kommuns egna revisorer,
– granskningar gjorda av VK,
– skriftlig kritik från socialtjänstens egna anställda som satts att utreda komplicerade ärenden,
– Akademikerförbundet SSR:s framställan om tvisteförhandling,
– granskningar gjorda av Folkbladet,

För att nämna några exempel.

 

Del två
Det andra huvudsakliga skälet till de skarpa debatterna är det sätt på vilket socialtjänstens chefer och de ledande politikerna inom IFN har bemött kritiken. Istället för att lyssna, och söka samarbete för förändringar till det bättre, har chefer och ledande politiker gått till motangrepp – på helt oacceptabla sätt. Jag ska även nämna några sådana exempel:

1. Två erfarna socialsekreterare sattes på att granska hur socialtjänsten och IFN hade hanterat ett ärende rörande en tonårsflicka – ett fall som hade uppmärksammats och där kritik riktats mot socialtjänsten och IFN i Umeå. Socialsekreterarna kom fram till att chefer inom socialtjänsten hade undanhållit uppgifter från de politiker som skulle fatta beslut om vilka stödåtgärder som flickan behövde, att lagstiftning hade frångåtts och att en av flickans föräldrar utsatts för negativ särbehandling. Tillsammans innebar detta att allvarliga oegentligheter hade begåtts.

Istället för att lyssna, och söka samarbete för förändringar till det bättre, agerade cheferna inom socialtjänsten på följande sätt:
a) De socialsekreterare som fått ansvaret för att granska handläggningen av ärendet med nämnda tonårsflicka blev fråntagna detta ärende,
b) sedan avstängdes de från allt arbete och frystes ut,
c) detta i syfte att kunna köpa ut dessa från Umeå kommun,
d) efter denna chefsledda mobbning kände sig socialsekreterarna tvingade att gå med på detta!

Detta brutala tillvägagångssätt hade inte varit möjligt, från chefernas sida, om inte de ledande politikerna inom IFN hade accepterat agerandet. Då man tänker igenom det som hände är det lätt att drabbas av en overklighetskänsla. Men så är tyvärr inte fallet. Allt är bara alltför verkligt.

2. Samma chefer på socialtjänsten försökte sedan skrämma gruppledarna. Så kallas de politiker som leder de olika partiernas verksamhet i Umeå kommun. Gruppledarna hade inbjudits att träffa en person som, förutom att vara umebo, även var förälder till nämnda tonårsflicka. Detta föranledde socialtjänstens chefer, särskilt socialdirektören, att agera på ett sätt som borde ha lett till en omplacering eller avsked. Först fick socialtjänstens chefer med sig Hans Lindberg – kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet och gruppledaren för (S) – på att samla totalt åtta gruppledare till ett möte. På mötet efterfrågade socialdirektören, uppbackad av två andra chefer, gruppledarnas ”syfte” ifall de skulle träffa denne umebo och förälder! Socialdirektören nämnde även att en sådan träff skulle innebära en ”misstroendeförklaring” mot socialtjänsten i Umeå och dess politiska ledarskap (syftande på IFN). Socialdirektören, som uppenbarligen helt tappat greppet om verkligheten och befann sig i vanföreställningarnas värld, lyckades även få ur sig att en sådan träff skulle innebära ett ifrågasättande av hela ”rättssystemet”.

Till saken hör att att gruppledarna för åtta av fullmäktiges partier hade uppmanat IFN att acceptera en oberoende granskning av socialtjänsten. I denna skara ingick även Hans Lindberg – gruppledare för (S). Men politikerna i IFN, mer eller mindre styrda av cheferna inom socialtjänsten, vägrade gå med på en oberoende granskning av socialtjänsten.

Om en kommunpolitiker i Umeå tar sig tid att träffa umebor – oavsett om umeborna har haft med socialtjänsten att göra eller inte – är naturligtvis inte något som socialdirektören har rätt att fråga om. Och att, dessutom, via kommunstyrelsens ordförande, kalla till en träff för att ställa frågor till gruppledarna om ”syftet” samt att försöka avskräcka dem från att träffa föräldern genom att använda uttryck som ”misstroendeförklaring” och ifrågasättande av hela ”rättssystemet” är en attityd som passar i en polisstat. Men inte i Sverige. Att socialdirektören, flankerad av två andra chefer, kunde gå så långt utanför anständighetens gräns är sådant som – på riktigt – skapar misstroende mot socialtjänsten i Umeå och ett ifrågasättande av hela rättssystemet. Dessa chefer är sina egna värsta fiender.

3. Domstolstrots! Ett annat exempel på den attityd av laglöshet som finns inom socialtjänst och IFN visade sig när VK berättade om att ett beslut, som begränsade en förälders umgängesrätt med sina barn, hade upphävts av Kammarrätten. Det ursprungliga beslutet om att begränsa förälderns umgängesrätt hade fattats av socialtjänsten och IFN i Umeå. Och detta beslut hade alltså underkänts av Kammarrätten. Vad gör då vice ordföranden i IFN Hanna Lundin Jernberg (L)? Sannolikt drabbad av samma vanföreställning som socialdirektören, när det gäller vad som kan anses vara ett normalt beteende, uppmanar Hanna Lundin Jernberg socialtjänsterna ”runtom” i Sverige till Domstolstrots!

Hanna Lundin Jernberg är vice ordförande i IFN. Hon har både rätt och skyldighet att, om omständigheterna så påbjuder, med hjälp av lagen genomföra tvångsomhändertagande av bland annat barn. Detta kan betyda att, mot eller med de biologiska föräldrarnas vilja, ta barn från deras hem för att sedan placera dem i en fosterfamilj, SiS ungdomshem eller i ett HVB-boende. Lundin Jernberg är en av det fåtal politiker som sysslar med myndighetsutövning – som med hjälp av polisen genomför tvångsomhändertaganden. Det är därför ytterst olämpligt att en person i hennes position uppmanar socialtjänsten i Sveriges 290 kommuner att trotsa domstolsbeslut – om besluten inte utfaller som socialtjänsterna och socialnämnderna vill.

Precis som socialcheferna undergräver Hanna Lundin Jernberg själv förtroendet för sin egen myndighetsutövning. Någon kan fråga sig: varför ska jag göra som socialtjänsten säger, då socialnämndens politiker uppmanar till domstolstrots?

4. Andreas Lundgrens utbrott eller sammanbrott. Då Umeå kommunfullmäktige den 25 september ifjol fattade beslutet om en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn var det alltså endast en ledamot i hela fullmäktige som röstade emot detta – Andreas Lundgren. Beslutet syftade till att barnets bästa tillgodoses i socialtjänstens utredningar, att utredningarna är adekvata i förhållande till omständigheterna, att utredningarna uppfyller de formella kraven som ställs och att utifrån utredningen ta fram förslag på vad som bör förbättras när det gäller socialtjänstens handläggning av denna typ av ärenden.

Innehållet i det beskrivna beslutet ovan, som alltså Andreas Lundgren var ensam om att gå emot, omvandlade han en månad senare under en debatt på Umeå kommuns oktoberfullmäktige till följande (Jag citerar): ”Man vill in och titta på sina grannars uppgifter … för att man fått lite feeling”. What? Snoka på sina grannar för att man fått lite feeling! Ja, Lundgren uttryckte sig precis som i det kursiverade citatet.

Detta utgör också en fullständig vanföreställning – från Lundgrens sida – vad gäller innehållet i det beslut som fullmäktige tog bara en månad tidigare.

 

Avslutning
En djupt osund kultur som Arbetarpartiet kommer att bekämpa
a) Brutaliteten mot de två socialsekreterarna,
b) socialdirektörens agerande då hon ville veta ”syftet” med att gruppledarna träffade en umebo som också var förälder till en tonårsflicka som haft kontakt med socialtjänsten,
c) Hanna Lundin Jernbergs uppmaning till domstolstrots i samband med myndighetsutövning – om beslutet i högre instans går socialtjänsterna emot,
d) Andreas Lundgrens omvandling av innehållet av beslutet som fattades i september till att handla om att ”Man vill in och titta på sina grannars uppgifter … för att man fått lite feeling” har alla något gemensamt.

Detta är alla exempel-på-exempel på en djupt osund kultur, både bland chefer och ledande politiker, som har med socialtjänst och myndighetsutövning att göra. Denna djupt osunda, av vanföreställningar präglade, kultur måste bekämpas.

Det är mot denna bakgrund som vi förbehåller vi oss rätten att vara skeptiska till Andreas Lundgrens omsvängning – och även fortsätta att utsätta chefer och ledande politiker för press att verkställa fullmäktiges beslut från den 25 september i fjol.

För Arbetarpartiet handlar denna strid fortfarande om att förverkliga innehållet i den antagna motionen. Och vi hoppas att vi kan göra detta i samarbete med Andreas Lundgren.

Men det har tillkommit en fråga: Vem bestämmer egentligen i Umeå kommun?
* Är det den folkvalda församling som kallas kommunfullmäktige – den lokala motsvarigheten till riksdagen?
* Eller är det brutala, icke folkvalda, chefer som skrämmer politikerna i IFN till lydnad?

