Det är främst socialarbetare som gör de utredningar som ligger till grund för besluten att omhänderta barn och ungdomar och därmed skilja dem från föräldrarna. Socialarbetarna kontrollerar därmed hur familjerna fungerar. Men vem kontrollerar kontrollanterna – är socialarbetarnas utredningar rättssäkra?
Frågan är viktigare än någonsin p g a trenden i de utredningar som nu genomförs i syfte att lägga grunden för nya lagar. Här följer en sammanfattning av vad juridiska fakulteten vid Stockholms universitet skriver om nämnda trend: Trenden är utan tvekan sammantaget att vi går från ett system som betonar frivillighet, förebyggande arbete och återförening till att nu prioritera mer tvång och kontroll genom större befogenhet för socialtjänsten att agera utan samtycke, liksom fler och längre placeringar utanför hemmet.
Detta är skrämmande och hotar rättssäkerheten. Vårt mål är att färre barn och unga ska omhändertas och utplaceras. Detta oavsett om barnens familjer har sina rötter i Sverige, Europa, Mellanöstern, Afrika, o s v. Vi föreslår inte att målet om färre omhändertaganden ska vara ett resultat av att lagar och regler börjar tolkas annorlunda, eller ett resultat av att socialtjänsten ges minskade resurser. Vi vill att färre barn och unga omhändertas genom en satsning från samhällets sida på att minska skälen till omhändertagande.
Då barn och unga omhändertas måste en utgångspunkt vara att kontakten mellan barnet och föräldrar/syskon ska bibehållas – med sikte på en återförening. Detta måste vara en uttalad målsättning för socialtjänsten. Då barnen skiljs från sin familj måste hemkommunen ta ansvar för att familje- och HVB-hemmen håller hög standard.
En förutsättning för att våra målsättningar ska lyckas är att det utbredda utanförskapet minskas. Alla resurser måste mobiliseras. Det krävs en landsomfattande satsning på fler jobb, men även på uppbygget av en kommunal kvarterspolis i samarbete med en socialtjänst som ansvarar för ungdomsgårdarna.