 

PS. Jag återkommer – och då ska jag bland annat behandla miljöpartisten Arvid Lundberg. DS.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Den personal som arbetar inom socialtjänsten i Umeå kommun vill nästan alltid göra ett bra jobb. Och personalen gör nästan alltid ett bra jobb. 

Men nya händelser tvingar Arbetarpartiet att återigen:
1. angripa socialtjänstens chefer – som visat stor hänsynslöshet under flera år,
2. att peka på att Andreas Lundgren, S – ordförande i Individ- och familjenämnden (IFN) – är olämplig för sitt uppdrag
3. peka på förekomsten av två, konkurrerande, falanger inom S i Umeå,
4. detta har öppnat för Andreas Lundgren och cheferna inom socialtjänsten att agera på ett oacceptabelt sätt – som en stat i staten.

Arbetarpartiet kan inte acceptera detta.

Bakgrund. Den 25 sep i fjol beslutade Umeå kommunfullmäktige att anta en motion. Beslutet innebar att en oberoende utredning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar, mellan föräldrar och barn, i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Syftet med motion och beslut var att säkerställa:
att barnets bästa tillgodoses i socialtjänstens utredningar,
att dessa utredningarna är adekvata i förhållande till omständigheterna i enskilda fall,
att de formella kraven uppfylls när det gäller socialtjänstens utredningar,
att utifrån utredningen ta fram förslag på vad som bör förbättras när det gäller socialtjänstens handläggning av denna typ av ärenden (umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU).

Men starka krafter vill stoppa fullmäktiges beslut om en oberoende granskning av hur socialtjänstens handlägger umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn. Till dessa hör socialtjänsten chefer, Andreas Lundgren, S, och Hanna Lundin Jernberg L. Politikerna är ordförande respektive vice ordförande i IFN (socialnämnden). Det desperata och oresonliga motståndet mot en oberoende granskning av socialtjänstens verksamhet är inte ny. Under hösten 2021 enades partiernas gruppledare i fullmäktige om att det krävdes en extern och oberoende granskning av olika missförhållanden inom socialtjänsten. Eftersom partiernas gruppledare var eniga trodde alla att deras förslag till IFN om en oberoende granskningen också skulle genomföras.

Rädsla och maktkamp. Men trots att även Hans Lindberg – gruppledare S, KS-ordf och kommunalråd – stödde en oberoende granskning blev någon sådan aldrig av. Skälet var att Hans Lindbergs partikamrat, Andreas Lundgren, lyckades få tillräckligt många i IFN att gå emot förslaget. En som stödde Andreas Lundgren och som också ville stoppa förslaget var exempelvis Hanna Lundin Jernberg, L. Varken Lundgren eller Lundin Jernberg ville att deras revir, socialtjänsten, skulle granskas av en oberoende instans. Och politikerna i IFN lyckades stoppa granskningen eftersom gruppledarna, som i detta läge försökte lösa problemet mjukt genom ett förslag till IFN (socialnämnden) inte hade någon formell beslutanderätt. Däremot borde gruppledarnas auktoritet hos sina partikamrater inom socialnämnden ha varit tillräcklig. Men gruppledarens förslag hade ingen betydelse inom S.

Nu har alltså kommunfullmäktige – den högsta politiska instansen i Umeå – fattat ett formellt beslut om en oberoende utredning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn. Den ende i hela fullmäktige som inte röstade för detta var Andreas Lundgren, S. Här borde saken ha varit klar. Men samma krafter motarbetar även fullmäktiges beslut.

Först överklagades beslutet. Men överklagan avslogs av Förvaltningsrätten. Intressant att notera: Förvaltningsrätten skriver bland annat att fullmäktiges beslut om en utredning av kvaliteten på socialtjänstens verksamhet inte strider mot regeln att varken riksdag eller kommun får bestämma hur ett beslut ska fattas i ett särskilt fall (alltså det som IFN sysslar med). Rätten skriver även att nämnder inte får utöva tillsyn över egen verksamhet. Här får chefer och politiker inom socialtjänst och IFN en riktig knäpp på nästan. De har alltid strävat efter att själva vara de enda som får utöva tillsyn över sin egen verksamhet.

Lundgrens nya försök att sabotera fullmäktiges beslut.
a. Lundgren, den ende i hela fullmäktige som inte röstade för en oberoende granskning, blir i praktiken den som ska tolka Förvaltningsrättens beslut att avslå överklagan!
b. Lundgren tolkar avslaget på överklagan som om det inte vore ett nederlag för honom och cheferna,
c. Lundgren påstår att Förvaltningsrätten bara har sagt att fullmäktiges beslutet inte är olagligt – men att frågan om fullmäktiges beslut kan stoppas fortfarande är helt öppen!
d. Lundgren skriver därför att det är IFN – som han är ordförande i – som i praktiken avgör om en oberoende granskningen är möjlig eller inte
e. Lundgren döljer att oberoende utredningar redan har gjorts i andra kommuner som Gällivare och Älvsbyn!

Andreas Lundgrens S-falang och chefernas desperata och oresonliga agerande för att till varje pris stoppa en oberoende granskning har skapar en djup misstro riktad mot socialtjänstens verksamhet i Umeå. Hans Lindbergs S-falang och flera andra partiers passivitet har bidragit.

Arbetarpartiet kommer att fortsätta denna strid.

 

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

 

Den 26 augusti är det dags för nästa möte med Umeå kommunfullmäktige. Arbetarpartiet kommer då att följa upp Thorén-affären. Umeå kommun köpte Thoren Arena för 260 miljoner i våras i en affär som reste en rad frågor om kommunens affärer med Thoréngruppen sedan 2015 och rörande de personliga relationerna mellan kommunalrådet Hans Lindberg och Raja Thorén.
Frågor som, till stor del, fortfarande är obesvarade. Och som jag lovar att återkomma till.

På kommunfullmäktige hoppas vi i Arbetarpartiet i alla fall få svar på en enklare fråga: När ska kommunen ta ned skylten?

Här kommer frågan vi har skickat till Hans Lindberg (S) via Davis Kaza:

” När tas Thorén-skylten ned?

Den 29 april 2024 beslutade Umeå kommun att förvärva Thoren Arena till en summa av 260 miljoner kronor. Köpesumman var 10 miljoner högre än den summa på 250 miljoner som företaget Svefa värderat objektet till.

I samband med att kommunen köpte Thoren Arena skulle hallarna byta namn till Nolia arena och enligt ett pressmeddelande från Umeå kommun skulle namnbytet ske den 1 juli. I skrivande stund (13 augusti) sitter dock de gamla skyltarna fortfarande uppe.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor:

1. När ska kommunen ta ned skylten?
2. Hur mycket betalar Thorengruppen till Umeå kommun för den extra tid som kommunen gjort reklam för företaget genom att inte ta ned skylten?

Davis Kaza
Arbetarpartiet”

 

Det är dags att ta ned skylten, Hans !

Risken är annars stor att detta framstår som ytterligare ett sätt att favorisera en speciell företagare.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Se mitt svar till kenth på kommentarsfältets svarsruta. Vi snackar mycket ”stones” (som i The Rolling Stones). Bara så att alla vet.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Här avslutar jag debatten med Svensson. Jag brukar inte ge personer fler än två kommentarer till mina blogginlägg

 

Ingress
Förtydligande till mina läsare. Innan jag publicerar både Svenssons andra kommentar till mitt förra blogginlägg och vårt svar till Svensson – som ett helt nytt blogginlägg – vill jag tydliggöra några saker för mina läsare. Inom Arbetarpartiet brukar tillgängliga ledamöter i Partistyrelsens Au och fullmäktigegrupp kollektivt diskutera för partiet viktiga ståndpunkter innan dessa publiceras. Det är så det fungerar i demokratiska partier. Mitt förra blogginlägg inleddes med följande ord: ”Denna aktuella och faktaspäckade insändare är byggt på en nyligen publicerad rapport som även varit inne i våra lokala media. Den är skriven av två partikamrater till mig – Patrik och Davis – som alltså medarbetar i min blogg då och då”.

Debattinsändaren som har publicerats i VK, Folkbladet och på min blogg uttrycker alltså Arbetarpartiets gemensamma uppfattning – något som framgick från allra första början. De första kommentarerna är skrivna av Patrik Brännberg – efter diskussioner med andra partimedlemmar – bland annat med Davis Kaza och med undertecknad. Nu har alltså Patrik och jag skrivit ett svar till Svenssons senaste kommentar. Som sagt: jag publicerar här både a) Svenssons andra kommentar och b) vårt svar på denna kommentar – detta som ett helt nytt blogginlägg. Se nedan.

 

Svenssons kommentar nr 2
Vad betyder det att du ”känner till” rapporten när du uppenbart inte läst den? Där beskrivs Kanadas nuvarande utmaningar i skuggan av årtionden som cannabis var kriminaliserat. För det är ju där problemen du listar en gång uppstod, och förvärrades under tid. THC-styrkan ökade långt innan legaliseringen. Jag förklarar vad ökat antal rapporterade förgiftningar kan bero på i min replik, och det är ju inom legaliseringen som de regeringsledda expertgrupperna kan arbeta för att minska oavsiktliga intag hos barn – inte inom kriminaliseringen.

Du fortsätter beskriva privata cannabisföretag som ondskefulla kapitalister, men i jämförelse med vad? Återigen, att du föredrar ett monopol på försäljningen hos våldsamma gäng ser jag som starkt problematiskt, på gränsen till inhumant. Ökningen av antalet brukare påbörjades årtionden innan någon politisk kampanj på 2010-talet. Från var har ni fått idén att det skulle bero på detta? Det är ju fantasier som vi båda vet saknar stöd i forskning.

Vilken är källan till att bruket och/eller missbruket av cannabis har mer än fördubblats sedan 2018..? Du hittar ju på Jan. Kom igen nu. Du kan skrika om drogliberaler och knarklobbyister tills du blir hes. Dina argument går inte att ta på allvar så länge du vägrar sätta dig in i sakfrågan och bara utgår från innehållet i en rapport skriven av personer som arbetat som lobbyister hela sina vuxna arbetsliv. Du är vuxen nog att förstå det.

Arbetarpartiet svarar legaliseringsförespråkaren Svensson

Ingress
Det finns alltså två rapporter om legaliseringen i Kanada. Den ena är gjord av en expertgrupp utsedd av Kanadas hälsominister. Den andra är gjord av Staffan Hubinette för Narkotikapolitiskt center. Två olika rapporter. Men de bygger på, i grunden, samma faktamaterial. Faktamaterialet utgörs av en rad olika vetenskapliga rapporter samt statistik från bland annat rättsväsendet samt sjukvården. Det är ett omfattande faktaunderlag som vi bygger på när vi besvarar Svenssons kommentarer.

Med detta sagt ska vi besvara Svenssons andra kommentar i denna fråga.

1. Svensson skriver om den kanadensiska rapporten: “Där beskrivs Kanadas nuvarande utmaningar i skuggan av årtionden som cannabis var kriminaliserat.”

Svar till Svensson:
Om man läser regeringsrapportens sammanfattning står där om dess uppgift: “The mandate for the review, set out in section 151.1 of the Act, was to assess the administration and operation of the legislation,…”. Det handlade alltså om att utvärdera effekterna av legaliseringen – “inte årtionden av kriminalisering”, som Svensson hävdar. Svensson har fel när det gäller den kanadensiska rapportens syfte.

2. Svensson skriver:”THC-styrkan ökade långt innan legaliseringen.”

Svar till Svensson:
I regeringsrapporten konstaterar man följande: “While continued product innovation is expected, there must be recognition of the risks associated with high-potency products and with some novel products, particularly for youth. There has been a shift toward the sale and use of higher-potency cannabis products. For example, the majority of dried cannabis sold contains greater than 20% THC, and high-potency vaping products and infused pre-rolled joints appear to be gaining market share….Two recent studies (one examining emergency department visits in Ontario, and another examining hospitalizations in Alberta, British Columbia, Ontario and Quebec) describe increases in the rate of health care incidents for cannabis-related psychosis coinciding with the legal sale of additional classes of cannabis products and commercial retail expansion.”

Regeringsrapporten oroar sig alltså för att THC-halten i produkterna ökar och man hänvisar till två studier som sammankopplar detta med legal försäljning av cannabis. Den kanadensiska rapporten visar att Svensson har fel.

3. Svensson skriver “Ökningen av antalet brukare påbörjades årtionden innan någon politisk kampanj på 2010-talet. Från var har ni fått idén att det skulle bero på detta? Det är ju fantasier som vi båda vet saknar stöd i forskning.”

Svar till Svensson:
Så här ser kurvan ut vad gäller användandet av cannabis i Kanada. Källan här är den kanadensiska statistikmyndigheten StatCan. Var och en kan själv se att ökningen av missbruket/bruket smög igång i början på 2010-talet för att sedan ta ordentlig fart i samband med att det Liberala partiet startade sin kampanj för en legalisering – en kampanj som självklart måste kopplas till den ökning som legaliseringen inneburit!

Figuren visar också att användandet av cannabis verkar ha ökat ytterligare i direkt anslutning till legaliseringen för att till sist lägga sig på en stadigt högre nivå än tidigare. Om man dessutom tar med i beräkningen att varje enhet cannabis som säljs idag har en högre koncentration så är ökningskurvan sannolikt ännu brantare.

Svensson har fel. Igen.

4. Svensson avslutar sin replik med de uppmuntrande orden “Du är vuxen nog att förstå det.”

Svar till Svensson:
Att vara vuxen är att ta ansvar. Vi som skriver detta blogginlägg, och vårt parti Arbetarpartiet, tar detta ansvar på stort allvar. Detta till skillnad från Svensson. Han väljer medvetet att inte nämna att man i den kanadensiska regeringsrapporten klart och tydligt skriver:

“The research is clear that exposure to cannabis can disrupt normal brain development, which continues up to the age of 25. Earlier use and more intensive patterns of cannabis use increase the risk of serious adverse effects.”

Faktum är att Svensson, trots alla sina kommentarer, undviker det faktum att den kanadensiska rapporten varnar för att cannabis (och även andra droger) är farliga produkter som bland annat kan ge skador på hjärnan. Den kanadensiska rapporten varnar även för att risken för hjärnskador ökar ju tidigare man börjar, och ju intensivare man använder, cannabis.

Det faktum att Svensson undviker dessa skaderisker, och hans vilseledande argumentering, tvingar oss att dra slutsatsen att Svensson inte är ute efter en seriös debatt – som går ut på att skydda hälsan hos barn och unga. Därför uppfattar vi Svensson som en lobbyist (betald eller obetald) för de starka ekonomiska intressen som just nu tittar på den växande cannabismarknaden med giriga och vattniga ögon.

Svensson själv argumenterar varken som en vuxen eller som en ansvarstagande debattör. Hans mål är inte att skydda människors hälsa – utan att öka marknaden för cannabisindustrin.

Till sist:
Jämför kurvorna för Kanada (grönt) och Sverige (rött). Vi i Arbetarpartiet kämpar för att Sverige inte ska bli som Kanada – utan ska fortsätta att ligga lågt. Arbetarpartiet sätter folkhälsan före cannabisindustrins vinster.
Svensson, däremot, ser Kanada som en förebild. Det gör alla som arbetar för att öka cannabismarknaden. Detta även om cannabis leder till skador på hjärnan och till en rad andra skador. För dessa – de betalda eller obetalda lobbyisterna – går nämligen cannabisindustrins vinster före folkhälsan.

Detta är skillnaden mellan målet för oss i Arbetarpartiet och Svensson.

 

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Denna aktuella och faktaspäckade insändare är byggt på en nyligen publicerad rapport som även varit inne i våra lokala media. Den är skriven av två partikamrater till mig – Patrik och Davis – som alltså medarbetar i min blogg då och då.

 

”Drogliberalerna måste få svar på tal om legalisering av cannabis

De senaste åren har en drogliberal våg svept över världen. I USA har 24 delstater legaliserat cannabis och i Europa har Tyskland följt efter. I Sverige stöds en legalisering av Moderaternas och Liberalernas ungdomsförbund. Utvecklingen är ett gigantiskt experiment – där miljoner ungas framtid ligger i vågskålen. Men vad har egentligen hänt i länder som legaliserat cannabis?

I juni publicerade Narkotikapolitiskt Center en rapport om effekterna av legaliseringen av cannabis som genomfördes i Kanada 2018. Rapporten ”Från löften till verklighet” slår hål på flera av drogliberalernas argument.

Användningen av cannabis i Kanada har ökat dramatiskt sedan legaliseringen. År 2014 hade ca 12 procent av kanadensarna använt cannabis de senaste 12 månaderna. Tio år senare var samma siffra drygt 25 procent. I åldrarna 20-24 år har hela 48 procent använt cannabis det senaste året! I Sverige har samma siffra legat stabilt runt 2-3 procent de senaste 20 åren.

 

Drogliberaler hävdar att cannabis är en ofarlig drog. Rapporten visar tvärtom att antalet besök på psykakuten för cannabisrelaterade psykoser har fördubblats på fem år. Andelen cannabisrelaterade trafikolyckor i delstaten Ontario femdubblades och antalet små barn som vårdats på sjukhus efter att ha fått i sig cannabisprodukter har tiodubblats! Till detta kommer alla de som förlorar kontrollen och hamnar i en nedåtgående missbruksspiral.

 

Cannabisförespråkare, på båda sidor om Atlanten, vill ofta framställa sig själva som ”rebeller” som motsätter sig ”big business”. Verkligheten är dock en annan. Rapporten visar att cannabiskapitalisterna i Kanada konkurrerar om en marknad på totalt 8 miljarder dollar per år. Det har skett en explosion av cannabisbutiker – fysiskt och på nätet. Konkurrensen har lett till att priserna på cannabis pressats ned, samtidigt som halten THC ökat i produkterna. Kampen om ”marknadssegment” har också lett till utveckling av nya produkter. Med cannabisgodisar når man ut till nya kundgrupper, exempelvis familjer som tycker att det känns pinsamt att röka en ”joint” på stranden.

 

Ett av de största cannabisbolagen heter Tilray. Det har verksamhet i 18 länder och bedrev bland annat ett intensivt lobbyarbete gentemot de tyska Socialdemokraterna inför landets legalisering. Cannabiskapitalisterna, dessa knarklangare i kostym, har fått ett politiskt och ekonomiskt inflytande som den organiserade brottsligheten bara kan drömma om.

 

Drogliberalerna hävdar att en legalisering skulle slå undan benen på den organiserade brottsligheten. Den kanadensiska erfarenheten visar att detta inte stämmer. Antalet gängrelaterade mord i Kanada har mer än fördubblats på tio år – trots legaliseringen. Kvar finns också en illegal marknad där gängen säljer till minderåriga.

Legaliseringen i Kanada, med en statligt reglerad cannabismarknad, framställs av drogliberalerna som lyckad.

 

Men verkligheten visar ökat missbruk, försämrad psykisk hälsa, fler trafikolyckor och förgiftningar. För organisationer och privatpersoner som fortfarande tycker att det är viktigt att bekämpa knarket är erfarenheterna från Kanada viktiga. Där finns argument som måste spridas – på debattsidor och sammanträdesrum.

Men framför allt i alla de köksbordsdiskussioner som sker varje dag i svenska hem. Drogliberalerna måste få svar på tal.”

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Del II
Som tidigare sagts debatterades alltså kommunens budget för nästa år i kommunfullmäktige den 17 juni. Och som också sagts tidigare var det enskilt viktigaste inslaget i Arbetarpartiets Alternativbudget att vi hade avsatt extra resurser för att kunna åstadkomma ett trendbrott inom äldreomsorgen. Det finns ett överhängande behov av ett verkligt trendbrott inom äldreomsorgen – som annars riskerar att bryta samman trots en engagerad personal. Tisdagen den 18 juni hade vi i AP en debattartikel inne i VK i vilken vi utvecklade våra planer för en långsiktig satsning på äldreomsorgen. Här nedan kan du läsa denna debattartikel.

Tveka inte att kommentera de förslag som vi för fram. Både det du gillar och inte gillar.

”Arbetarpartiet satsar på trendbrott: Äldreomsorgen måste sättas i första rummet under tio år

Den främsta målsättningen i Arbetarpartiets Alternativbudget för Umeå kommun består i att inleda en kampanj i syfte att åstadkomma ett trendbrott inom äldreomsorgen. Under årtionden har äldreomsorgen i Umeå kommun burits upp av yrkeskunniga och plikttrogna undersköterskor – som visat ett djupt engagemang för sitt arbete. Dessa undersköterskor utgör fortfarande ryggraden inom äldreomsorgen i Umeå kommun.

Men under 30 år har (minst) fyra stora förändringar ägt rum inom verksamheten som drabbat nämnda personal mycket hårt:

a) personaltätheten på bl a de särskilda boendena har nästan halverats,
b) andelen utbildade undersköterskor av den totala personalen har minskat från 60-70 procent 2016 till endast cirka 45 procent idag,
c) andelen personal med bristande kunskaper i svenska har ökat,
d) brukarna har blivit äldre, varvid andelen multisjuka ökat, något som i sin tur ökat både behovet av vård och medicinering – samtidigt som andelen personal som kan dela medicin har minskat.

Situationen kan sammanfattas på följande sätt: Färre anställda – där andelen undersköterskor krymper samtidigt som andelen med bristande språkkunskaper växer – ska erbjuda mer vård och omsorg till alltmer krävande brukare. Denna situation medför att det blir svårare att behålla välutbildad personal och underlättar inte nyrekryteringen. Situationen riskerar att bryta den ryggrad i form av yrkeskunniga undersköterskor som under lång tid burit upp äldreomsorgen. Denna situation utgör bakgrunden till att äldreomsorgen nu måste sättas i främsta rummet. Inte under ett år – utan under minst tio år!

Prästsjögården – en varning
I januari 2024 ställde Arbetarpartiet frågor till äldrenämndens ordförande om arbetsmiljön inom äldreomsorgen. Frågorna berörde bl a inskolningen av ny personal som saknar vårdutbildning. Äldrenämndens ordförande svarade att inskolningen sker under minst tio dagar. Men detta stämde inte.  Den ”inskolningsrutin” personalen ska följa visar att inskolning endast pågår under fem arbetspass. Och p g a personalbrist blir de fem passen ibland fyra…

Personalen har beskrivit de problem som utvecklingen medfört. Men informationen stannar högre upp och når inte fram till politikerna i Äldrenämnden – politiker som själva inte besöker verksamheten tillräckligt ofta. Vissa verkar vara ovilliga att sätta sig in i de problem som finns ”på golvet”.  Personal som tar upp problem upplever att de betraktas som ”gnälliga” av chefer – chefer som i sin tur blivit mindre tillgängliga då de oftare jobbar hemifrån och därför blivit svårare att nå.

Under våren har media larmat om allvarliga missförhållanden på äldreboendet Prästsjögården. De äldre har fått läkemedel de inte blivit ordinerade. I vissa fall har deras hygien direkt misskötts. Det finns exempel på brukare som har tvingats ligga kvar i sängen långt in på dagen. Situationen på Prästsjögården visar konsekvenserna av att de som styr kommunen prioriterat ned äldreomsorgen – under 30 år. Detta är oacceptabelt.

Trendbrott kräver långvariga satsningar
Behovet av ett trendbrott inom äldreomsorgen är skriande. Vår främsta målsättning för budgetåret 2025 handlar om att försöka åstadkomma ett trendbrott – ett trendbrott som kommer att kräva ökade satsningar under minst tio år. Ska trendbrottet lyckas krävs ett handlingsprogram bestående av en rad delmål. Några exempel på inslag:

* ökad personaltäthet – efter 30 år av färre anställda per brukare
* ökad andel utbildade undersköterskor
* alla inom äldreomsorgen måste minst ha en grundutbildning som sjukvårdsbiträde
* alla som har ett behov måste vidareutbildas i svenska språket
* en utbildnings- eller karriärstege för vidareutveckling i yrket:
– vårdbiträden ska uppmuntras att bli undersköterskor
– undersköterskor måste ges möjlighet att vidareutbilda sig inom demens, psykiatri, handikapp eller palliativ vård
* denna vidareutbildning måste både bekostas av kommunen – och även synas i lönebeskedet

En värdig ålderdom
Detta kräver att äldreomsorgen prioriteras när det gäller kommunens budget under de kommande tio åren (minst). Bakgrunden till en sådan långsiktig satsning på personalen är, naturligtvis, behovet att kunna garantera umeborna en värdig ålderdom även 2035.

Arbetarpartiet efterlyser partier med vilka vi kan samarbeta i denna för en värdig ålderdom avgörande fråga.

Jan Hägglund, ordförande
Davis Kaza, gruppledare fullmäktige
Patrik Brännberg, ledamot fullmäktige
Tomas Westerström, ersättare äldrenämnden
Arbetarpartiet”

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Del ett – lördag
Måndag den 17 juni debatterades Umeå kommuns budget för nästa år (2025) i kommunfullmäktige.
Det enskilt viktigaste inslaget i Arbetarpartiets Alternativbudget handlade om att vi hade avsatt extra resurser för att kunna åstadkomma ett trendbrott inom äldreomsorgen. (Vi kallar vår budget för Alternativbudgeten – alternativet till de styrande partiernas, S+MP, budget). Det finns ett överhängande behov av ett trendbrott inom äldreomsorgen i Umeå kommun. För att kunna åstadkomma detta så nödvändiga trendbrott krävs extra resurser till äldreomsorgen under nästa år – men även under (minst) en hel tioårsperiod framöver. Tisdagen den 18 juni hade vi en debattartikel inne i VK i vilken vi utvecklade våra planer för en sådan långsiktig satsning på äldreomsorgen.

Jag kommer att publicera denna, noga genomarbetade, debattartikel, på denna blogg i morgon söndag.

Midsommar är en glad helg för många. Men för andra kan det vara en ensam helg. Vi måste även ta oss tid att tänka på de äldre, på personalen och på de anhöriga under denna soliga helg.

Hälsningar,
Janne Hägglund

I morgon återupptar jag den politiska kampen via denna blogg. Idag önskar jag alla en trevlig midsommar.

Soliga hälsningar,
Janne Hägglund

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Ingress
Den 25 september ifjol beslutade Umeå kommunfullmäktige att anta en motion. Beslutet i kommunfullmäktige innebär att det ska genomföras en oberoende utredning, eller granskning, av socialtjänstens verksamhet i Umeå kommun. Det som ska utredas (granskas) är hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga).

 

Del ett
Den oberoende utredningen (granskningen) ska ge svar på en rad frågor rörande socialtjänstens verksamhet i Umeå kommun. Det handlar bland annat om följande:

– att säkerställa att barnets bästa tillgodoses i socialtjänstens utredningar,
– att socialtjänstens utredningar är adekvata i förhållande till omständigheterna i de enskilda fallen,
– att socialtjänstens utredningar uppfyller de formella kraven, 
– att utifrån ovanstående granskning (utredning) förslag tas fram på vad som bör göras för att förbättra socialtjänstens handläggning av denna typ av ärenden i framtiden. 

(Med denna typ av ärenden avses alltså socialtjänstens beslut om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU)

 

Del två
Det framgår, av den antagna motionen, att granskningen (utredningen) av socialtjänstens verksamhet ska motsvara den typ av granskningar (utredningar) som görs av JO.
Nämnas kan också att behovet av sekretess underströks i samband med beslutet i Umeå kommunfullmäktige – bland annat genom att en extra att-sats om just detta antogs i syfte att understryka behovet av sekretess.

Beslutet ogillades dock av Andreas Lundgren (S) – ordförande i den politiska nämnd som ansvarar för socialtjänstens verksamhet i Umeå (Individ- och familjenämnden).

 

Del tre
Vi i Arbetarpartiet varnade omedelbart för att beslutet att granska socialtjänstens verksamhet skulle komma att saboteras. Och mycket riktigt: Kommunfullmäktiges beslut överklagades till Förvaltningsrätten i oktober 2023. Personligen tror jag att de som låg bakom denna överklagan var de tongivande politikerna i Individ- och familjenämnden samt de högre tjänstepersonerna inom socialtjänsten i Umeå. Jag tror även att de fick någon annan att låna ut sitt namn till den överklagan som syftade till att stoppa den oberoende granskningen av socialtjänstens verksamhet som fullmäktige beslutade om den 25 september ifjol.

 

Del fyra
Men den 10 april 2024 beslutade Förvaltningsrätten att avslå överklagan i sin helhet. De två tyngsta argumenten för att avslå överklagan var:
a) att den motion som antogs av kommunfullmäktige inte äventyrade sekretessen,
b) att det inte är acceptabelt att socialtjänsten tillåts granska sig själv (ett resonemang som fanns inbyggt i överklagan)!

Att överklagan avslogs var med största säkerhet en stor missräkning för Andreas Lundgren (S) och Hanna Lundin Jernberg (L) samt för cheferna inom socialtjänsten i Umeå kommun.

 

Del fem
Efter att överklagan nu är avslagen av Förvaltningsrätten (och någon ny överklagan inte inkommit) står absolut ingenting i vägen för att genomföra den oberoende granskning av socialtjänstens begränsningar av umgänge mellan barn och föräldrar som Umeå kommunfullmäktige har beslutat om. Tvärtom: nu båda KAN och SKA beslutet från den 25 september ifjol verkställas.

 

Avrundning
Arbetarpartiet kräver att följande frågor besvaras av Hans Lindberg i Umeå kommunfullmäktige
1. Vad har skett sedan Förvaltningsrätten avslog överklagan den 10 april?
2. Vem / vilka har ansvaret för att beslutet nu verkställs?
3. Förs det någon diskussion om någon oberoende utredare inom kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott?
4. Vet du om det förs någon diskussion om en oberoende utredare inom Individ- och familjenämnden?

 

Tisdagen den 7 maj opererades jag på Lycksele lasarett. Denna gång handlade det om en helrenovering av vänster knä. Om cirka ett år ska höger knä opereras.

Jag måste säga att är väldigt tacksam för det bemötande som jag fått. Personalen var både kunnig och trevlig – vad kan man mer begära?

Detta gäller alla. Det gäller personalen i receptionen och på transport, det gäller undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. De var alla både väldigt kunniga och mycket trevliga. Och det gäller för alla skift: de som jobbade morgon, de som jobbade kväll och de som jobbade natt.

ALLA framstod som både kunniga och trevliga.

Det kan hända att man får extra bra kontakt med vissa – om man t ex upptäcker att man har gemensamma intressen.

I Lycksele verkar många åka skidor och styrketräna, eller köra motorcykel samt snöskoter.

Jag talade extra mycket med en i personalen som tränade styrketräning – som ju jag också gör. Men allra mest tid och vänlighet fick jag av en i personalen som idag kör snöskoter men som tidigare kört motorcykel – som ju även jag gjort. Jag fick till och med en kram – eller jag fick ge en stor kram – till denna motor- och fartintresserade Lyckselebo – som lyckligt nog var anställd av sjukvården i Västerbotten.

Man kan få vänta rätt länge på en operation, speciellt om man vill bli opererad på hemmaplan, som jag ville. Men när man väl blir opererad slås man alltid av hur skicklig personalen är. Och hur trevlig och omtänksam personalen hinner ta sig tid att vara.

När man har opererat knät – och fått krom, kobolt, titan och hårdplast som ersättning för alla utslitna delar – då gör det ont. Det gör till och med väldigt ont – speciellt under den första veckan efter operationen – och det är i denna fas som jag befinner mig i just nu. Men smärtan lindras till stor del av tankarna på hur god vård jag fick av den skickliga OCH omtänksamma personalen på Rehabiliteringen i Lycksele.

Hasse och Tage skrev en gång en låt som hette ”Änglar finns”. Hasse och Tage kom fram till att änglarna höll till i Vilhelmina. Men jag tror att en del änglar hamnade i Lycksele: både i receptionen och på patienttransport, både undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Och dygnet runt: morgonskiftet, kvällsskiftet och nattskiftet.

Dessutom var maten, som vanligt, god. Till och med mycket god.

Vad mer kan man begära?

Många stora tack till er alla från Janne Hägglund – en mycket nöjd patient.

Till sist: sjukvården behöver mer resurser – bland annat för att korta vårdköerna och öka antalet vårdplatser. BB i Lycksele borde vara öppet nu under sommaren. Idag går det för mycket pengar till militären och för lite pengar till sjukvården. Och om jag inte har sagt det så borde BB i Lycksele vara öppet i sommar.

Så det så.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Uppdaterad måndag 29 april

Ingress
I en både lång och hård debatt i kommunfullmäktige var Arbetarpartiet och Vänsterpartiet ensamma om att kräva att frågan om priset för Thorénhallarna på Nolia skulle utredas av ett oberoende företag – precis som De Styrande i kommunen lovade i februari, ett löfte som De Styrande sedan svek.
Varken  AP eller V röstade för förslaget att kommunen skulle köpa hallarna för 260 miljoner. AP och V argumenterade, in i det sista, för att frågan om priset skulle utredas. Sedan lade AP och V ned sina röster. Detta bland annat för att markera den oenighet som fortfarande råder i denna fråga. Det var alltså inte ett enigt fullmäktige som fattade beslutet att köpa Thorénhallarna till fastställt pris.

De som var eniga, med varandra, om att köpa hallarna för 260 miljoner var S, MP, M, C, L, KD och SD. Men dessa sju partier är knappast eniga med (en stor del av) umeborna.

Trots detta beskriver det socialdemokratiska kommunalrådet Janet Ågren situationen på följande sätt i SVT 29/4: ”Det var ett enigt fullmäktige som beslutade att vi ska köpa anläggningen”.
Ingen, utom den medvetet manipulativa, kan beskriva situationen på detta sätt. Jag ställer mig frågorna:
– Har Socialdemokratins företrädare i Umeå drabbats av en total kollaps?
– Är företrädarna för (S) så rädda för den skugga av vänskapskorruption som har vilat över frågan, i hela nio år, att de redan har börjat försöka skriva om historien?

Skäms du inte – Janet Ågren? Vi är ju oeniga om både pris och frågans handläggning.

 

Del ett
Jag har skrivit många blogginlägg om Umeå kommuns affärer med Raja Thorén rörande idrottshallarna på Noliafältet – som Raja Thorén både fick bygga och äga – fram till idag. Blogginläggen har både handlat om kommunens kostnader och handläggning – frågor som hänger ihop. Historien kastar en skugga av vänskapskorruption över handläggningen av ”affärerna” mellan Umeå kommuns styrande och Raja Thorén.

 

Del två
År 2015 ansåg sig fotbollen i Umeå ha behov av ett tält för att kunna träna på en fullstor plan (för två lag med vardera elva spelare) även på vintern utrustad med konstgräs. Pris: cirka 50 miljoner. Men sedan kom Raja Thorén in i bilden.

Han ansåg att det behövdes ett tält – men också en hall (som är mycket dyrare än ett tält) samt en bandyhall/multiarena (som blev helvetes mycket dyrare än tältet). Denna ambitionshöjning kom inte från idrotten själv – den kom från Raja Thorén.
Priset: I samband med detta mer än åtta-dubblades priset – genom ett hyresavtal mellan Umeå kommun och Raja Thorén.

Varför skulle kommunen inte bygga själv och äga sina idrottshallar, utan låta någon annan bygga (Raja Thorén), och sedan hyra av Raja T? (Det är så att Umeå kommun får låna pengar till en lägre ränta – och därmed blir det billigare för kommunens skattebetalare om kommunen låter bygga idrottshallarna och sedan äger sina hallar.

Mitt svar är följande: De styrande i Umeå kommun ville gynna Raja Thorén. Detta skedde – på hela tre sätt:
a) Raja T. tilläts öka ambitionsnivån från ett tält – till ett tält, en fotbollshall och en innebandyhall/multiarena,
b) Raja T. tilläts bygga och hyra ut till kommunen – istället för att kommunen byggde själv och sedan ägde det tält som var vad som behövdes för fotbollen,
c) Raja T. tilläts bygga på Nolia-fältet – vilket innebar att denne inte endast gynnades på umebornas (skattebetalarnas) bekostnad, utan även gynnades i förhållande till andra företagare.

Då priset blev åtta gånger så högt, p g a att Raja T. både tilläts öka ambitionsnivån och sedan bygga/hyra ut till kommunen, skedde detta på bekostnad av kommunens övriga verksamheter. Det skedde exempelvis på bekostnad av kvaliteten på skolmaten och på bekostnad av den språkundervisning som är så nödvändig för många av personalen inom äldreomsorgen.

 

Del tre
Skuggan av vänskapskorruption
I denna situation ska (inte bör, utan ska) det ske en jämförelse mellan hur mycket hallarna skulle ha kostat Umeå kommun att bygga i egen regi och sedan äga dem själv – detta alltså i jämförelse med att och låta Raja Thorén bygga och sedan hyra ut hallarna till Umeå kommun. Men skedde någon sådan jämförelse? Du gissade rätt. Någon sådan jämförelse gjordes inte.

Jag vill kalla detta för lögn nr 1. Janet Ågrens snack om enighet var lögn nr 4.

Raja Thorén i kris
Thoréns friskoleföretag utsattes för hård kritik på riksplanet. Man kan säga att Raja Thorén och hans företag hamnade i kris och hängde på repen. Ni som kan en del om boxning förstår vad som menas. Ni andra förstår ändå.

I detta läge kom Umeå kommun på … fel, i detta läge kom a) De Styrande i Umeå kommun b) Plötsligt på, att det skulle vara bättre att äga själv. Efter åratal kom de styrande på just det som vi i Arbetarpartiet – och många, många andra – hade tyckt redan från första början. Men det fanns stor stötesten.

Priset, igen. Raja Thorén hade låtit ett företag göra en värdering av hans idrottshallar på Nolia. Enligt detta, enda, företags värdering – gjord på uppdrag av säljaren – uppgavs värdet på Thoréns Noliahallar ligga i intervallet 235 – 265 miljoner kr. Men om ett pris skulle sättas rekommenderade det företag – som alltså arbetade på uppdrag av säljaren, Raja Thorén – siffran 250 miljoner.

Trots detta erbjöd sig de styrande i Umeå kommun (med Hans Lindberg i spetsen) att betala 10 miljoner kronor mer. Alltså 260 miljoner! Detta upptäcktes av lokala medier. Det är ju ytterst ovanligt att en köpare höjer priset (speciellt om säljaren ”hänger på repen”) och därför blev det intressant för lokala medier att skriva om denna ”affär”. Arbetarpartiet var ett av de partier som tog upp frågan i Umeå kommunfullmäktige.

KSNAU (i folkmun kallad ”KNAS”) tvingades i detta läge lova att en oberoende utredning skulle göras. Om priset. En utredning av priset som inte skedde på säljarens initiativ. KNAS gav detta löfte för att tysta kritiken mot att Umeå kommun, köparen, ville höja priset med tio miljoner. Det vanliga är ju att (i 101 fall av 100) att köparen vill sänka priset.

KNAS är en förkortning av ”Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott” = KSNAU = KNAS.

Vi befinner oss nu i slutet av februari anno 2024. Och KNAS lovade alltså en utredning av priset gjord av ett företag som inte arbetade för säljaren – en av säljaren oberoende utredning. Dock, någon månad senare, då media skrev om andra saker och politikerna hade börjat ”resonera sig samman”, sveks plötsligt löftet om en utredning gjord av ett företag som inte arbetade för säljaren Raja Thorén.

Jag vill kalla detta för lögn nr 2.

 

Del fyra
Det finns bara ett företag i hela Sverige …

Sedan kommer vi direkt fram till vad jag vill kalla för lögn nr 3.

Vi var två partier kvar i Umeå kommunfullmäktige som fortfarande var kritiska till priset samt till frågan om kommunstyrelsens ordfarande Hans Lindbergs (S) vänskapsrelation till Raja Thorén (rådde det en jävssituation). Dessa två partier var Arbetarpartiet och Vänsterpartiet. Ursprungliga kritiker som Centerpartiet hade ställt in sig i ledet. Detsamma gäller ”låtsas-anti-etablissemangspartiet” Sverigedemokraterna med Lars Forsgren i spetsen.

Vi, V och andra ståndaktiga kritiker fick veta att det bara fanns ett (1) enda företag i HELA SVERIGE som kunde göra en värdering av Raja Thoréns hallar på Nolia-fältet. Och detta var just det företag som säljaren, Raja Thorén, hade anlitat. Så därför var det, så att säga, ”slut” på företag som kunde värdera hallarna på Nolia. Och därför, bara därför, måste KNAS bryta sitt löfte om en, från säljaren Raja Thorén oberoende, värdering av värdet (och priset) på idrottshallarna på Nolia.

Ett enda företag i hela Sverige… Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott (KNAS) gjorde verkligen skäl för namnet. Denna gång ber jag inte om ursäkt för mitt språk: Hur ända in i helvete kan KNAS vara så korkade att de tror att vi skulle gå på en så obeskrivligt uppenbar lögn? De förolämpar vår intelligens!

Vi plockade upp telefonluren och ringde runt, förklarade situationen, och möttes av skratt! Från företag. Tre av dessa kunde själva ta på sig ett uppdrag. Och ur den krets av företag som vi talade med fick vi uppgiften att det fanns mellan 5-6, och tjugo, företag med verksamhet i Sverige som skulle kunna åta sig att värdera Thoréns idrottshallar på Nolia.

Därför kallar jag påstående om ett enda företag i hela Sverige för lögn nr 3. Och lägger till ett FY FAN.

 

Avrundning
* De som röstade JA till att Umeå kommun ska köpa Raja Thoréns idrottshallar på Noliafältet för 260 miljoner slösar bort tio-tals miljoner kronor som exempelvis kunde ha gått till bättre skolmat i Umeå eller till att utbilda den personal som inte behärskar det svenska språket och arbetar inom äldreomsorgen.

Ett företag som hade fått göra en värdering av hallarna, för köparens räkning, hade med väldigt stor sannolikhet kommit fram till att värdet på hallarna hade legat i ett märkbart lägre intervall. Exempelvis i intervallet 200 – 230 miljoner kronor. Det handlar alltså inte om tio miljoner kronor – det handlar om tio-tals miljoner kronor.

* De som röstade JA till priset godkände även själva handläggningen av hela affären sedan 2015. Och det är minst lika hemskt som slöseriet. Att rösta JA är att godkänna:
I. Den höjda ambitionsnivå fr o m den dag 2015 då Raja Thorén blandade sig i,
II. De uteblivna jämförelserna. a) bygga-äga själv i jämförelse med att hyra ,b) en av Thorén oberoende värdering, c) lögnen om att det endast fanns ett enda företag i hela Sverige som kunde göra denna jämförelse (lögnerna 1,2 och 3),
III. Vänskapsrelationen mellan Hans Lindberg och Raja Thorén.

Återigen: Det var partierna S, MP, M, C, L, KD och SD som röstade för priset på 260 miljoner och som därigenom även godkände handläggningen av alla de del-affärer som skett sedan 2015. Ansvaret vilar nu tungt på de enskilda ledamöterna i dessa partier.

Varken AP eller V är emot att kommunen äger sina idrottshallar. Men priset spelar naturligtvis en roll när något ska köpas. Och affären/affärernas handläggning. Och det råder ingen enighet varken när det gäller pris eller handläggning.

 

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Ingress
Jag har skrivit många blogginlägg om Umeå kommuns affärer med Raja Thorén rörande idrottshallarna på Noliafältet – som Raja Thorén både fick bygga och äga – fram till idag. Blogginläggen har både handlat om kommunens kostnader och handläggning – frågor som hänger ihop. Hela denna historia är sunkig. Alternativt uttryckt: hela denna historia kastar en skugga av vänskapskorruption över handläggningen av ”affärerna”.

 

Del ett: Kort-kort historik.
År 2015 ansåg sig fotbollen i Umeå ha behov av ett tält för att kunna träna på en fullstor plan (för två lag med vardera elva spelare) även på vintern utrustad med konstgräs. Pris: cirka 50 miljoner.

Sedan kom Raja Thorén in i bilden.

Denne man ansåg att det behövdes ett tält – men också en hall (som är mycket dyrare) samt en bandyhall/multiarena (som blev helvetes mycket dyrare). Denna ambitionshöjning kom alltså inte från idrotten själv utan från Raja Thorén…
Priset: I samband med detta mer än åtta-dubblades priset – genom ett hyresavtal mellan Umeå kommun och Raja Thorén.

Varför skulle kommunen inte bygga själv och äga sina idrottshallar, utan låta någon annan bygga (Raja Thorén), och sedan hyra av Raja T? Det är nämligen så att Umeå kommun får låna pengar till en lägre ränta – och därmed blir det billigare för kommunens skattebetalare om idrottshallar byggs i kommunens regi och sedan även ägs av kommunen.
Mitt svar är följande: de styrande i Umeå kommun gynnade Raja Thorén – och det på tre sätt:
a) Raja T. tilläts öka ambitionsnivån från ett tält – till 1) ett tält, 2) en fotbollshall och 3) en innebandyhall/multiarena,
b) Raja T. tilläts bygga och hyra ut till kommunen – istället för att kommunen byggde själv och sedan ägde det tält som var vad som behövdes,
c) Raja T. tilläts bygga på Nolia-fältet – vilket innebar att denne inte endast gynnades på umebornas (skattebetalarnas) bekostnad, utan även gynnades i förhållande till andra företagare.

Då priset blev åtta gånger så högt, p g a att Raja T. både tilläts öka ambitionsnivån och sedan bygga/hyra ut till kommunen, skedde detta på bekostnad av kommunens övriga verksamheter. Det skedde exempelvis på bekostnad av kvaliteten på skolmaten och på bekostnad av den språkundervisning som är så nödvändig för många av personalen inom äldreomsorgen.

 

Del två
Skuggan av vänskapskorruption
I denna situation ska (inte bör, utan ska) det ske en jämförelse mellan hur mycket hallarna skulle ha kostat Umeå kommun att bygga i egen regi och sedan äga dem själv – detta alltså i jämförelse med att och låta Raja Thorén bygga och sedan hyra ut hallarna till Umeå kommun. Men skedde någon sådan jämförelse? Du gissade rätt. Någon sådan jämförelse gjordes inte.

Jag vill kalla detta för lögn nr 1.

Raja Thorén i kris
Thoréns friskoleföretag utsattes för hård kritik på riksplanet. Man kan säga att Raja Thorén och hans företag hamnade i kris och hängde på repen. Ni som kan en del om boxning förstår vad som menas. Ni andra förstår ändå.

I detta läge kom Umeå kommun på … fel, i detta läge kom a) de styrande i Umeå kommun b) PLÖTSLIGT på, att det skulle vara bättre att äga själv. Efter åratal kom de styrande på just det som vi i Arbetarpartiet – och många, många andra – hade tyckt redan från första början. Men det fanns stor stötesten.

Priset, igen. Raja Thorén hade låtit ett företag göra en värdering av hans idrottshallar på Nolia. Enligt detta, enda, företags värdering – gjord på uppdrag av säljaren – uppgavs värdet på Thoréns Noliahallar ligga i intervallet 235 – 265 miljoner kr. Men om ett pris skulle sättas rekommenderade det företag – som alltså arbetade på uppdrag av säljaren, Raja Thorén – siffran 250 miljoner.

Trots detta erbjöd sig de styrande (med Hans Lindberg i spetsen) i Umeå kommun att betala 10 miljoner kronor mer. Alltså 260 miljoner! Detta upptäcktes av lokala medier. Det är ju ytterst ovanligt att en köpare höjer priset (speciellt om säljaren ”hänger på repen”) och därför blev det intressant för lokala medier att skriva om denna ”affär”. Arbetarpartiet var ett av de partier som tog upp frågan i Umeå kommunfullmäktige.

KSNAU (i folkmun kallad ”KNAS”) tvingades i detta läge lova att en oberoende utredning skulle göras. Om priset. En utredning av priset som inte skedde på säljarens initiativ. KNAS gav detta löfte för att tysta kritiken mot att Umeå kommun, köparen, ville höja priset med tio miljoner. Det vanliga är ju att (i 101 fall av 100) att köparen vill sänka priset.

KNAS är en förkortning av ”Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott” = KSNAU = KNAS.

Vi befinner oss nu i slutet av februari anno 2024. Och KNAS lovade alltså en utredning av priset gjord av ett företag som inte arbetade för säljaren – en av säljaren oberoende utredning. Dock, någon månad senare, då media skrev om andra saker och politikerna hade börjat ”resonera sig samman”, sveks plötsligt löftet om en utredning gjord av ett företag som inte arbetade för säljaren Raja Thorén.

Jag vill kalla detta för lögn nr 2.

 

Del tre
Det finns bara ett företag i hela Sverige …

Sedan kommer vi direkt fram till vad jag vill kalla för lögn nr 3.

Vi var två partier kvar i Umeå kommunfullmäktige som fortfarande var kritiska till priset samt till frågan om kommunstyrelsens ordfarande Hans Lindbergs (S) vänskapsrelation till Raja Thorén (rådde det en jävssituation). Dessa två partier var Arbetarpartiet och Vänsterpartiet. Ursprungliga kritiker som Centerpartiet hade ställt in sig i ledet. Detsamma gäller ”låtsas-anti-etablissemangspartiet” Sverigedemokraterna med Lars Forsgren i spetsen.

Vi, V och andra ståndaktiga kritiker fick veta att det bara fanns ett (1) enda företag i HELA SVERIGE som kunde göra en värdering av Raja Thoréns hallar på Nolia-fältet. Och detta var just det företag som säljaren, Raja Thorén, hade anlitat. Så därför var det, så att säga, ”slut” på företag som kunde värdera hallarna på Nolia. Och därför, bara därför, måste KNAS bryta sitt löfte om en, från säljaren Raja Thorén oberoende, värdering av värdet (och priset) på idrottshallarna på Nolia.

Ett enda företag i hela Sverige… Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott (KNAS) gjorde verkligen skäl för namnet. Denna gång ber jag inte om ursäkt för mitt språk: Hur ända i i helvete kan KNAS vara så korkade att de tror att vi skulle gå på en så obeskrivligt uppenbar lögn? De förolämpar vår intelligens!

Vi plockade upp telefonluren och ringde runt, förklarade situationen, och möttes av skratt! Från företag. Tre av dessa kunde själva ta på sig ett uppdrag. Och ur den krets av företag som vi talade med fick vi uppgiften att det fanns mellan 5-6, och tjugo, företag med verksamhet i Sverige som skulle kunna åta sig att värdera Thoréns idrottshallar på Nolia.

Därför kallar jag påstående om ett enda företag i hela Sverige för lögn nr 3. Och lägger till ett FY FAN.

 

Avrundning
* De som röstar JA till att Umeå kommun ska köpa Raja Thoréns idrottshallar på Noliafältet för 260 miljoner slösar bort tio-tals miljoner kronor som exempelvis kunde ha gått till bättre skolmat i Umeå eller till att utbilda den personal som inte behärskar det svenska språket och arbetar inom äldreomsorgen.

Ett företag som hade fått göra en värdering av hallarna, för köparens räkning, hade med väldigt stor sannolikhet kommit fram till att värdet på hallarna hade legat i ett märkbart lägre intervall. Exempelvis i intervallet 200 – 230 miljoner kronor. Det handlar alltså inte om tio miljoner kronor – det handlar om tio-tals miljoner kronor.

* Men de som röstar JA till priset godkänner även själva handläggningen av hela affären. Och det är minst lika hemskt som slöseriet. Att rösta JA är att godkänna:
I. Den höjda ambitionsnivå fr o m den dag 2015 då Raja Thorén blandade sig i,
II. De uteblivna jämförelserna. a) bygga-äga själv i jämförelse med att hyra ,b) en av Thorén oberoende värdering, c) lögnen om att det endast fanns ett enda företag i hela Sverige som kunde göra denna jämförelse (lögnerna 1,2 och 3),
III. Vänskapsrelationen mellan Hans Lindberg och Raja Thorén.

Detta gäller inte endast partierna S, MP, M, C, L, KD och SD. Ansvaret vilar även tungt på de enskilda ledamöterna i dessa partier.

 

Jag återkommer på tisdag med en redovisning
av hur partierna och de enskilda ledamöterna
klarade av att hantera denna
ekonomiska och moraliska
prövning.

 

 

 

Författat lördag 6 april

Det är lördag den 6 april och jag hungrar! Och jag lider. Svårt.

Denna mänskliga tragedi utspelar sig i detta NU på snabbtåget från Uppsala till Umeå. Tro inte att jag åker tåg för att vara PK. Nej. Jag åker tåg för att mina knän smärtar för mycket för att ranta omkring inne på Arlanda flygplats. Tacka vet jag lilla Bromma som mina knän klarar av.

Jag åker tåg eftersom jag inte KAN att flyga hem till Umäh från Uppsala, efter att Arbetarpartiets medlemsmöte, i dag lördag, i Uppsala har avslutats. Och därför är jag är så ända in i helvete förbannad på detta digitala kontantlösa och auktoritära samhälle.

 

* Det digitala samhället måste dö – NU

Jag anlände till Uppsala torsdagen den 4 april, efter att ha åkt med snabbtåget från Umäh 06.21. Hade jag haft ett miljöfarligt privat jetplan skulle jag, naturligtvis, ha tagit detta. Enbart för att slippa framstå som en mesig PK:are. Men jag slapp i alla fall hungra på tåget. Jag kunde nämligen betala med mitt kontotkort – med mitt digitala kontotkort. Kortet fungerade nämligen. Ännu.

Jag haltade fram till mitt billiga Hostel … Jag lovar: OM jag haft en kommunalrådslön skulle jag ha tagit in på det absolut dyraste Hotellet i Uppsala. Men Arbetarpartiet är ett fattigt parti. Alltså ett Hostel, på St. Persgatan 16.

Mat. Jag köpte mat – billig och prisvärd mat – på närmaste Pressbyrå. Också på St. Persgatan. Jag plockade girigt på mig rulle ”Mangomaniac Chichen” i kyldisken, en stor kaffe (man är väl norrlänning) plus två kolsyrade vattenflaskor med citronsmak. (Stället har superbra musik – inte en låt gjord senare än 1969)!

Varför kolsyrat vatten? Därför att Uppsalas kranvatten smakar, rent ut sagt, SKIT! Åtminstone när man kommer från … Umäh. Och tänk – det gick bra att betala med mitt kontokort – med mitt digitala kontokort. Kortet fungerade. Även denna gång. Detsamma gällde taxiresan till den plats där Arbetarpartiets första partiföreningsmöte under detta veckoslut skulle hållas. Jag tog alltså inte bussen. Vem fan åker buss när ”firman” betalar för taxi? Jo, enbart PK-idioter. Yes.

Möte. Nåja, Ska sanningen fram kunde jag inte åka buss dit jag skulle. Jag hade alltså att välja mellan att hyra en bil och att ta taxi – och taxi blev väldigt mycket billigare. (Jag fattar inte att jag hela tiden hamnar i PK-fällan.) Partiföreningsmötet gick bra. Två pantertanter gick med i partiet. Den ena (80 år) hade, ensam, samlat in 67 namn mot de oskäliga hyreshöjningarna i Uppsala genom att gå och ”knacka dörr” –  precis som vi gör i Umeå då vi säljer vår tidning ”Veckans Nyheter” i trapphusen – och fått grannarna att skriva under. Och inte endast grannarna. Vilken Lady! Hon heter Magdalena.

Magdalenas kompis, Ingrid, som tvingas åka rullstol p g a en olycka, hade inte samlat in lika många namn mot de oskäliga hyreshöjningarna. Men hon fick gå med i Arbetarpartiet. Ändå.

Det fick däremot inte en yngre förmåga. Det var en kille som inte druckit kaffe under hela mötet. Han hade bett om ”lite varmt vatten” från vatten-bryggaren. Precis som ”kusinen” med den fula mustaschen i reklamen. Sedan plockade killen fram en tepåse som han hade smugglat in på vårt möte och hällde varmvattnet på denna. Han tog heller ingen bulle från Pressbyrån…

– Duger inte kaffet, frågade Magdalena?
– Eller bullarna som Janne hade med sig, frågade Ingrid?

– Jag kan inte sova på kvällen, svarade killen, om jag dricker kaffe efter 13.00. Dessutom vill jag ha rättvisemärkt kaffe. Kan ni ta med rättvisemärkt kaffe nästa gång, bad killen. Cirka 20 år. Men jag vill också gå med i partiet, avslutade han.

– Är du vegan? frågade jag.
– Ja, hur visste du det, svarare killen, och fortsatte med att säga att han trodde på att leva i harmoni med …

Där avbröt han sig. Ingrid körde nämligen på honom med rullstolen, samtidigt som Magdalena hällde en kopp skållhett icke-rättvisemärkt kaffe i skrevet på killen.

– Du kan gå med i Miljöpartiet, väste jag åt fanskapet, som slängdes ut samtidigt som han försökte a) ropa att han var pacifist, b) sjunga ”We shall over come” och c)  skrika att han hade bränt sig. Allting samtidigt. Det gick inget vidare.

Efter att vi fått två nya, militanta, medlemmar avslutades mötet. En Evita och en Sara bad att få tänka över om de ville bli medlemmar ett tag. Det går bra, svarade jag, ”bara ni äter kött”. Det kan du lita på, pysen, svarade Evita, som var med i Hemvärnet (anti-tankenheten) och som dessutom avlagt jägarexamen för storviltsjakt i Afrika.

Jag tog, nöjd, taxin tillbaka till Hostellet där jag bodde. ”Another one bites the dust” tänkte jag belåtet, apropå PK-parodin som vi slängt ut. Jag undrade i mitt stilla sinne varför folk säger att politik är tråkigt? Jag tyckte att kvällen hade varit lika roligt som att se de två boxningsmatcherna mellan Sonny Liston och Floyd Petterson (Sonny är en av mitt livs största idoler).

Taxin betalades med mitt kontokort – med mitt digitala kontokort. Inget hade hittills antytt den katastrof som väntade. Taxi-chauffören var för övrigt en kurd från Turkiet och lämnade sitt telefonnummer för att vi skulle kunna skicka material till honom, Han ansåg att Sverige svikit kurderna på ett ofattbart skamligt sätt. Taxichaffisen och jag var helt överens. Han ska få en gratisprenumeration på Veckans Nyheter. Dessutom fick han dricks. AP-firman betalar!

 

* Två kontokort OCH kontanter – men omöjligt att betala
Sedan gick jag för att handla mat på ett grekiskt ställe Giros eller Gyros eller något liknande. Kortet fungerade. Men …

Fortsättning följer – tåget anländer nämligen till Umäh om bara någon minut.

 

Författat söndag 7 april

Här fortsätter den tragiska berättelsen från igår. Vi har nu kommit fram till fredag den 5 april i denna tragiska berättelse om mänskligt lidande – mitt lidande – i Uppsala.
Sedan skulle jag köpa godis till efterrätt. Jag borde ha sett tecknen i skyn. Kortläsaren på kiosken hade en trasig display!. Kortläsaren talade till mig. Auktoritärt! ”Detta kort fungerar inte”, sade den, eller någon liknande förolämpning, som syntes bakom det spruckna glaset. Troligen hade en tidigare kund gett kortläsaren en välförtjänt omgång.

– OK. Kan jag betala med kontanter frågade jag? Visst, svarade butiksägaren. Så det gick bra. Sedan handlade jag kvällsmat på ett grekiskt ställe. Återigen gick det bra – eftersom jag kunde ”blippa” matkostnaden. Men därmed var friden slut. Om detta visste jag dock inte något då, utan somnade sött.

 

Fredagen då det började. På fredag morgon gick jag till min kära Pressbyrå efter St. Persgatan. Jag plockade snabbt åt mig en ytterligare ”Mangomaniac Chichen”, en ny jättelik kopp kaffe (man är som sagt från Norrland) samt två nya flaskor bubbelvatten med citronsmak. Har jag sagt att kranvattnet i Uppsala smakar SKIT? Ja. Men jag säger det igen. Jag gillar att upprepa mig. Nämligen. I Uppsala hämtar kommunen upp vattnet, ofiltrerat, direkt ur Fyrisån. Allt för att sänka kommunalskatten. Därav smaken.

Där och då började mitt lidande. ”Du kan inte betala – du har slagit in fel kod”, stod det på kortläsarens display – en kortläsare som var kusin med kortläsaren från igår kväll. Kan jag betala med kontanter, frågade jag? Nej, svarade kvinnan på Pressbyrån.

– Digital Död, tänkte jag, och gick tillbaka till Hostellet för att hämta mitt andra kontokort. Ont i knäna, lidande, uppför trappan (ingen hiss), och ännu mycket ondare nedför. Tillbaka till pressbyrån. Vi prövar med att blippa, sade kvinnan. Och har man sett. Kortläsaren accepterade summan. Därmed trodde jag att ETT av mina TVÅ kontokort fungerade. Vilken dum tanke. Men låt oss inte springa (halta) händelserna i förväg. Jag blev kvar på Hostellet och författade viktiga skrivelser under större delen av fredagen. Och åt min ”Mangomaniac Chichen”. På kvällen tog jag mig en tur runt de centrala delarna i Uppsala och träffade två Ordningsvakter som berättade att det var en lugn kväll. Ni blir inte rädda för mig, då, försökte jag med, för att skrämma den. Ni är ju bara två stycken?

– Kul gubbe, skrattade grabbarna, klappade mig på axel, och gick. Tur att man kan förgylla några personers dag, tänkte jag, och gick själv vidare – med ömmande knän. För att köpa mat. Och nu använde jag, listigt det kort som hade fungerat tidigare på dagen. jag använde inte det kort som inte hade fungerat. Däremot hade jag beställt ett nytt kort från Nordea.

Och så slutade fredagen. Av två fungerande kontokort var ett kvar. Och med den trösterika tanken somnade jag. Naivt.

 

Fortsättning, måndag 8 april